”Can you feel in in the air tonight, oh lawd? I’ve been waiting for the snowman, for all my life, oh lawd!”
Jag är född två år efter att Phil Collins ”In the air tonight” kom ut så det är väl inte så konstigt att jag i min barndom hörde vad jag ville höra i denna bottenlöst mörka mollballad om svek, bedrägeri och ett krossat manshjärta? Visst kunde jag intuitivt gripas av låtens melankoli men det vore väl mycket begärt att jag skulle kunna ta till mig låtens budskap till fullo.
Min semester är snart slut och jag har hunnit med att läsa ett antal böcker, varav några handlar om musik.
Jag har läst ut Janne Schaffers självbiografi. Den är inte dålig alls – tvärtom är den mycket underhållande och trivsamt ankedotisk -, men det är, med vissa undantag, en till största del ytlig och deskriptiv redogörelse över en av Sveriges främsta musiker någonsin. Namedroppandet är imponerande och mycket detaljerat, men man får inte reda på mycket om själva personen Schaffer och framförallt får vi inte reda på vad som egentligen drev denna egensinniga gitarrist att spela som han gjorde och gör. Ett viktigt undantag är kapitlet om Ted Gärdestad där Schaffers sorg och frustration över att han inte kunde göra mer för Ted blir mycket påfallande.
Jag läser i detta nu Phil Collins självbiografi ”Not dead yet” och det är bland det bästa jag läst i musikbiografiväg och jag ska försöka förklara varför.
För det första, jag har inte läst så många rockbiografier. Det kan vara en huvudförklaring.
Men förutom detta. Hur skriver man om sitt liv? En given metod är att välja ut och blåsa upp triumferna och att spela ner eller rent av skriva om och ljuga om de mindre smickrande episoderna. En annan är att cementera och förstärka myterna om sin egen persona. En väg är att skriva en patetisk förlåt mig-bok i vilken artisten ber om ursäkt för att han (för det är det) försummade ett antal fruar och barn för att leva ett backanaliskt rockliv med groupies, missbruk och ett antal havererade sportbilar.
En annan metod är att göra som Phil Collins. Med imponerande kyla, sympatisk saklighet och syrligt distanserad humor beskriver han vägen från en tillvaro som osäker trummis och hackkyckling i Genesis till att vara en av 80-talets absolut största popartister, låtskrivare och producenter. I boken skildras detta med sömlöst kirurgisk fingertoppskänsla och med en härlig balans mellan det musikaliska och det privata. Blott i det rent kvantitativa urvalet mellan det professionella och privatlivet finns det något befriande i boken. Förvisso är Collins smärtsamma oförmåga (ovilja?) att kombinera familjelivet och karriären en ihärdigt röd tråd i boken, men det är tydligt att det är musiken, trummorna, låtarna och skapandet som är Phil Collins överlägset största kärlek. Han vill (med hela sitt hjärta) och försöker vara en familjefar men det är så befriande och osentimentalt tydligt att musiken och skapandet, som det vore ett virus, kommer först. Oavsett hur många guldskivor som hänger på väggen.
Det är lätt att spotta på det manliga lättkränkta geniet. Men betänk då In the air tonight, en låt vi alla måste förhålla oss till, en som tillhör den västerländska canon. Så här skrevs den, på ett ungefär.
Phil Collins gifter sig med en tjej, Andy. Sedan börjar det gå riktigt, riktigt bra för Genesis och bandet börjar turnera världen runt, mer eller mindre oavbrutet. Via telefon meddelar hon Phil att om du fortsätter turnera i det här tempot kommer det här äktenskapet inte att hålla. Det skiter Phil i och därefter börjar hon ligga med hantverkaren. Hon har EGENTLIGEN varnat honom för detta, mer eller mindre. Det hindrar inte Phil från att i all sin förtvivlan installera en hemstudio (med trummaskin) i sovrummet. Där lajjar han i all sin ilska och sorg fram en 80-talets kanske främsta och mest långlivade låt. (Historien får utvisa.)
I sin bok beskriver han hur texten vävdes fram spontant. Vissa rader bara kom från ingenstans, andra var mycket specifikt kopplade till exfrun.
Jag själv föredrar demo-versionen då den så tydligt målar en bild av en förargad Phil som svettig och eventuellt lite full sitter i sovrummet och planlöst leker fram en låt som han själv inte förstår kommer att definiera hela hans karriär.
Detta är så långt från en beräknande popkonstnär du kan komma. Detta är inte den Phil Collins media vill få dig att tro på. Detta är det mörkaste mörkret.
PS: Har för övrigt dragit en lans för Phil Collins förut. DS.
Bluesbloggen 