Ronnie Earl – mästare av den rena Fendertonen

Ronnie Earl. Foto: Tim Carter
Ronnie Earl. Foto: Tim Carter

Min blueskompis på Twitter, Peter, tipsade mig idag om att Ronnie Earls nya platta, Father’s day, finns på Spotify. Ronnie Earl. Denna gitarrist väcker minnen från mina tonår. Långt innan Spotify och en tid innan fildelning lånade jag alla Earlplattor jag kom över på Malmö Stadsbibliotek, för att sedan försöka planka så många riff jag kunde.

Finns det någon gitarrist som så väl behärskar det rena Fenderljudet som Ronnie Earl? Knappast. Jag kommer att tänka på Robert Cray, vars senaste samlingsalbum jag bloggar om i helgen, och kanske Anson Funderburgh, i hans hetaste stunder. Men,  nä, Ronnie Earl är nog kingen. Han är kompromisslös i sina val av låtar – det är en ren blues och låt oss säga classic soul blues med stänk av Magic Sam all the way, ända sedan han bildade sitt Broadcasters under 80-talet.

Ren ton ja. Det kan man prata länge om. Jag tänker inte bli en taliban som att de som lirar med dist jämnt kommer undan med en massa små misstag hit och dit. MEN. Plugga in en Fender i en Fender Twin, eller vad du vill egentligen, och spela rent, utan boxar, utan hittepå. Gitarren blir totalt oförlåtlig. Oförsonlig, nästan oschysst. Allt märks. Bra. Och dåligt. Uppsidan är att den rena gitarrtonen inte sällan är överlägsen när det gäller att uttrycka subtiliteter, dynamik och känsla. Men, den rena gitarren kräver detta sin man. Ronnie Earl är en sådan man. Hans spelstil: ren, som sagt, återhållsam, väldigt dynamisk, men ändå nitty gritty.

Under 90-talet hade Ronnie Earl en dipp med bland annat svåra depressioner, men av detta märks i alla fall inget i hans gitarrlir. Detta är en riktigt schysst all round bluesplatta, utan att bli ytlig. Allt ifrån svängiga shuffles till down in the deep-end slow blues i moll ingår. Fun fact: Michael Ledbetter sjunger bland annat på albumet. Han sägs vara en avlägsen släkting till Leadbelly. Man är oskyldig till motsatsen är bevisad och så vidare.

I övrigt håller hela Ronnie Earls katalog hög klass!

 

Rory Gallagher lät gitarren tjuta lite bäst fan den ville

Rory Gallagher. Som alla andra bra gitarrister gjorde han rejäla miner.
Rory Gallagher. Som alla andra bra gitarrister gjorde han rejäla miner.

Rory Gallagher är gitarristen för dig som gillar när den kompromisslösa bluesen möter rock med en touch av country. Eller ja, Rory Gallagher är en artist för alla egentligen. Gallagher lyckades kombinera frenetisk intensitet med teknik, känsla och tajming.

Bäst är liveplattorna, inte helt oväntat. Han behärskade hela spekrat. Täta boogies. Långsamma slidenummer och vass bluesshuffles som går direkt mot strupen. Och finstämda bluesballader. Och utflykter mot det betydligt mer laborerande. Lyssna, till exempel, på jazziga There’s a light.

I Rory Gallaghers gitarrspel kan man rimligen dra slutsatsen att gitarrister som Stevie Ray Vaughan och Eddie Van Halen har hittat influenser. Jag tänker framförallt på Gallaghers enorma ”bett” och attack i gitarrspelet. Hans fantastiska diskantrika ton kom att bli hans signum och ett skolexempel på hur man bäst nyttjar en gitarr med single coil-mickar. Istället för att försöka undvika rundgång och skrikiga övertoner gjorde han det rakt motsatta. Hans pinch harmonics och ettriga bends särskiljde honom från mängden.

Bäst är inte helt oväntat liveplattorna. Jag har såklart gjort en liten lista.

Rod Stewart – bra mycket mer än Maggie May

Länge förknippade jag Rod Stewart med hans solokarriär. I creddigaste fall med hits som Maggie May. I sämsta fall med guilty pleasures som Downtown train. I pity the fool that is me! Det var bara för några år sedan jag insåg den fulla magnituden av hans karriär.

Jag säger bara Beck-Ola. Jag säger bara Truth. Två fantastiska album med Jeff Beck som ger dig gott om blues och även grunden, törs jag säga, till det som blev heavy metal, eller i alla fall hårdrock. Och Rod Stewart sjöng som en gud. Redan då!

Och han håller stilen.

Nytt jobb, ny platta med Van Halen – bra liv

Det var inte riktigt igår jag bloggade. Ursäkt? Ingen direkt. Har helt enkelt inte haft någon större lust. Vill folk läsa om blues?, tänkte jag. Kom sedan fram till att jag skiter i det. I’m gonna play this thing until the day the day I die, som BB King sjung om sin gitarr en gång. Oklar analogi.

I övrigt har det hänt roliga grejer. Jag har fått ett nytt mycket spännande jobb i Vellinge, som kommunikatör med inriktning på sociala medier. Läs mer om hur det gick till här. 

I övrigt. Jag tränar en del löpning och styrka (syns icke), och håller långsamt på att hitta tillbaka till gitarren. Långsamt. Försöker nu lära mig Eruption. Slutar väl med att jag lära mig en tiondel i vanlig ordning.

Snart är det jul. Och då ska jag väl ändå köpa en julklapp till mig själv va? Va? Det ska jag väl, va? Men vilken? Rösta om du vill. 

Har för övrigt återinsnöat lite på Van Halen, som tydligen ska släppa ny platta. VERY EXCITE, för att citera Borat.

Med Jeff Healey fanns inget ”trots att”

I år är det tre år sedan Jeff Healey, gudabenådad blues- och rockgitarrist, gick bort. Som så många andra alldeles, alldeles för tidigt. Jeff Healey, som blev blind redan som ettåring, hade en en säregen spelstil med sin Fender Stratocaster liggandes i knäet på ett sätt som de flesta skulle anse göra gitarren ospelbar. Men inte för Jeff Healey, som visade att hans handikapp aldrig var något handikapp när det gällde musiken.

Det fanns inget ”trots att”, ”mot alla odds” eller ”fastän”. Det fanns bara en riktig hantverkare som inte endast behärskade många stilar inom blues, utan även hot jazz.

Han dog den 2 mars 2008 i cancer.

Crossroads bygger helt på klassisk duell

Ry Coooder - med uppenbar känsla för stil.
Ry Coooder - med uppenbar känsla för stil.

Visst är det en kalkon. Som en musikalisk Karate Kid. Men ändå. Filmen Crossroads (ej att förväxla med Britney Spears film från 2002), är sevärd, om än bara för den klassiska duelscenen mellan Eugene Martone (Ralph Macchio) och flyhänte racergitarristen Steve Vai.
Eugene har begett sig ut på en luffarresa i Södern med den äldre herren Willie Brown, som säger sig känna till ett outgivet spår med Robert Johnson. Som de alltså nu ska leta efter. Ni fattar vilken bra film det är. Continue reading ”Crossroads bygger helt på klassisk duell”