Walter Trout – nu ännu bättre än innan, då han redan var bättre än någonsin

På grund av att jag är bekväm, lat och kanske lite snål var Walter Trout på KB i Malmö i november 2018 en av de sista spelningarna jag såg innan pandemin, med några undantag, såsom The Aristocrats exakt ett år senare. Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Som jag känner nu hade jag betalt dyra pengar för att se lite vad eller vem fan som helst live.

Walter Trout, tillsammans med Gary Moore, har för mig länge förkroppsligat balls out-bluesen, i dess yppersta och finaste bemärkelse. Få är de gitarrister som kan komma undan med att ge järnet till 100 procent i början av ett solo, för att sedan öka. ”Where do you go from 100 per cent”, är en vanlig retorisk fråga. ”You go even further”, torde svaret vara om man lyssnar på framförallt Walter Trouts liveplattor från 90-talet. Men på senare år, kanske efter att han höll på att stryka med i en allvarlig leversjukdom, har något hänt. Och jag gillar det. Jag älskar förvisso högoktanig bluesshredd, men på Trouts senare plattor finns en annan variation, finkänslighet, eftertänksamhet och framförallt ett större fokus på låtsnickeriet.

Senaste albumet Ordinary Madness i synnerhet. Trout är fortfarande en bluesvirituos, men han har skruvat ner tempot och visar en imponerande musikalisk mognad. Det är, tack och lov, fortfarande bluesrock, men redan i inledande titelspåret anas ett mörker och en tidsenlig melankoli som som sätter tonen för resterande album.

”My foolish pride” är något så banalt som en lyckad soulballad om att bli gammal och att inse det.

”All out of tears” är en klassisk slowblues i moll för den som fruktat att detta skulle utebli, och ”OK Boomer” ett bra försök till uppgörelse med vår tids eländiga wokekultur. Uppskattas.

Uffe Steen balanserar perfekt på gränsen mellan blues och jazz

Finns den perfekta kombon mellan jazz och blues, har jag många gånger funderat över. Det finns gott om jazzgitarrister som är bluesiga (merparten som är något att ha är det) och även bluesgitarrister som kan jazza till det, men finns den perfekta gitarristen som sömlöst kan förflytta sig mellan rå Chicagoblues och frisläppt jazz?

Nu, äntligen, kan jag ha hittat honom. Han heter Uffe Steen, bor tvärs över Sundet och jag har uppenbarligen legat och sovit under en sten.

Jag fann honom, som så ofta numera, när jag slösurfade på Facebook. Märkligt få gillar hans sida på Facebook och det är ingen gitarrist som nämns i de diskussioner jag kommer över på nätet om vem som är bäst hit och dit. På sätt och vis är det befriande –  jag vill gärna ha Uffe för mig själv – men samtidigt är det konstigt. Uffe är ”up there” med till exempel Robben Ford och Larry Carlton, inga jämförelser i övrigt då det alltid är orättvist och framförallt meningslöst att jämföra musiker av den kalibern.

Ronnie Earl – mästare av den rena Fendertonen

Ronnie Earl. Foto: Tim Carter

Min blueskompis på Twitter, Peter, tipsade mig idag om att Ronnie Earls nya platta, Father’s day, finns på Spotify. Ronnie Earl. Denna gitarrist väcker minnen från mina tonår. Långt innan Spotify och en tid innan fildelning lånade jag alla Earlplattor jag kom över på Malmö Stadsbibliotek, för att sedan försöka planka så många riff jag kunde.

Finns det någon gitarrist som så väl behärskar det rena Fenderljudet som Ronnie Earl? Knappast. Jag kommer att tänka på Robert Cray, vars senaste samlingsalbum jag bloggar om i helgen, och kanske Anson Funderburgh, i hans hetaste stunder. Men,  nä, Ronnie Earl är nog kingen. Han är kompromisslös i sina val av låtar – det är en ren blues och låt oss säga classic soul blues med stänk av Magic Sam all the way, ända sedan han bildade sitt Broadcasters under 80-talet.

Ren ton ja. Det kan man prata länge om. Jag tänker inte bli en taliban som att de som lirar med dist jämnt kommer undan med en massa små misstag hit och dit. MEN. Plugga in en Fender i en Fender Twin, eller vad du vill egentligen, och spela rent, utan boxar, utan hittepå. Gitarren blir totalt oförlåtlig. Oförsonlig, nästan oschysst. Allt märks. Bra. Och dåligt. Uppsidan är att den rena gitarrtonen inte sällan är överlägsen när det gäller att uttrycka subtiliteter, dynamik och känsla. Men, den rena gitarren kräver detta sin man. Ronnie Earl är en sådan man. Hans spelstil: ren, som sagt, återhållsam, väldigt dynamisk, men ändå nitty gritty.

Under 90-talet hade Ronnie Earl en dipp med bland annat svåra depressioner, men av detta märks i alla fall inget i hans gitarrlir. Detta är en riktigt schysst all round bluesplatta, utan att bli ytlig. Allt ifrån svängiga shuffles till down in the deep-end slow blues i moll ingår. Fun fact: Michael Ledbetter sjunger bland annat på albumet. Han sägs vara en avlägsen släkting till Leadbelly. Man är oskyldig till motsatsen är bevisad och så vidare.

I övrigt håller hela Ronnie Earls katalog hög klass!

 

Kid Ramos – ger en power

Ibland glömmer jag bort hur otroligt bra Kid Ramos spelar här. Alltså riktigt jävla bra. Misshandel av en Fender Telecaster med aggressiv precision.

Rory Gallagher lät gitarren tjuta lite bäst fan den ville

Rory Gallagher. Som alla andra bra gitarrister gjorde han rejäla miner.

Rory Gallagher är gitarristen för dig som gillar när den kompromisslösa bluesen möter rock med en touch av country. Eller ja, Rory Gallagher är en artist för alla egentligen. Gallagher lyckades kombinera frenetisk intensitet med teknik, känsla och tajming.

Bäst är liveplattorna, inte helt oväntat. Han behärskade hela spekrat. Täta boogies. Långsamma slidenummer och vass bluesshuffles som går direkt mot strupen. Och finstämda bluesballader. Och utflykter mot det betydligt mer laborerande. Lyssna, till exempel, på jazziga There’s a light.

I Rory Gallaghers gitarrspel kan man rimligen dra slutsatsen att gitarrister som Stevie Ray Vaughan och Eddie Van Halen har hittat influenser. Jag tänker framförallt på Gallaghers enorma ”bett” och attack i gitarrspelet. Hans fantastiska diskantrika ton kom att bli hans signum och ett skolexempel på hur man bäst nyttjar en gitarr med single coil-mickar. Istället för att försöka undvika rundgång och skrikiga övertoner gjorde han det rakt motsatta. Hans pinch harmonics och ettriga bends särskiljde honom från mängden.

Bäst är inte helt oväntat liveplattorna. Jag har såklart gjort en liten lista.

Rod Stewart – bra mycket mer än Maggie May

Länge förknippade jag Rod Stewart med hans solokarriär. I creddigaste fall med hits som Maggie May. I sämsta fall med guilty pleasures som Downtown train. I pity the fool that is me! Det var bara för några år sedan jag insåg den fulla magnituden av hans karriär.

Jag säger bara Beck-Ola. Jag säger bara Truth. Två fantastiska album med Jeff Beck som ger dig gott om blues och även grunden, törs jag säga, till det som blev heavy metal, eller i alla fall hårdrock. Och Rod Stewart sjöng som en gud. Redan då!

Och han håller stilen.

Nytt jobb, ny platta med Van Halen – bra liv

Det var inte riktigt igår jag bloggade. Ursäkt? Ingen direkt. Har helt enkelt inte haft någon större lust. Vill folk läsa om blues?, tänkte jag. Kom sedan fram till att jag skiter i det. I’m gonna play this thing until the day the day I die, som BB King sjung om sin gitarr en gång. Oklar analogi.

I övrigt har det hänt roliga grejer. Jag har fått ett nytt mycket spännande jobb i Vellinge, som kommunikatör med inriktning på sociala medier. Läs mer om hur det gick till här. 

I övrigt. Jag tränar en del löpning och styrka (syns icke), och håller långsamt på att hitta tillbaka till gitarren. Långsamt. Försöker nu lära mig Eruption. Slutar väl med att jag lära mig en tiondel i vanlig ordning.

Snart är det jul. Och då ska jag väl ändå köpa en julklapp till mig själv va? Va? Det ska jag väl, va? Men vilken? Rösta om du vill. 

Har för övrigt återinsnöat lite på Van Halen, som tydligen ska släppa ny platta. VERY EXCITE, för att citera Borat.

Med Jeff Healey fanns inget ”trots att”

I år är det tre år sedan Jeff Healey, gudabenådad blues- och rockgitarrist, gick bort. Som så många andra alldeles, alldeles för tidigt. Jeff Healey, som blev blind redan som ettåring, hade en en säregen spelstil med sin Fender Stratocaster liggandes i knäet på ett sätt som de flesta skulle anse göra gitarren ospelbar. Men inte för Jeff Healey, som visade att hans handikapp aldrig var något handikapp när det gällde musiken.

Det fanns inget ”trots att”, ”mot alla odds” eller ”fastän”. Det fanns bara en riktig hantverkare som inte endast behärskade många stilar inom blues, utan även hot jazz.

Han dog den 2 mars 2008 i cancer.

Crossroads bygger helt på klassisk duell

Ry Coooder - med uppenbar känsla för stil.

Visst är det en kalkon. Som en musikalisk Karate Kid. Men ändå. Filmen Crossroads (ej att förväxla med Britney Spears film från 2002), är sevärd, om än bara för den klassiska duelscenen mellan Eugene Martone (Ralph Macchio) och flyhänte racergitarristen Steve Vai.
Eugene har begett sig ut på en luffarresa i Södern med den äldre herren Willie Brown, som säger sig känna till ett outgivet spår med Robert Johnson. Som de alltså nu ska leta efter. Ni fattar vilken bra film det är.

Gitarrvärlden är innovationsfientlig

Säkert bra gitarr. Men ful.

New York Times summerar smakfullt årets idéer på sin hemsida. Roliga filmer, snygg design! Speciellt gillar jag gitarren som aldrig stämmer ur sig, även om det, som sagt, länge funnits alternativ som dock ansetts vara töntiga och ”sterila”. Jag tror Johnny Winter faktiskt spelar på en sån där gammal 80-talsgitarr numera. Säkert praktiskt, men väldigt fult.
Faktum är att många gitarrer faktiskt är riktigt, riktigt dåliga i det avseendet. Som min Telecaster Thinline. Stallet är riktigt omodernt och gör det omöjligt att intonera gitarren. Ändå har gitarren knappt tio år på nacken, och ändå gav jag över 10 000 kronor i nypris, fast jag visste att gitarren i princip är skit. Mem den är ”charmig”.