Jag försöker att inte bli Musikmannen

Men, detta är ju bättre än Elvis? Är detta verkligen blues, undrade min flickvän när jag tittade på ett klipp med Big Mama Thorntons version av Hound Dog på Youtube.

– Jodå, började jag.

– Faktum är att större delen av Elvis katalog från de tidigare åren primärt inriktade sig på gamla bluesstandards. Ta till exempel Elvis första singel That’s allright, mama. Den spelades för första gången in av Arthur ”Big Boy” Crudup, men det var Elvis som gjorde den känd. (Flickvän börjar snegla på mobil, för hon vet vad som väntar). Detta är ju ytterst vanligt. Ta till exempel Rolling Stones. Bara namnet är ju baserat på en gammal låt av Muddy Waters låt och Rolling Stones var ju från början i princip ett bluesband. Detsamma gäller ju Eric Clapton som …(flickvän laddar ner Tinder, sväljer ett cyanidpiller, etc).

Känns detta vidriga beteende igen? Jag har det inom mig. Musikalisk mansplaining. Jag FÖRSÖKER verkligen vara en så medveten och modern man jag bara kan, men just denna gubbtendens, denna så jävla irriterande drift att vilja dela med mig, ”berätta om hur det ligger till”, ”sätta in saker i ett sammanhang”, är lika svår att bli kvitt som den är repulsiv. Men den måste förtryckas till varje pris. Palla bli en mjällig gammal gnällherre som helt oprovocerat brister ut i långa hemvävda föreläsande litanior om äkthet, musikalisk ”känsla” och originalitet. Såna som sitter på vissa här hak i Malmö jag här väljer att inte nämna (ni som vet ni vet) och dricker någon jävla ALE. Som har budgetblazer och cool bandtröja under och tajta stretchjeans på grund av ”hänger med” och pratar om olika versioner av Little red Rooster.

Det är något med vissa Musikmän. Självklarheten med vilken de tar sig ton, brer ut sig och erbjuder folk sin åsikt och sina åsikter. Oavsett om någon har bett om detta eller inte. Faktum är att benägenheten att dela med sig snarare ökar om ingen frågar efter Musikmannens input. Att inte fråga om mannens två cent är i sig en kränkning, en förolämpning. Här står Musikmannen framför dig och erbjuder en lektion PRO BONO och du dissar honom. Hur vågar du helt HISTORIELÖST digga loss till Dreams av Fleetwood Mac, helt ovetandes om att det var bluesgiganten Peter Green som bildade bandet och att det ju var då de var bra och att de sedan sålde ut? Att du har mage att SLÅ DÖVÖRAT TILL när Musikmannen försöker komma med kompletterande och förädlande lyssningstips baserat på att du råkar ha med Owner of a lonely heart på en av dina listor på Spotify? och varför sitter du inte och stirrar med stora ögon när han FÖRTÄLJER OM när Jimmie Hendrix spelade på Klubb Bongo 1967?

Det är inte mycket jag bidrar med för att lämna över en bättre värld till mina stackars presumtiva barn, helt ärligt. Men jag vill åtminstone lova, offentligt, att jag ska försöka att inte bli denna man.

Men, för att sluta där jag började, Big Mammas version är såklart föredra. För övrigt är det väl Buddy Guy som kompar? Buddy Guy, som ju för övrigt inspirerade många på den tiden, förlåt jag ska sluta nu.

Wow wow – vilken wah wah!

Ok, detta är givetvis en sponsrad dokumentär av Jim Dunlop, men who cares! Den är trevlig, välgjord, fylld av bra gitarrister och den berättar historien om en av världens mest kända pedaler: Wah wah-pedalen. Till och med folk som inte spelar gitarr känner igen denna lika enkla som härliga lakritsbit, användbar i allt från porrfilmsmusik till hårdrock. Det är härligt att höra dessa pionjärer berätta om hur de upptäckte och utvecklade pedalen. Dessutom är det uppfriskande att höra att det i praktiken inte är någon som helst skillnad mellan en Cry Baby och Vox. In your face indienördar.

Intressant även att höra om hur lätta de är att tweaka och modifiera. Till exempel får vi reda på hur Michael Schenker fick till sitt aggressiva sound!

Eddie ”Guitar Slim” Jones blev berömd genom ett lick

Eddie "Guitar Slim" Jones. Trist att han dog så tidigt.
Eddie "Guitar Slim" Jones. Trist att han dog så tidigt.

Jag ska erkänna att jag fick uppslaget till detta inlägg genom att googla ”this day in music”. Fantasilöst och billigt much? Kanske det, men tur var väl det, för jag upptäckte att det idag är 85 år sedan Eddie ”Guitar Slim” Jones föddes i Greenwood, Mississippi, USA.

Det är märkligt att jag inte bloggat om denna mycket viktiga gitarrist och sångare tidigare. Han dog redan 1959, endast 32 år gammal, men hade vid det laget redan gjort ett avtryck på blueshistorien som aldrig kommer att blekna. Allt genom ett enkelt riff. Ibland är det allt som krävs. Även om han hann med bra mycket mer än så. Till exempel influerade han en ung Stevie Ray Vaughan, som redan 1979 gjorde en vild liveversion av Slims Guitar Slim, dock döpt till Guitar Hurricane. Men det är ju i grunden samma låt, om än uppbiffad.  Continue reading ”Eddie ”Guitar Slim” Jones blev berömd genom ett lick”

Lurrie Bell förvaltar sin fars råa bluesarv

Lurrie Bell - för farsans arv vidare.
Lurrie Bell - för farsans arv vidare.

Vill bara snabbt dela med mig av denna bluesherre. Lurrie Bell. Svettig, rå Chicagoblues som vet vad den vill. Lite i samma anda som till exempel Magic Slim and the Teardrops håller han liv i bluesarvet. Ett arv som knappast blir lättare att bära då Lurrie Bells far var ingen mindre än den inte helt okända munspelaren Carey Bell som gick bort 2007.

I Lurrie Bells gitarrspel hör jag ekon från de allra största. Inte minst Albert Collins. Men även BB King, Albert King och Buddy Guy. Kanske är han inte revolutionerande i sitt gitarrspel, men sammantaget sett är detta en mycket genuin artist jag tänker lyssna in mig mer på.

Att Lurrie Bell inte nått större framgång än vad han har,  kan troligen tillskrivas att han tydligen brottats med diverse missbruksproblem.

Mer med Junior Wells – bluesens snuskigaste

Junior Wells.
Junior Wells.

Ända sedan jag häromdagen upptäckte denna platta, har jag återupptäckt Junior Wells, denna Chicagobluesens munspelsmaestro, som har spelat med både Muddy Waters och Rolling Stones. Bäst är naturligtvis hans fantastiska inspelningar med Buddy Guy, en kombination som på pappret kanske borde vara något vansklig. Två stora egon, två personligheter med krav på utrymme, på samma scen? Går det?
Det funkade i alla fall mer än väl. Lite upplever jag att Buddy Guy visade prov på klass, genom att möjligen ta ett litet steg tillbaka och demonstrera vilken fantastisk kompgitarrist han är, genom att ibland mer satsa på små fills, snarare än de blixtrande kulsprutesolon han annars gjort sig känd för.

Continue reading ”Mer med Junior Wells – bluesens snuskigaste”

Jaha, vad är detta för platta då?

Buddy Guy. Foto: Alexandre Cardoso
Buddy Guy. Foto: Alexandre Cardoso

Buddy Guy och Junior Wells är ett gammalt radarpar som har spelat in många plattor tillsammans. Jag trodde såklart inte att jag hört dem alla. Men kanske de bästa. Jag hade fel. Idag stötte jag på detta fantastiska album på Spottan. Blues jam live audio Junior Wells with Buddy Guy & Roy Hytower & Pistol Pete. En otroligt inspirerande titel, not.
Jag vet ärligt talat mycket lite om dessa två andra herrar, Roy Hytower & Pistol Pete. Världens fulaste omslag, om det än kan kallas det, men vilken inspelning! En pärla med mycket nerv och närvaro. Men när är detta inspelat? Beats me! Bästa spåret: Mannish Boy.

Gör jag bort mig nu?