Guide: såhär lyssnar du på BB King

BB Kings reaktion på blueslistan.
BB Kings reaktion på blueslistan.
BB King har avlidit, 89 år gammal. Detta var på inget sätt oväntat. Han var gammal och hälsan hade under den senaste månaden sviktat, vilket får sägas tillhöra ovanligheterna. BB King var känd som en slitvarg och notorisk gentleman när det kom till att uppfylla sina förpliktelser. Ulf Lundells gamla devis om att en inställd spelning också är en spelning var inget för honom.

Jag hoppar över alla biografiska oväsentligheter och går rakt på musiken, det viktiga. BB King har ett stort antal album på Spotify. Vilka ska man lyssna på? Svaret är som så ofta: det beror på. Men expertisen, till mig vilken jag blygsamt sällar mig, skulle förmodligen peka på de album BB King släppte under säg 1960-1970-talet. I synnerhet liveplattorna, och i synnerhet Live at the Regal, som har kommit att symbolisera det sound han hade under 1960-talet.

Detta är inte alls fel men jag skulle i sammanhanget även vilja lyfta fram den betydligt råare och mer spartanska Blues is King som känns ännu mer nära och påtaglig i sin upptagning. Lyssna till exempel på Gamblers blues och Nightlife och säg att du inte älskar BB King. Det går inte, jag lovar. Spotify daterar den till 1967. Jag vill hävda att det står 1966 på min vinylutgåva (finns i förrådet), men det känns som en i sammanhanget oväsentlig detalj.

Jag vill också nämna de två liveplattor med Bobby Bland som han gav ut. I synnerhet den första, Together for the first time, är en härligt stökig historia.

Continue reading ”Guide: såhär lyssnar du på BB King”

Annonser

Ozzy Osbourne – he sure knows how to pick em’!

Man kan yttra sig i princip hur mycket man vill om Ozzy Osbournes omdöme som person rent generellt, utan att kasta sten i glashus.

Men när det gäller hans förmåga att omge sig med helt rätt gitarrister vid rätt tillfälle är han tämligen outstanding. En utmanare är kanske John Mayall som under 60-talet lyckades knyta till sig två av världens genom tiderna bästa bluesgitarrister, Eric Clapton och senare Peter Green.

Ozzy lyckades först med konstycket att mer eller mindre tjata till sig en plats i det band som senare blev Black Sabbath. (Tony Iommi gillade honom inte alls, till en början.) Resten kan vi. Tony Iommi matade Ozzy med riff som numera är självklara i vår rock-kanon.

När den urpsrungliga uppsättningen av Black Sabbath kraschade i slutet av 70-talet var det således, efter mer än lite hjälp från Sharon, dags att rekrytera en ny gitarrist. Han kunde givetvis välja precis vem han ville i hela världen (förutom Tony Iommi) och valet föll på den unga och i sammanhanget ganska oerfarna Randy Rhoads. (Till exempel var den redan då mer etablerade och ortodoxa Gary Moore på tapeten).

Randy Rhoads kom att helt sätta ribban för alla gitarrister efter klassiska Blizzard of Ozz från 1980.

Vissa hävdar att Randy Rhoads utmanade Eddie Van Halen. Jag vill egentligen inte jämföra två gudabenådade gitarrister, men ibland undrar jag om inte det var tvärtom? Man brukar ofta, med viss rätt, prata om Eddie Van Halens klassiska influenser. Men, i själva verket sträcker sig dessa primärt till de delar av hans gitarrspel involverar tapping. I övrigt är hans approach till gitarren tämligen Claptonsk och bluesbetonad – och det är inget fel med det!

Men Randy Rhoads var something else. Han kunde spela klassiskt och han kunde spela tung pentatonisk rock. För honom fanns absolut inga gränser och han hade bara inlett sin musikaliska upptäcktsfärd när han tragiskt omkom i en flygolycka 1982. Icke desto mindre utgjorde han vid det laget normen för vad en gitarrist skulle prestera. Det är knappast en överdrift att säga att han om inte låg till grund för så kraftigt bidrog till den överväldigande massiva våg av neoklassiskt gitarrspel som sedan följde.

(Yngwie Malmsteen får ursäkta.)

Tacka Ozzy Osbourne för att han, genom den täta dimma som i övrigt bedövade hans sinnen, lyckades välja ut Randy Rhoads. Hade han inte gjort det, hade han inte släppt Blizzard of Ozz (OBS: en bättre platta än flera av Black Sabbaths senare verk), ja, då hade vi kanske…inte fått uppleva The Osbournes på tv!

80-talet var som det var. Jake E. Lee kanske inte utgjorde den injektion som Randy Rhoads innebar (svårt att matcha) men han lyckades styra skutan ganska väl, med tanke på Ozzys tillstånd under hela detta årtionde.

När det så var dags att anställa ny gunslinger under slutet av 1980-talet, var det som att Ozzy, återigen, lyckades se bortom rådande trender. Som vanligt kunde han anställa vem han ville och vid detta laget var marknaden överfull av neoklassiska Yngwiekloner som då var the thing to be. Förutspådde Ozzy Osbourne redan i detta skede grungen?

Knappast, men genom att ha det goda omdömet att välja ut en ännu en oprövad gitarrist, Zakk Wylde, räddade Ozzy, återigen sin egen karriär. Zakk Wyldes stil stack under denna tid verkligen ut bland hans jämnåriga konkurrenter. Andra spelade 6-strängade arpeggios. Wylde satsa på långa bends. Andra använde tapping. Zakk Wylde vägrade tappa. Andra spelade mollharmoniska skalor. Zaak Wylde kunde utan vidare hålla sig till pentaskalan under ett helt solo. Och så vidare.

Continue reading ”Ozzy Osbourne – he sure knows how to pick em’!”

När man gillar illa ansedda album från bra band

Alla riktigt bra band som håller på tillräckligt länge och som inte är skräckslagna för att släppa sargen släpper förr eller senare ett album som av historien kommer att dömas ut som antingen riktigt usel eller en så kallad sell out av de fans som fram tills denna tidpunkt dyrkat bandet.

Och inte sällan uppskattar jag dessa verk.

1. Yes – 90125

Visst älskar jag både debutalbumet, Fragile och Close to to the edge. Men denna slipade West coast soft rock-historia får ändå ses som en vital injektion i sammanhanget. You can only prog rock it so far!

2. Allt med Genesis efter Peter Gabriel. Punkt.

3. Morrissey – Kill Uncle

Helt legitimt, även i de mest inbitna kretsar, att må dåligt av. Konstigt nog. Vissa av låtarna är sjukt klassiska. Som our frank och Mute Witness. Fast vissa av låtarna är obegripligt dåliga. Som Found, found, found. Albumet känns på något sett mer rätt i tiden nu än 1991. Nyligen remastrad.
Fast låtarna är bäst live.

4. Gary Moores alla bluesplattor. Att gilla Gary Moore kommer nog aldrig vara creddigt i hippa kretsar, men i synnerhet hans blueskatalog tävlas det om att håna. Vilket är rent trams. Han vitaliserade bluesen.

5. Van Halen – III

Skoja. Detta album är verkligen inte bra. Man längtar efter Sammy Hagar, vilket nog borde säga en del!

6. Bob Dylan – Saved

Why should the devil have all the good music?
Detta är ett stabilt rhythm and blues album! Jag förstår inte alla som hånar. Kanske för att jag inte är ett stort Dylan-fan och därmed kan lyssna med oskuldsfulla öron. Jag vet inte.

Vem äger rätten till bluesmusiken?

Johnny Winter. Extremt vit. Extremt mycket blues. Foto: Bob Sanderson
Johnny Winter. Extremt vit. Extremt mycket blues. Foto: Bob Sanderson

Vem äger musik? Vem äger rätten att konsumera en viss typ av musik, vem äger rätten att utöva den, och i förlängningen att göra den till sin egen?

I någon slags hushållsjuridisk mening är det enkelt att besvara dessa frågor. Ingen kan hindra mig att skråla med i vilken progglått som helst, oavsett mina politiska övertygelser. Ingen kan förbjuda mig att älska Ebba Grön och rösta på Moderaterna. Ingen kan hindra mig att leva på råbiff, bära päls och ändå älska Morrissey. Ingen kan äga musiken. Jag gör vad jag vill.

Men i praktiken är frågan högintressant inom musikvärlden i allmänhet, och inom bluesvärlden i synnerhet.

Det hela började med att jag slogs av föraktet mot ekvilibrismen när jag började försöka spela blues som 18-åring, och träffade andra musiker på konserter och bluesjam. Nej, jag menar inte att jag visade tendenser till till  att någonsin uppnå teknisk perfektion, vilket nog var lika bra, insåg jag snart. Continue reading ”Vem äger rätten till bluesmusiken?”

Gjorde en Moorelista på tåget

Gary Moore. Foto: Vlad Аrchic
Gary Moore. Foto: Vlad Аrchic

Igår kväll satt jag och tänkte lite på Gary Moore, igen. Så i morse på tåget knåpade jag ihop en liten Gary Moore playlist. En del självklara val, men också en del för mig oväntade spår. Som Falling in love with you, från plattan Corridors of power. En ballad som tydligt visar att Gary Moore inte behövde skämmas inför sin idol Peter Green. Varken vad gäller låtskrivande eller gitarrspel.
Återigen. Känslan, tonen, råheten, närvaron. Helt unik.

Mike Bloomfield – gigant på drift

Super session med Al Kooper en given klassiker med Mike Bloomfield.
Super session med Al Kooper en given klassiker med Mike Bloomfield.

jag vet inte om Gary Moores plötsliga död försatte mig i något slags morbid limbo men under dagen har jag lyssnat ganska mycket på en annan död gitarrist. Som dock lämnade oss i betydligt yngre år än Gary Moore: Mike Bloomfield. Vilken otrolig lirare. Även här kan vi prata fet ton. Men framförallt en total respektlöshet inför musikens ramverk. Eller en insikt om bluesgitarrens oändliga möjligheter. Mike Bloomfield, leadgitarrist i The Paul Butterfield blues band var allt annat än rädd för att spela ”out”, hela tiden på gränsen till han förmådde. Lyssna till exempel på bandets version av Work song, där man man nästa kan höra hur Bloomfield i sina solon ger sig ut på små äventyr. Spelar aldrig vilse – bara nästan. På ett bra sätt!

Mike Bloomfield missbrukade länge droger och dog i en överdos 1981. Ständigt dessa droger. Trist.

Men från det ena till det andra: lyssna in detta. Vibratot! Hänget! Så jävla bra!