Man kan yttra sig i princip hur mycket man vill om Ozzy Osbournes omdöme som person rent generellt, utan att kasta sten i glashus.
Men när det gäller hans förmåga att omge sig med helt rätt gitarrister vid rätt tillfälle är han tämligen outstanding. En utmanare är kanske John Mayall som under 60-talet lyckades knyta till sig två av världens genom tiderna bästa bluesgitarrister, Eric Clapton och senare Peter Green.
Ozzy lyckades först med konstycket att mer eller mindre tjata till sig en plats i det band som senare blev Black Sabbath. (Tony Iommi gillade honom inte alls, till en början.) Resten kan vi. Tony Iommi matade Ozzy med riff som numera är självklara i vår rock-kanon.
När den urpsrungliga uppsättningen av Black Sabbath kraschade i slutet av 70-talet var det således, efter mer än lite hjälp från Sharon, dags att rekrytera en ny gitarrist. Han kunde givetvis välja precis vem han ville i hela världen (förutom Tony Iommi) och valet föll på den unga och i sammanhanget ganska oerfarna Randy Rhoads. (Till exempel var den redan då mer etablerade och ortodoxa Gary Moore på tapeten).
Randy Rhoads kom att helt sätta ribban för alla gitarrister efter klassiska Blizzard of Ozz från 1980.
Vissa hävdar att Randy Rhoads utmanade Eddie Van Halen. Jag vill egentligen inte jämföra två gudabenådade gitarrister, men ibland undrar jag om inte det var tvärtom? Man brukar ofta, med viss rätt, prata om Eddie Van Halens klassiska influenser. Men, i själva verket sträcker sig dessa primärt till de delar av hans gitarrspel involverar tapping. I övrigt är hans approach till gitarren tämligen Claptonsk och bluesbetonad – och det är inget fel med det!
Men Randy Rhoads var something else. Han kunde spela klassiskt och han kunde spela tung pentatonisk rock. För honom fanns absolut inga gränser och han hade bara inlett sin musikaliska upptäcktsfärd när han tragiskt omkom i en flygolycka 1982. Icke desto mindre utgjorde han vid det laget normen för vad en gitarrist skulle prestera. Det är knappast en överdrift att säga att han om inte låg till grund för så kraftigt bidrog till den överväldigande massiva våg av neoklassiskt gitarrspel som sedan följde.
(Yngwie Malmsteen får ursäkta.)
Tacka Ozzy Osbourne för att han, genom den täta dimma som i övrigt bedövade hans sinnen, lyckades välja ut Randy Rhoads. Hade han inte gjort det, hade han inte släppt Blizzard of Ozz (OBS: en bättre platta än flera av Black Sabbaths senare verk), ja, då hade vi kanske…inte fått uppleva The Osbournes på tv!
80-talet var som det var. Jake E. Lee kanske inte utgjorde den injektion som Randy Rhoads innebar (svårt att matcha) men han lyckades styra skutan ganska väl, med tanke på Ozzys tillstånd under hela detta årtionde.
När det så var dags att anställa ny gunslinger under slutet av 1980-talet, var det som att Ozzy, återigen, lyckades se bortom rådande trender. Som vanligt kunde han anställa vem han ville och vid detta laget var marknaden överfull av neoklassiska Yngwiekloner som då var the thing to be. Förutspådde Ozzy Osbourne redan i detta skede grungen?
Knappast, men genom att ha det goda omdömet att välja ut en ännu en oprövad gitarrist, Zakk Wylde, räddade Ozzy, återigen sin egen karriär. Zakk Wyldes stil stack under denna tid verkligen ut bland hans jämnåriga konkurrenter. Andra spelade 6-strängade arpeggios. Wylde satsa på långa bends. Andra använde tapping. Zakk Wylde vägrade tappa. Andra spelade mollharmoniska skalor. Zaak Wylde kunde utan vidare hålla sig till pentaskalan under ett helt solo. Och så vidare.
Fortsätt läsa ”Ozzy Osbourne – he sure knows how to pick em’!” →
Bluesbloggen 