Vissa musikaliska öden berör mer än andra. Jason Beckers är ett sådant.
Jason Becker var en av världens mest lovade gitarrister. Visst, under 1980-talet och 1990-talets början fanns det många briljanta och långhåriga räcergitarrister som brände av räkor snabbare än ljusets hastighet. Men Becker var speciell.
Han hade karisma, personlighet och även en viss känsla för gammeldags rock n’ roll. Något David Lee Roth upptäckte, och Jason Becker fick spela in Diamond Daves tredje soloalbum A little ain’t enough, utgiven 1991. Jason Becker var då 22 år gammal, och plattan innebar onekligen hans stora kommersiella genombrott, då han tidigare mest spelat med mindre namnkunniga band som Cacophony, tillsammans med Marty Friedman. Men A little ain’t enough kom dessvärre att bli det sista album han spelade gitarr på.
I slutet av inspelningarna började Jason Becker uppleva en mängd fysiska problem. Problem med att bända strängarna och ett ben som ofta domnade av. Han försökte kompensera detta genom att använda extra tunna strängar. Förgäves. Becker fick snart diagnosen Amyotrophic lateral sclerosis, ALS, och en förväntad livstid på max fem ytterligare år.
Med tiden blev Jason rullstolsburen, allt mer förlamad och till slut helt oförmögen att kommunicera, annat än genom blinkningar.
Men än lever han. Och än gör han musik. Hur? Just genom att blinka. Becker och hans far utarbetat ett raffinerat system, som gör att Becker, med hjälp av datorn, kan fortsätta komponera musik.
Sitt senaste album Collection släppte han 2008, och nyligen släpptes filmen Jason Becker: Not dead yet, som handlar dels om Jason Beckers kamp och, som jag ser det, vinst över sin sjukdom. För även om sjukdomen en dag kommer att ta Becker ifrån världen, har han aldrig låtit den stoppa honom från att göra det han älskar.
Och det är stort.
Metalfan eller ej. Jason Beckers livshistoria ställer en obekväm fråga till oss alla: Vad är just din ursäkt för att inte göra precis vad du vill?
Bluesbloggen 