Är bluesen politisk?

Skärmavbild 2018-09-28 kl. 19.39.08
Stark ordväxling innan valet.

Vad har blues gemensamt med Liberalerna? Vad har blues med politik att göra? Den första frågan är lätt att svara på: Troligen inte särskilt mycket. Överhuvudtaget förefaller våra svenska partiledare att utåt sett ”play it safe” när det kommer till att bekänna färg när det gäller både litteratur- och musiksmak. De gillar sin Astrid Lindgren och Abba. För några val sedan fick samtliga partiledare skicka in sina playlists till någon tidning eller något (jag jobbar inte längre med exakta källhänvisningar) och resultatet var rejält deppigt. Borgarnas listor var sjukt nedslående på grund sin banala ytlighet. Vänsterns var mer cringe på grund av den så förutsägbart skitnödiga ambitionen om att vara ”down with the kids”,  smutsigt proletära och intellektuellt ”woke” samtidigt. Det verkar som att svenska politiker blir ännu opersonligare när de ombeds vara personliga. Vilket kanske hedrar dem. Låt politiken vara i centrum.

Nåväl. Den senare frågan är desto mer intressant, även om svaret ur ett grundläggande perspektiv enkelt och självklart. Givetvis kan man inte prata om bluesmusiken utan att bottna i en tydlig politisk kontext kopplad till rasism, slaveri och den djupast tänkbara ojämlikheten. Men ändå.

Och ena sidan kan – och bör – man hävda att bluesen till sin innersta essens är extremt politisk då dess uttryck och innehåll är sprungen och utvecklad ur en väldigt specifik politisk situation som byggde på ett förtryck av afroamerikaner. Musiken har en stor del av sitt ursprung i afrikanska arbetssånger, även om bluesmusiken, såsom den lät när den började spelas in, de facto var en musikalisk mosaik bestående av afrikansk (vad man nu exakt menar med ”afrikansk”) musik och en mängd olika influenser från europeiska invandrare i den amerikanska södern. Formellt sett var södern mer segregerad än andra delar av USA, men i praktiken pågick ett icke betydelselöst proletärt kulturellt utbyte mellan olika etniciteter och kulturer. ”They smelled each other’s food and they heard each other’s music”, för att citera någon författare i någon bok jag läste någon gång.

Samtidigt var tematiken i låtarna allt annat än uttalat politisk. Den bluesmusik som primärt spelades  – och senare kom att spelas in – under det tidiga och mitten av 1900-talet var primärt musik med ett tydligt syfte: att dansa och kröka till på lördagar. Av den anledningen handlade låtarna snarare om fylle, hasardspel och kvinnor. Man ville, på sina enda lediga kväll, knappast bli påmind om orättvisorna och armodet på bomullsfältet. Jag har också läst att musiken till stora delar var betydligt gladare än den bluesmusik som generellt spelades in under tidigt 1900-tal. Förklaringen? Alan Lomax, musikolog, var en av de första som spelade in bluesmusik som den spelades på fältet. En av de första artister han spelade in var Leadbelly. Alla som hört dessa inspelningar kan intyga att det rör sig om synnerligen rå, primitiv och nedstämd musik som knappast hade förhöjt någon fest. Det som färre känner till är att han erbjöd sig att spela in betydligt muntrare stycken. Dessa valde dock Alan Lomax att inte spela in i någon större utsträckning. Det har hävdats att han gjorde det av någon slags välment politisk förevändning. Att han redan på förhand hade bestämt sig för ett väl förenklat musikaliskt narrativ kring bluesen. Att musiken, enkelt uttryckt, var en musikalisk fond till livet på plantagen som helt skulle gå i moll. Bara detta kan ju ses ett slags om inte förtryck så en ironisk tvist, att de svarta i södern inte ens har fått vara herrar över sin musikaliska historieskrivning. Alan Lomax hade en, får man förmoda, klar uppfattning om autentisk bluesmusik i vilken glädje och upprymdhet inte fick ha en framträdande roll. Men han menade säkert väl, får man förmoda.

Inte heller efter detta har bluesen – som jag ser saken – varit explicit politisk i någon större mening om man jämför med många andra genrer, rock, pop, soul, etc, där budskapen på sina håll varit nästan parodiskt plakatpolitiska på sina håll. Varför? Jag vet inte riktigt. Kanske för att bluesen är så jävla svart och real att det hade blivit farligt på riktigt om Muddy Waters eller BB King opponerat sig? Eller beror det på att bluesen alltid varit en musikalisk underdog, även i jämförelse med andra primärt svarta musikaliska yttringar, såsom RnB och soul? Kan det vara så att bluesmusiker aldrig besuttit det överskottskapital som krävs – kulturellt och ekonomiskt – för att kunna opponera sig? Det känns i alla fall som att många artister blir tydligt politiska och aktivistiska först när de nått en position och status som få eller ingen bluesartist har nått. Bluesen har ju aldrig varit mode. Möjligen är ”the british explosion” under 60-talets början och med med band som Cream och Yardbirds något slags undantag i marginalen. Och de var ju vita, även om de svarta förebilderna, som till exempel BB King, Freddie King och Albert King, fick hänga med lite på kuppen.

Jag kan bara konstatera att den största av dem alla – BB King – vid något tillfälle blev kritiserad av medborgarrättsrörelsen i USA för att han plattade (eller vad det heter) håret och inte sparade ut till afro som var inne då. Han nöjde sig med att konstatera att man aldrig får det man vill ha och att man alltid vill ha det man inte kan få. Krullhåriga vill ha rakt hår och tvärtom. Jag kan väl egentligen inte tänka mig en mer innerlig och koncentrerad definition av vad blues handlar om, för mig. Livslång längtan, åtrå, missnöje och rastlöshet. Ett steg framåt, två steg bakåt. Att få det man vill ha och har drömt om för att sedan hata det och vilja gå vidare. Det allmänmänskliga?

Många vita artister har med den äran och till synes samvetslöst förvaltat arvet väl och jag kan inte låta bli att tänka på att den universella, allmänmänskliga –  och i viss mån då apolitiska –  aspekten av bluesen kan spela roll här. Det finns en inbjudande ofarlighet  – eller ett gränslöst utrymme för alla som vill uttrycka något  – man kan tycka vad man vill om.

 

Annonser

Det kan inte vara lätt att vara rasist-rockare

Just precis.
Just precis.

Detta var onekligen en fyndig PR-manöver. Exit Deutschland, som hjälper nazister och främlingsfientliga personer att hoppa av sina olika organisationer, gick under cover på en högerextrem rockfestival, och delade ut gratis t-shirts med ”coolt” rasse-tryck. När t-shirten gått en omgång i tvätten framkom dock ett helt annat budskap. Smart!

Men det som egentligen intresserar mig är att det finns något så bisarrt som en rasistisk/nationalistisk rockfestival. Ingen musikalisk företeelse förefaller mig mer motsägelsefull.

En högerextremistisk rockfestival borde nästan vara en omöjlighet. Detta för att själva formen för, och det rent musikaliska ramverket som musiken existerar i, i sig är det yttersta uttrycket för frihet, öppenhet och uppluckrandet av gränser – mentala som fysiska. Det vill säga allt det som en rasist hatar.

Fortsätt läsa ”Det kan inte vara lätt att vara rasist-rockare”

Dramat fortsätter. Och varför är inte svensk politik så här kul?

The story goes on. Säga vad man vill om britterna, men de uppfann begreppet wit. Och bevisar ständigt varför. Johnny Marr och Morrisseys fördömande av David Cameron om Smithsfan har letat sig ända in i parlamentet. Notera hur David Cameron inte tappar tråden för en sekund utan replikerar med självdistans. Varför är det aldrig såhär i Riksdagen? Då hade jag tittat på debatterna.

Bekräftar sjukvården otidsenliga värderingar?

Min före detta kollega Midia Osman Taha har gjort ett radioinslag om att kvinnor i Sverige med utländsk bakgrund får psykiska besvär av att gå till en manlig gynekolog. Genant kanske. Men psykiska besvär? Jag vet inte. Men, det är onekligen en intressant fråga som ställer en del frågor på sin spets.

Fortsätt läsa ”Bekräftar sjukvården otidsenliga värderingar?”

Morrissey och hans djur

”I would like to, if I may, offer support to Johnny Marr who has spoken out to the media this week against David Cameron. To those who have expressed concern over Johnny’s words in view of the fact that David Cameron has pledged immense allegiance to the music of the Smiths, I would like to try to explain why I think Johnny is right not to be flattered.”

Jodå, Morrissey ger Johnny Marr sitt fulla stöd i fördömandet av David Cameron som Smithsfan. Inte för att han är konservativ dock. Utan för att han tycker om att jaga. Morrissey skriver även att han ångrar att han en gång började gilla Roxy Music, eftersom det även uppdagats att Bryan Ferry gillar att jaga.

Ett RUT-avdrag värt namnet?

Rut från Hässelby i Ring P1 klagar på att Sveriges Radio jämnt hänvisar folk till webben. ”Det är diskussionsforum hit och dit. Jag tycker det är som att få en tidning med bara rubriker”, säger Rut som säger att hon som pensionär inte har råd till en dator. Jag har jobbat som webbredaktör på Sveriges Radio under två år och är van vid resonemanget.

Fortsätt läsa ”Ett RUT-avdrag värt namnet?”

Digitala infödingar my ass

Här bloggar Joakim Jardenberg vist om de ganska löjliga begreppen digitala infödingar och digitala invandrare. När jag arbetade på Sveriges Radio hyrde företaget in en skrämselkonsult som inför en fullsatt hörsal förklarade 1) Ni som inte är födda med internet ligger i bakvattnet. 2)Era barn vet mycket mer.
Ingen opponerade sig. Den med powerpointen har alltid rätt.  Fortsätt läsa ”Digitala infödingar my ass”