Jag var 14 (?) år gammal och min kompis Joar hade fått tag på Billboards populärmusikaliska uppslagsverk på CD-rom. Vissa av er minns kanske detta 90-tals-format. Detta var några år innan internet slog igenom på allvar och vår tillgång till nya musikaliska influenser var starkt begränsad till blandband, Joars pappa gamla LP-skivor och en och annan CD vi lånade på det lokala biblioteket.
Fortsätt läsa ”Morrissey 60 år – stort grattis!”Etikett: the smiths
Stänger in mig naken och försöker lyssna på The Beatles
I metaforisk mening alltså. När nu The Beatles äntligen finns på Spottan finns det verkligen ingen ursäkt längre. Jag måste komma igång med att lyssna på dem.
Den lilla musikaliska trovärdighet jag eventuellt fortfarande har utraderas väl med följande erkännande: Jag har i princip aldrig gett dem en chans. Jag har lyssnat mer på Wings än The Beatles. Mer på George Harrison. Mer på Ringo Starr.
Jag älskar solot i While my guitar gently weeps, för där spelar Clapton. That’s pretty much it.
Det är inte så att jag hatar världens genom tiderna bästa och mest inflytelserika popband, inte alls. Däremot har jag svårt att närma mig en grupp som är så söndersnackad, mytologiserad och sönderkramad som The Beatles. Albumen har rankats, rankats igen, remastrats, rankats igen. Plockats isär till molekyler och sedan satts ihop igen. Alla som någonsin har haft med dem att göra har intervjuats. I mellanstadiet tvingades vi att sjunga Beatleslåtar. Ja ni fattar. Exakt samma problem hade jag länge med Jimmie Hendrix.
Som vanligt är det medelålders musikmän som bär skulden. De utgör tillsammans roten till allt ont och jobbigt i världen.
Jag är, lite som en parantes, evigt tacksam över att jag upptäckte Morrissey och The Smiths av en ren jävla slump via en överbliven CD ROM-skiva från Billboard. Tänk om jag till exempel haft en musikintresserad äldre bror eller en jobbig farsa som försökt pracka på mig musiken. Det hade aldrig blivit detsamma.
Så, i helgen måste jag försöka göra mig helt fri från mina föreställningar om The Beatles. Lämna förförståelsen bakom mig och ta mig an verken likt ett nyfött och nyfiket spädbarn. Klä av mig av naken och tända rökelse.
Nedan en klassisk musikman från Malmös gator.
Extremt lovande av Morrissey
De två senaste singlarna från Morrissey, albumtiteln World peace is none of your business och i synnerhet Istanbul överträffar alla mina förväntningar. Det bästa jag hört sedan Vauxhall and I. Albumet kommer i juli!
Allt med Morrissey och The Smiths hittar du på Hipsterdisco
För det gamla vanliga duger Spotify gott. Men söker du efter livebootlegs och outgivna spår är kanalen Hipsterdisco på Youtube det rätta för dig, om du älskar Morrissey och The Smiths. Du hittar kanske inte allt här, men nästan.
För dig som varit med ett tag bjuds det såklart inte på något du inte hört förut, men ändå.
Morrrissey – live!
Hittade denna dag Morrisseys Live At Earls Court från 2004 på Spotify. Skönt. Nu slipper jag ta fram CD-skivan.
Men det finns gott om Morrissey-spelningar jag skulle vilja höra igen, och gärna i skarp kvalité. I slutet av 90-talet/början av 2000-talet laddade jag ner mängder av bootlegs med The Smiths- och Morrissey bootlegs. Och det med ett 56 k-modem! Sedan skrotade jag datorn. Utan att ta backup. Smart.
Det är oerhört intressant, åtminstone för en nörd, att följa utvecklingen. Från The Smiths spartanska, nästan råa sound, till dagens biffiga wall of sound med två gitarrer och keyboards. Den liveplatta som släpptes med The Smiths 1988, Rank, kan bara representera The Smiths livesound till hälften. Den något mer muskulösa ton som denna platta slår an, i och med den tillfälliga gitarristen Craig Gannon, har jag förvisso inget emot, men en riktigt bra inspelning från till exempel Meat is murder-turnen 1984, det vore något!
Vad gäller Morrisseys solokarriär måste såklart Kill Uncle-turnen från 1991 nämnas. Detta helgalna spektakel som verkar dela upp fansen i två läger: De som hatar och de som älskar. Detta är Morrisseys första riktiga soloturne, och det är Boz Boorer (den enda originalmedlemmen i Morrisseys soloband som är kvar i bandet) och Alain Whyte som spelar gitarr, genom vad som onekligen förefaller vara en underdimensionerad PA-anläggning. De springer dessutom runt som galna höns. Och det gör Morrissey med.
Tekniskt sett är det mest trummisen, den i sammanhanget legendariska Spencer James Cobrin, som sköter sig. Men jag tror knappast någon som var där brydde sig!
Your Arsenal släpptes bara ett år senare, men vilken förändring bandet genomgick! Under ledning av Mick Ronson letade sig bandet fram till det mer glammiga sound vi än idag förknippar det med, trots att det endast är nämnde Boz Boorer som finns kvar, förutom Morrissey då. Även spelningarna började låta allt fetare, och tajtare.
I den riktningen fortsatte det. Southpaw Grammar-turnen från 1995 och Maladjusted-turnen från 1997 är verkligt klassiska höjdpunkter, som sällan uppmärksammas då dessa år, högst felaktigt, har kommit att betraktas som low points i Morrisseys karriär. Han har inga low points.
Själv skulle jag vilja höra en ljudupptagning från spelningen i Köpenhamn den 24 oktober 1999, men någon sådan verkar sorgligt nog inte finnas.
Bigmouth (eller inte) strikes again
Som ni möjligen märkt älskar jag Morrissey, för hans musik och texter primärt. Att han inte gillar (milt uttryckt) monarkin ser jag, i egenskap av republikan, som en ren bonus.
I sitt senaste utspel i australiensisk tv spekulerar Morrissey i om huruvida inte Kate Middleton, och det engelska hovet i synnerhet, i själva verket är ansvariga för den stackars sköterska som dog efter den ödesdigra busringningen. Typiskt Morrissey. Hyperbolerna, överdrifterna. En del av charmen ibland, ibland inte, som i detta fallet. Alltid en del av paketet.
Morrissey lär med detta uttalande inte locka nya anhängare till den republikanska rörelsen, snarare tvärtom. Kommentarer i mainstream media och på sociala medier har varit mer eller mindre enigt fördömande. Och med all rätt. Han gick över gränsen. Som vanligt. Oavsett vad som framkommer kring omständigheterna kring självmordet.
Skillnaden mot 1980-talet är att vi idag har internet och sociala medier. Läs igenom gamla intervjuer från 1980-talet och låt dig förfasas.
Han är inte politisk, inte i den meningen. Han vill inte organisera någon. Inte vara med i någon klubb. Inte stå på någon barrikad.
Icke desto mindre. Jag måste i övrigt beundra honom för hans rakryggade och konsekventa ståndpunkter i frågan om monarkin. Genom hela sin karriär har han motverkat den. I intervjuer och inte minst genom sina texter. Killen gick så långt att han, som ni såklart vet, döpte 1980-talets bästa album till The Queen Is Dead.
Jag känner inte till någon ”modern” artist som på allvar tar ställning mot monarkin, vilket är beklämmande. Jag kan inte föreställa mig en överhet viktigare att kritisera. Av lätt insedda skäl. Att en statschef tillsätts genom samlag kan ingen demokrat försvara.
Dessutom. Är vi inte väl inkonsekventa och änsliga i hur vi dömer popstjärnor? Injicera all världens droger? Inga problem.
Men att på allvar provocera – utan influenser av alkohol eller droger – är subversivt och märkligt. Det var det 1983, då the Smiths slog igenom på allvar, det är det fortfarande 2012. Ingen hade tagit Morrisseys uttalanden på allvar om de kommit från säg Pete Doherty. Men nu råkar de komma från världens enda intellektuella popstjärna. Och en av få som inte bugar för överheten, oavsett var den kommer ifrån. Höger eller vänster.
Vi vill gärna tro att utvecklingen har gått framåt. Vi vill tro att gränserna för vad vi tolererar har förskjutits i och med Lady Gagas köttklänning och Chris Browns osmakliga halstatuering. Men är det så? Är det inte så att världen är känsligare än någonsin för den som på allvar avviker? Inte genom kläder eller yta, utan genom att verkligen ha en åsikt.
Som på gott och ont skiter i vad alla tycker. På allvar.
Mike Joyce skriver bok
Jag läser att The Smiths gamla trummis Mike Joyce tänker skriva en bok om sin tid i The Smiths. Passande nog tänker han enligt uppgift att vänta med utgivningen tills Morrissey get ut sin bok. The story goes on!
Vi kan nog glömma en återförening. Men det har förvisso varit klart sedan länge.
”Jag äter hellre upp mina testiklar än att återförena The Smiths. Ett ganska starkt påstående från en vegetarian”, sa Morrissey för några år sedan.
Viva Hate remastrad och jag hör ingen skillnad – men vilket album det är!
Ok. Så Stephen Street har remixat Morrisseys debutalbum från 1988, Viva Hate. Som vanligt när det gäller remasters hör jag i princip ingen skillnad. Kanske lite mer kräm i gitarren på Alsatian Cousin?
Men vilket otroligt bra album och värdig uppföljare till Strangeways, here we come, som fick avsluta The Smiths karriär 1987. En inte så lite pressad situationen för producenten och låtskrivaren Stephen Street som i och med Suedehead gav Morrissey hans första listetta.
Även om detta handlar om melodiös pop som knappast utmanar The Smiths till strukturen, rör det sig knappast om en efterapning. Stephen Street gick sin egen väg och Vinnie Reillys gitarrspel liknar knappast Johnny Marrs.
Your Arsenal – ett viktigt album
En producent kan betyda mycket. Detta klipp är en riktig pärla från slutet av Morrisseys Kill Uncle-turné 1991, då bandet börja spela första singeln We hate it when our friends become successful från vad som skulle bli 1992 års succéalbum Your Arsenal. Ett album som enligt många räddade Morrisseys solokarriär med sitt mustiga glamrocksound.
Morrissey ger ut självbiografi i december
Enligt uppgift har Morrissey nu skrivit på ett avtal med Penguin books, värt två miljoner pund, för att ge ut sin självbiografi. Morrissey ge ut boken om sitt liv någon gång i december i år.
Jag kommer givetvis att köpa boken så fort jag bara kan. Samtidigt. Självbiografi och Morrissey. Kombinationen känns inte given. Det må så vara att hans texter till stora delar är självbiografiska. Men sakprosa är en annan sak. Har Morrissey någonsin varit kristalklar och öppen om sitt privatliv i något sammanhang?
Jag hoppas verkligen att jag kommer få reda på något nytt och ärligt om människan Morrissey. Jag vill veta mer om hans barndom, hans tonår och de händelser och människor som format både hans person och artisteri.
The innocent are named and the guilty are protected, säger Morrissey till NME.
Bluesbloggen 