Jag försöker att inte bli Musikmannen

Men, detta är ju bättre än Elvis? Är detta verkligen blues, undrade min flickvän när jag tittade på ett klipp med Big Mama Thorntons version av Hound Dog på Youtube.

– Jodå, började jag.

– Faktum är att större delen av Elvis katalog från de tidigare åren primärt inriktade sig på gamla bluesstandards. Ta till exempel Elvis första singel That’s allright, mama. Den spelades för första gången in av Arthur ”Big Boy” Crudup, men det var Elvis som gjorde den känd. (Flickvän börjar snegla på mobil, för hon vet vad som väntar). Detta är ju ytterst vanligt. Ta till exempel Rolling Stones. Bara namnet är ju baserat på en gammal låt av Muddy Waters låt och Rolling Stones var ju från början i princip ett bluesband. Detsamma gäller ju Eric Clapton som …(flickvän laddar ner Tinder, sväljer ett cyanidpiller, etc).

Känns detta vidriga beteende igen? Jag har det inom mig. Musikalisk mansplaining. Jag FÖRSÖKER verkligen vara en så medveten och modern man jag bara kan, men just denna gubbtendens, denna så jävla irriterande drift att vilja dela med mig, ”berätta om hur det ligger till”, ”sätta in saker i ett sammanhang”, är lika svår att bli kvitt som den är repulsiv. Men den måste förtryckas till varje pris. Palla bli en mjällig gammal gnällherre som helt oprovocerat brister ut i långa hemvävda föreläsande litanior om äkthet, musikalisk ”känsla” och originalitet. Såna som sitter på vissa här hak i Malmö jag här väljer att inte nämna (ni som vet ni vet) och dricker någon jävla ALE. Som har budgetblazer och cool bandtröja under och tajta stretchjeans på grund av ”hänger med” och pratar om olika versioner av Little red Rooster.

Det är något med vissa Musikmän. Självklarheten med vilken de tar sig ton, brer ut sig och erbjuder folk sin åsikt och sina åsikter. Oavsett om någon har bett om detta eller inte. Faktum är att benägenheten att dela med sig snarare ökar om ingen frågar efter Musikmannens input. Att inte fråga om mannens två cent är i sig en kränkning, en förolämpning. Här står Musikmannen framför dig och erbjuder en lektion PRO BONO och du dissar honom. Hur vågar du helt HISTORIELÖST digga loss till Dreams av Fleetwood Mac, helt ovetandes om att det var bluesgiganten Peter Green som bildade bandet och att det ju var då de var bra och att de sedan sålde ut? Att du har mage att SLÅ DÖVÖRAT TILL när Musikmannen försöker komma med kompletterande och förädlande lyssningstips baserat på att du råkar ha med Owner of a lonely heart på en av dina listor på Spotify? och varför sitter du inte och stirrar med stora ögon när han FÖRTÄLJER OM när Jimmie Hendrix spelade på Klubb Bongo 1967?

Det är inte mycket jag bidrar med för att lämna över en bättre värld till mina stackars presumtiva barn, helt ärligt. Men jag vill åtminstone lova, offentligt, att jag ska försöka att inte bli denna man.

Men, för att sluta där jag började, Big Mammas version är såklart föredra. För övrigt är det väl Buddy Guy som kompar? Buddy Guy, som ju för övrigt inspirerade många på den tiden, förlåt jag ska sluta nu.

Annonser

En reaktion på ”Jag försöker att inte bli Musikmannen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s