Jag var 14 (?) år gammal och min kompis Joar hade fått tag på Billboards populärmusikaliska uppslagsverk på CD-rom. Vissa av er minns kanske detta 90-tals-format. Detta var några år innan internet slog igenom på allvar och vår tillgång till nya musikaliska influenser var starkt begränsad till blandband, Joars pappa gamla LP-skivor och en och annan CD vi lånade på det lokala biblioteket.
CD-rom skivan var således en guldgruva och fungerade lite som ett starkt begränsat Wikipedia. Man klickade sig igenom olika artiklar om musikgrupper och på den tiden var Suede mitt absoluta favoritband. Vi lusläste allt som fanns att läsa om Suede och klickade oss sedan vidare till bandets influenser. Ett tror jag var The La:s och ett annat var ett band som hette The Smiths. Jag minns exakt vilken bild som illustrerade bandet och jag minns definitivt det korta klipp man kunde lyssna på: första versen av The Boy With the Thorn in his Side. Jag minns också exakt vad jag sa till min kompis efter att ha lyssnat på klippet:
”Det måste vara världens bästa band”.
Detta är ingen frisering av verkligheten utan det var exakt det som hände. Sedan blev sig inget likt.
Jag gick helt in för att pussla ihop bandets diskografi och gjorde allt jag kunde för att få tillgång till och grepp om musiken med den särskilda mani bara en nördig tonårig utan liv kan uppbåda. Jag lyckades (återigen via det lokala biblioteket) få tillgång till ”The Smiths best II” och gick hem och lyssnade, förväntansfullt om än med den kritiska skepsis jag redan då, vis av mina erfarenheter, hade utvecklat till fullo: Det finns inget fulländat band. I praktiken är max tio låtar riktigt bra, till och med på en samlingsskiva, resten på sin höjd OK eller tråkig utfyllnad.
Men detta vare något helt annat. Låt, efter låt, efter låt gjorde ett omedelbart och koncentrerat intryck. Den ena var bättre än den andra. Jag kunde inte tro mina öron.
Jakten fortsatte och när väl internet med 56 k-modemet kom in i vårt hem gick jag in på de tunga grejerna. Fort gick det inte men på den tiden hade jag all tid i världen att vänta och jag tror att jag lyckades ladda ner i princip alla bootlegs med The Smiths och Morrissey mellan 1982-1997. Jag hade koll på alla b-sidor, livespelningar inte minst intervjuer. Sunt eller inte, ju mer jag läste om Morrissey desto mer ville jag vara han. Den ständiga outsidern som aldrig säljer ut och som frivilligt, trots att han var snygg, lever i cynisk ensamhet och celibat med endast musiken som sällskap. Under ett antal år under tonåren var det nog svårt att veta var Morrissey slutade och jag började. Hans sätt att se på livet – eller min bild av hans sätt att se på livet – kom att prägla mig starkt då alla sociala tillkortakommanden och inte minst mina obetalbara fiaskon med damerna plötsligt fick ett romantiskt skimmer. Att vara tvärtom och lite eljest var inte bara ok – det blev min egen norm och ett sätt att hantera livet. Detta var innan man skickade alla ungar till KBT.
Fast forward till 2019. Livet har hänt. Bra grejer, dåliga grejer men på det stora hela ett relativt vanligt liv. Jag lyssnar i princip dagligen men inte endast på The Smiths eller Morrissey men musiken utgör inte längre mitt livs soundtrack och jag har blivit min egen person. Jag växer inte längre tillsammans med Morrissey även om han och hans musik fortfarande spelar en stor roll i mitt liv.
Jag undrar hur jag hade reagerat då, för 15-20 år sedan, på Morrisseys kraftiga politiska högergir under de senaste åren. Kanske hade jag inte reagerat alls, annat än med en trött axelryckning.
Jag har aldrig varit riktigt bekväm med hans åsikter i alla frågor. Han har till att börja med alltid placerats långt ute på vänsterskalan, i kraftig opposition mot bland annat Thatchers ekonomiska politik och det brittiska kungahuset. Hans nostalgiska protektionism och vurmande för det genuint brittiska (vad det nu exakt är) måste ses en variant av konservatism. För mig som någon slags vankelmodig högerliberal har detta aldrig lirat väl.
Men jag har aldrig sett detta som ett problem då musiken och de djupt personliga texterna alltid har varit i fokus och till stor hjälp i att försöka formulera och skapa en manlighet som passar mig. Maskulin, men inte macho. Känslig, men inte överdrivet fjollig. Ett frigörande mellanförskap i vilket jag i lugn och ro kan skapa mig själv. Hans politiska uttalanden må ha vässats och radikaliserats under åren, men för den som bryr sig, har ögonen öppna och är läskunnig är essensen av det han säger inget nytt. Redan under det tidiga 90-talet kunde han, om man får tro den tidens tidningar, uttala sig på ett sätt som knappast var PK ens för 25 år sedan. (Jag har läst transkriberingar från samtliga intervjuer som The Guardian hänvisar till. Dessvärre hittar jag dem inte online längre.) Vad som givetvis har förändrats desto mer är vårt medielandskap och den medielogik som har växt fram i och med sociala medier. På den tiden fanns ingen blodtörstande Twittertribunal redo att attackera för minsta groda, hyperbol eller osmaklighet. Någon sa något i en intervju som sedan trycktes i en tidning och tids nog glömdes bort.
Jag har full förståelse och respekt för de med liten eller obefintligt intresse för Morrissey som på sistone väljer att ta avstånd och fördöma honom och hans stöd för det högerextrema partiet For Britain. Jag har mindre respekt för de tills nyligen inbitna och devoterade fansen som nu väljer att bryta med motiveringen att måttet nu på något sätt är rågat. Hur är det möjligt att nu, i 2019 års klimat, bli förvånad över hans ståndpunkter? Hur är det möjligt att man kan vara så hycklande? Har de ens ordentligt läst intervjuer med honom?
Hur jag hanterar hans politiska urspårning? Jag gör det egentligen inte. Jag ser Morrissey som en nära släkting, kanske rentav en åldrande pappa, som har börjat få idéer som kraftigt avviker från mina. Man kan bli irriterad och ta sig för pannan på släktmiddagen. Men man överger inte familjen.
Don’t forget the songs that saved your life.
Så grattis och må du leva. Mitt liv skulle vara oändligt mycket sämre utan dig.
Bluesbloggen 