Jag unfriendade Princekritiker på Facebook

Long time no bloggin’. Dåligt! Jag skyller på att jag sedan februari har ett nytt spännande jobb som tar mycket fokus och energi. När jag kommer hem fokuserar jag mest på att träna (lite), umgås med tjejen, kolla på dokumentärer om nazi-Tyskland och att dricka vin.

Jag har varit så disträ att jag till och med missat att skriva om Joe Bonamassas senaste album innan det kommer ut. (Förlåt Nusse!).

Och det är synd eftersom detta är Bonamassas bästa album på ett ganska bra tag. Mer to the point, mer mot strupen, råare. Dessutom sjunger han bättre än någonsin – Bonamassas röst har alltid varit hans akilleshäl.

Några stand out tracks: You left me nothing but the bill and the blues låter som en upphottad, vitaliserad och kanske lite speedad version av en BB King-blues från kungens glansdagar under sent sextiotal.

No good place for the lonely är en krämig soulbues av det slag vi inte är bortskämda med. Med stråkar!

Plattan avslutas som den ska: med en slow blues av den klassiska sorten med What I’ve known for a long time.

Till sist några om Prince som tragiskt lämnade oss. Jag har själv ingen djupare relation till honom eller hans musik. Jag uppskattar mest hitsen, som gemene man. Först för säg 6-7 år sedan blev jag varse om hans helt makalösa gitarrspel. Är det pop, blues, jazz eller fusion? Det man kan konstatera är att Prince hämtade inspiration helt utan gränser, restriktioner eller hämningar. Jag läste till exempel i en artikel att han hämtade inspiration från allvarligt ”avancerade” grupper som Weather Report.

I likhet med många andra häpnade jag fullständigt när jag hörde Prince solo på While my guitar gently weeps. Han krossar precis allt. Han spelar lika tekniskt som han spelar respektlöst, nonchalant och förmodligen inte med så lite med glimten i ögat. Känns det ändå inte ganska typiskt Prince att shredda sönder en så helig gubbrockslåt som While my guitar gently weeps? Detta solo verkar nämligen dela gitarrvärlden i två delar. Dels finns det coola rebelliska killar som jag, som gillar när det går undan. Och så finns det de som vill att den här typen av gamla låtar ska ”behandlas med respekt” och att ett solo ska ”andas mellan tonerna” och annat bull shit. För några år sedan hade jag en Facebookvän som uttryckte åsikter av detta slag när jag delade klippet här nedanför. Jag blev så jävla lack att jag tog bort honom som vän på Facebook.
Någon jävla måtta får det vara.

 

 

Stänger in mig naken och försöker lyssna på The Beatles

I metaforisk mening alltså. När nu The Beatles äntligen finns på Spottan finns det verkligen ingen ursäkt längre. Jag måste komma igång med att lyssna på dem.

Den lilla musikaliska trovärdighet jag eventuellt fortfarande har utraderas väl med följande erkännande: Jag har i princip aldrig gett dem en chans. Jag har lyssnat mer på Wings än The Beatles. Mer på George Harrison. Mer på Ringo Starr.

Jag älskar solot i While my guitar gently weeps, för där spelar Clapton. That’s pretty much it.

Det är inte så att jag hatar världens genom tiderna bästa och mest inflytelserika popband, inte alls. Däremot har jag svårt att närma mig en grupp som är så söndersnackad, mytologiserad och sönderkramad som The Beatles. Albumen har rankats, rankats igen, remastrats, rankats igen. Plockats isär till molekyler och sedan satts ihop igen. Alla som någonsin har haft med dem att göra har intervjuats. I mellanstadiet tvingades vi att sjunga Beatleslåtar. Ja ni fattar. Exakt samma problem hade jag länge med Jimmie Hendrix.

Som vanligt är det medelålders musikmän som bär skulden. De utgör tillsammans roten till allt ont och jobbigt i världen.

Jag är, lite som en parantes, evigt tacksam över att jag upptäckte Morrissey och The Smiths av en ren jävla slump via en överbliven CD ROM-skiva från Billboard. Tänk om jag till exempel haft en musikintresserad äldre bror eller en jobbig farsa som försökt pracka på mig musiken. Det hade aldrig blivit detsamma.

Så, i helgen måste jag försöka göra mig helt fri från mina föreställningar om The Beatles. Lämna förförståelsen bakom mig och ta mig an verken likt ett nyfött och nyfiket spädbarn. Klä av mig av naken och tända rökelse.

Nedan en klassisk musikman från Malmös gator.

 

Chris Farlowe – perfekt söndagsblues

Chris Farlowe.
Chris Farlowe.

Här har vi ett för mig ett nytt namn. Chris Farlowe. Kanske på grund av att denne herre mest är känd för sitt samarbete med Colosseum, ett band som mer än något annat kan representera jazzrocken. En genre jag ibland lovar mig själv att lyssna in mig på, dock utan att det händer speciellt mycket efter det att jag utfärdat detta löfte. Farlowe spelade bland annat in Daughter of time med Colosseum 1970, men han har även spelat in en hel del riktigt bra blues. Det var det jag så att säga ville komma till. Lyssna till exempel på den här låten: Blues as you can get. Distinkt, personligt och med en smak av malt och filterlösa John Silver, möjligen. Funkar fint för mig!

Lyssna även på denna poppiga lilla samlingen. Kanske mer för den med ett kuriöst intresse för Beatles-pastischer, men ändå.

Dag 5: En låt som påminner dig om någon: Photograph

Ringo Starr?
Ringo Starr?

Ok, här kommer logiken halta och den röda tråden vara allt annat än stark. Men människans psyke kan väl ibland liknas en labyrint.

Alltså. Jag tyckte alltid att min pappa var lite lik Ringo Starr/Yassir Arafat. När så farsan dog av cancer 2009 kom jag att tänka på just denna låt av Ringo Starr och George Harrison, som Ringo Starr framförde 2002 till minne av sin gamla kompis George, som alltså också dog av cancer.

Vet inte varför det blev så, men min hjärna gör fortfarande denna koppling.