Detta lärde jag mig sent igår. Ska man ha många besök till sin blogg ska man inte skriva om döda blueshjältar. Man ska skriva om den brittiska popidolen som ställer in sin spelning i Helsingborg. Kul att det engagerar! Kanske blir det inte så mycket Morrissey i framtiden (men lite!), på bloggen. Det blir blues! Ibland lite rock. Kanske pop, men bara ibland.
Etikett: Helsingborg
Morrisseys fans förtjänar bättre än Sundspärlan
Ja, det blev ju en lyckad konsert med Morrissey på Sundspärlan i Helsingborg. Inte. Det såg skumt ut redan från början. Jag anlände vid halva elvatiden då det redan regnat ett bra tag. 17 personer hade anlänt innan mig och stod lite till nåders under ett tält och blickade ner mot en liten, sliten träscen där regnet redan bildat små pölar. Här skulle alltså Morrissey, legenden, och hans band uppträda? Det kändes tveksamt, men jag utgick från att arrangörerna visste vad de gjorde.
Efter någon timme gick jag och några andra fanns iväg på en kort lunch. Det fortsatte att regna. Och regna. När vi sedan kommer tillbaka en timme senare möts vi av beskedet från Morrissey crew: the show is cancelled.
Kanske inte helt konstigt med tanke på att scenen nu var ännu blötare. Jag är ingen elektriker, men el och vatten – passar det alltid så bra ihop?
Jag hörde även en av Morrisseys medarbetare nämna något om att vatten föll ner där trummorna skulle stå. Lät ej idealiskt.
För att kort sammanfatta: Jag tolkade det som att Morrisseys medarbetare bedömde scenen som otjänlig under de rådande väderförhållandena. Rätt eller fel? Jag vet inte.
Men det känns något trist att vissa verkar se det som att Morrissey ”valde” att ställa in för att det regnade lite på honom. Ja, jo. Valde gjorde han nog allt. Men kanske var det rätt val.
Man undrar hur komunikation funkar mellan artister, bokare och managers. Har Morrissey valt att spela på detta ruckel till scen? Har någon valt åt honom?
I vilket fall. Han – och inte minst hans omänskligt lojala fans – förtjänar bättre än Sundspärlan. Mycket bättre.
Läs mer:
Morrissey ställer in konsert. (Aftonbladet.)
Morrissey ställer in i Helsingborg. (Skånska Dagbladet.)
Morrissey, Morrissey, Morrissey!!
Yes, så var det snart dags igen. Morrissey live. Alltid en mycket, mycket speciell och pirrig känsla. Det kan jag inte komma ifrån. Första gången jag såg honom var 1999, i Köpenhamn. Då var jag 16 år gammal, och den upplevelsen var totalt obeskrivlig och mina tonårs absoluta höjdpunkt, utan tvekan. Det skulle dröja tio år fram tills nästa konsert, och jag trodde att jag som vuxen man hade uppnått en viss mognad och distans till min idoldyrkan. Men knappast. När det väl var dags och Morrissey kom ut på scen förflyttades jag tio år tillbaka i tiden. Efter det hann jag med att se honom i Berlin några månader senare.
Imorgon är det alltså dags igen. Sundspärlan i Helsingborg är det som gäller. Just nu sitter jag och funderar på om jag ska åka dit tidigt på morgonen/förmiddagen för att återigen kunna få en bra plats. Orkar jag? Egentligen inte. Men det lutar åt det ändå. Får ta med en kexchoklad och en cola.
Förväntningarna är höga. Årets setlist är grymt bra och varierad med hits både från Smithseran och Morrisseys ännu längre solokarriär. Jag kommer DÖ när han kör You’re the one for me, fatty, Alma Matters och Theres is s light that never goes out. Dö som en tonåring.
Jag är omgiven av barbershopeliten
Barbershop. Ja, där har vi en vit lucka i min musikaliska bildning som heta duga! Icke desto mindre omger jag mig med riktiga ess inom denna konstart på mitt jobb inom Helsingborgs stad.
Anneli, Pernilla, Sofia och Stina är med i barbershopkören Pearls of the Sound. På söndag ska de försöka slå rekord i Nordiska mästerskapen, och på så vis även ta sig ända till VM i USA. Minst sagt imponerande och självklart kommer jag hålla de tummar jag har.
Så nu finkammar jag Spotify för för fullt, på jakt efter schysst barbershop. Tipsa gärna!
Förutom att musiken är cool och stämningsfull uppskattar jag dessutom att artisterna satsar på det visuella. 50- och 60-talsmässiga frillor med mycket spray och volym är helt enkelt aldrig fel.
På väg hem från jobb
Sitter på tåget på väg hem från första arbetsdagen nästan två månader. Jag kan bara konstatera att pendla fortfarande är lika värdelöst som alltid. Punkt.
I övrigt känns det förvånansvärt skönt att äntligen ha ett jobb igen. Trodde jag aldrig jag skulle skriva det, men det känns på något sätt skönt att träda in i ett jobbsammanhang med kaffeautomat, lunchrum, skrivbord, jobbmejl och kollegor. Otroligt men sant.
Säga vad man vill om Moderaterna. Men de slog åtminstone huvudet lite på spiken i sina propagandafilmer inför valet. För visst är självkänsla en ytterst relevant anledning till att jobba. Att fika likaså. Kärlek på jobbet det vete fan dock.
Första avklarade jobbdagen ska firas med löprunda. Äntligen.
Äntligen en 335:a!
Under de senaste dagarna har det hänt ganska mycket! Titta upp på menyn. Ser ni att bilden är utbytt? Ser ni att jag fått en ny gitarr? En Gibson ES 335! Eller, fått och fått. Jag gick in här och köpte den helt enkelt. Ända sedan jag var 18 år gammal och började lyssna på BB King, har ES 335:an var min dröm. Idealet. Men det har aldrig blivit av att köpa någon.
Bluesbloggen 