Jag försöker att inte bli Musikmannen

Men, detta är ju bättre än Elvis? Är detta verkligen blues, undrade min flickvän när jag tittade på ett klipp med Big Mama Thorntons version av Hound Dog på Youtube.

– Jodå, började jag.

– Faktum är att större delen av Elvis katalog från de tidigare åren primärt inriktade sig på gamla bluesstandards. Ta till exempel Elvis första singel That’s allright, mama. Den spelades för första gången in av Arthur ”Big Boy” Crudup, men det var Elvis som gjorde den känd. (Flickvän börjar snegla på mobil, för hon vet vad som väntar). Detta är ju ytterst vanligt. Ta till exempel Rolling Stones. Bara namnet är ju baserat på en gammal låt av Muddy Waters låt och Rolling Stones var ju från början i princip ett bluesband. Detsamma gäller ju Eric Clapton som …(flickvän laddar ner Tinder, sväljer ett cyanidpiller, etc).

Känns detta vidriga beteende igen? Jag har det inom mig. Musikalisk mansplaining. Jag FÖRSÖKER verkligen vara en så medveten och modern man jag bara kan, men just denna gubbtendens, denna så jävla irriterande drift att vilja dela med mig, ”berätta om hur det ligger till”, ”sätta in saker i ett sammanhang”, är lika svår att bli kvitt som den är repulsiv. Men den måste förtryckas till varje pris. Palla bli en mjällig gammal gnällherre som helt oprovocerat brister ut i långa hemvävda föreläsande litanior om äkthet, musikalisk ”känsla” och originalitet. Såna som sitter på vissa här hak i Malmö jag här väljer att inte nämna (ni som vet ni vet) och dricker någon jävla ALE. Som har budgetblazer och cool bandtröja under och tajta stretchjeans på grund av ”hänger med” och pratar om olika versioner av Little red Rooster.

Det är något med vissa Musikmän. Självklarheten med vilken de tar sig ton, brer ut sig och erbjuder folk sin åsikt och sina åsikter. Oavsett om någon har bett om detta eller inte. Faktum är att benägenheten att dela med sig snarare ökar om ingen frågar efter Musikmannens input. Att inte fråga om mannens två cent är i sig en kränkning, en förolämpning. Här står Musikmannen framför dig och erbjuder en lektion PRO BONO och du dissar honom. Hur vågar du helt HISTORIELÖST digga loss till Dreams av Fleetwood Mac, helt ovetandes om att det var bluesgiganten Peter Green som bildade bandet och att det ju var då de var bra och att de sedan sålde ut? Att du har mage att SLÅ DÖVÖRAT TILL när Musikmannen försöker komma med kompletterande och förädlande lyssningstips baserat på att du råkar ha med Owner of a lonely heart på en av dina listor på Spotify? och varför sitter du inte och stirrar med stora ögon när han FÖRTÄLJER OM när Jimmie Hendrix spelade på Klubb Bongo 1967?

Det är inte mycket jag bidrar med för att lämna över en bättre värld till mina stackars presumtiva barn, helt ärligt. Men jag vill åtminstone lova, offentligt, att jag ska försöka att inte bli denna man.

Men, för att sluta där jag började, Big Mammas version är såklart föredra. För övrigt är det väl Buddy Guy som kompar? Buddy Guy, som ju för övrigt inspirerade många på den tiden, förlåt jag ska sluta nu.

Aynsley Lister – britt med bra bett

Aynsley Lister
Aynsley Lister. Foto: Tim Ellis.

Jag gillar när jag surfar runt på Spotify och tror mig upptäcka en ”ny spännande och ung artist”. För att sedan upptäckta av vederbörande har släppt över tio album och två live-DVD:er. Som med Aynsley Lister från England. Jag kan, efter ytligt lyssnande, konstatera att det inte rör sig om patriotisk brittisk blues i Creams eller tidiga Fleetwood Macs anda. Lister håller sig relativt trogen den amerikanska Texasbluesrocken. Utan att för den skull spela över eller överanvända wah wah-pedalen vilket ju helt ärligt är ganska vanligt i genren.

Visst är det ganska mycket Stevie Ray Vaughan över Aynsley Lister. Men inte bara. Han spelar melodiskt, dynamiskt, med bett och med god känsla för feeling. Som på covern av Purple rain.

Peter Green – en legend

Peter Green från en konsert 2010.
Peter Green från en konsert 2010.

”He has the sweetest tone I ever heard; he was the only one who gave me the cold sweats.”

Så beskrev BB King en gång Peter Green. En introduktion så god som någon till denna gåta, och till den tragiska historia om denna gitarrist som under 1960-talets mitt och slut var världens bästa bluesgitarrist tillsammans med sin stora idol – BB King.

”Lär dig denna. Den har alla lärt sig. Lär dig spela Stop messin’ around och du kommer kunna spela allt, sa min gitarrlärare till mig när jag 16 år gammal. Ett något tillspetsat påstående, men ändå inte utan poänger. Låten, en vanlig 12-taktare, innehåller i princip alla de licks som BB King modellerade till perfektion under 1960-talets början och framåt. Peter Green, mer än någon annan vit bluesgitarrist, tog dem till sig och gjorde dem med värdighet och integritet till sina egna.

Continue reading ”Peter Green – en legend”

Ingen kan röra BB King

Det finns vissa saker inom blues, och bluesgitarr, som aldrig upphör att fascinera mig. BB Kings gitarrspel och enastående vibrato är en sådan sak. Jag kan inte förstå det. Jag kan inte förstå hur gitarrist efter gitarrist kan planka det ena Kingsolot efter det andra, utan att riktigt komma i närheten. Gudarna ska veta att Peter Green (Fleetwood Mac) kom nära i slutet av sextiotalet. Ett mer nutida exempel är Otis Grand, som jag i Eslöv för ganska många år sedan nu, satte det en BB King-solot efter det andra. Han är ohyggligt duktig. Men ingen når upp till originalet.

Detta är väl om något ett kvitto på människans individualitet. Fast alla försöker dublicera det BB King gör, är det bara han som kan få det att låta så himmelskt, avslappnat och känsligt.

Gary Moore – gudabenådad ambassadör för bluesen

Gary Moore - född till att spela blues.
Gary Moore - född till att spela blues.

Det finns naturligtvis mycket kvar att säga om Gary Moore som nu är död. Han är en legend. En stilbildande inflytelserik gitarrist som säkert har inspirerat tusentals tonåringar till att köpa en gitarr. Och sedan låsa in sig på pojkrummet (tyvärr handlar det oftast bara om pojkar) för att sedan öva, öva, öva. Vem vill inte sätta Still got the blues och Parisienne Walkways ton för ton?

Den omåttligt begåvade Helsingsborgsgitarristen Magnus Olsson nämner Gary Moore som en förebild och inspiratör. Jag tror han på ett gitarrforum en gång skrev något i stil med ”Gary Moore är bäst i världen på att vara Gary Moore”.  Ganska summerande! Man känner igen Gary Moore. Han stod ut från mängden.

Det jag först och främst tänker på när man nämner Gary Moore är TON. Den feta bluesiga tonen fanns där alltid, även i de mest flyhänta hårdrockseskapaderna. Inte konstigt alls utan helt logiskt då Gary Moores stora källa till inspiration var Peter Green.  Fleetwood Macs leadgitarrist som ordförande BB King utnämnde till den bästa vita bluesgitarristen där någon gång under 60-talet. Vilket ju borde gjort Green mer än stolt då hans gitarrspel till 90 procent bestod av en uppsättning BB King-fraseringar. Continue reading ”Gary Moore – gudabenådad ambassadör för bluesen”