Peter Green – en legend

Peter Green från en konsert 2010.
Peter Green från en konsert 2010.

”He has the sweetest tone I ever heard; he was the only one who gave me the cold sweats.”

Så beskrev BB King en gång Peter Green. En introduktion så god som någon till denna gåta, och till den tragiska historia om denna gitarrist som under 1960-talets mitt och slut var världens bästa bluesgitarrist tillsammans med sin stora idol – BB King.

”Lär dig denna. Den har alla lärt sig. Lär dig spela Stop messin’ around och du kommer kunna spela allt, sa min gitarrlärare till mig när jag 16 år gammal. Ett något tillspetsat påstående, men ändå inte utan poänger. Låten, en vanlig 12-taktare, innehåller i princip alla de licks som BB King modellerade till perfektion under 1960-talets början och framåt. Peter Green, mer än någon annan vit bluesgitarrist, tog dem till sig och gjorde dem med värdighet och integritet till sina egna.

Sitt stora genombrott fick Peter Green 1967, då han med den äran ersatte självaste Eric Clapton i John Mayalls Bluesbreakers. Om Eric Clapton uppvisade ett rått och aggressivt gitarrspel på bandets tidigare platta, ”Beanie” från 1966, spelade Peter Green känsligare, skörare – men med beslutsamhet och pondus på A hard road. Med all respekt för Clapton – det skulle dröja innan han på allvar blommade ut rent tekniskt. Ända fram till 1970 då Duane Allman – och en olycklig kärlekshistoria – triggade honom till att spela in ett av världens bästa album – Layla and other assorted love songs.

Även om Peter Green rent tekniskt var mer eller mindre fullbordad redan 1967, gjorde han förmodligen rätt i att sluta och bilda Fleetwood Mac, där han själv fick bestämma och stå i bräschen för bandets kreativa process. En process som hämtade huvuddelen av sin näring i bluesens mylla men som ändå höll sig mer än ajour med många av de strömningar som gällde under 1960-talet. Pop, soul, jazz och inte minst den psykedeliska impulsen. Även om Peter Green, i jämförelse med till exempel Mike Bloomfield, hade ett förhållande till bluesen som var ganska ortodoxt, var han givetvis långt ifrån en bokstavstrogen taliban. Black magic woman, Albatross och inte minst The Green Manalishi, pekar tydligt mot vad som skulle ha kunnat komma – eklektiskt låtskrivande med både hitpotential och musikaliska upptäckter långt bortom bluesens form – om det inte vore för att Peter Green kom att anamma ett attribut tillhörande tidens trend han borde sagt nej till: LSD.

Peter Green sägs ha varit en mycket känslig person mentalt. Om det stämmer vet jag inte, men man kan konstatera att medan en del av hans samtida lyckades ta sig igenom det obligatoriska hetsknarkande som förefaller ha varit normen under 1960-talet utan större uppenbara blessyrer, gjorde Peter Green det inte. I början av 1970 började han betee sig märkligt. Säga och göra märkliga saker och till slut lämnade han Fleetwood Mac i maj 1970. Sedan gick det snabbt utför.

Man har höret mycket mer eller mindre sanna rykten om tiden efter Fleetwood Mac. Det vi vet med säkerhet är att Peter Green diagnosticerades för schizofreni. Att han under långa perioder slutade spela gitarr. Var hemlös. Och jobbade som gravgrävare. Han släppte, under sina mer klara perioder, ett antal album som dock aldrig kom i närheten av något han gjort tidigare.

En mer fokuserad och värdig comeback kom under slutet av 1990-talet då han bildade the Peter Green Splinter Group. Jag såg bandet på KB – kan det ha varit 1997? – och var väl inte helt imponerad. Peter Green satt ner under hela konserten och om jag minns rätt spelade han ytterst få solon. Inte ens under Black magic woman då Nigel Watson istället trädde fram. Förvisso med smak.

Om jag har förstått det hela rätt är Green sedan några år tillbaka gift med en kvinna från Sverige, och han lär bo utanför Hässleholm här i Skåne.

Även om Peter Green turnerade så sent som 2010, lär vi nog aldrig få höra honom helt som han lät under sin tid Fleetwood Mac. Men, inspelningarna finns kvar. Lyssna, till exempel, på rösten och det fantastiska gitarrspelet i Need your love so bad, och du förstår varför BB King pratade så varmt om Peter Green.

Jag har givetvis gjort en lista. 

3 reaktioner på ”Peter Green – en legend

  1. Gillar verkligen verkligen Peter Green, kanske allra mest i hans cover av Elmore James’ låt Got To Move. Samt i Jumping At Shadows (Bennett)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s