Daniel Widegren – imponerade löfte från Stockholmsdeltat

Blev häromdagen tipsad om Daniel Widegren, ung bluessångare och gitarrist från Stockholm. Han marknadsför sig såvitt jag kan se mest på Facebook, där han även har lagt ut ett antal klipp. Bland annat ett på vilket han tolkar Poor Me, en låt av Charley Patton, ”the father of Delta Blues”.

En ung kille som spelar och sjunger delta blues? Utan att ens ha lyssnat ska han ha pluspoäng bara för den smakfulla kulturgärningen. När jag sedan inser att Daniel spelar och framförallt sjunger med imponerande auktoritet och förankring i deltatraditionen blir jag ännu mer uppspelt. Sin ringa ålder till trots har han det där gubbvibratot (komplimang!) som kännetecknar de riktigt gamla gubbarna: Robert Johnson, Skip James, etcetera.

Jag ser verkligen fram emot att höra mer. Och hatten av för denna fina tolkning av Spanish Harlem Incident. Give the guy a record deal.

När man gillar illa ansedda album från bra band

Alla riktigt bra band som håller på tillräckligt länge och som inte är skräckslagna för att släppa sargen släpper förr eller senare ett album som av historien kommer att dömas ut som antingen riktigt usel eller en så kallad sell out av de fans som fram tills denna tidpunkt dyrkat bandet.

Och inte sällan uppskattar jag dessa verk.

1. Yes – 90125

Visst älskar jag både debutalbumet, Fragile och Close to to the edge. Men denna slipade West coast soft rock-historia får ändå ses som en vital injektion i sammanhanget. You can only prog rock it so far!

2. Allt med Genesis efter Peter Gabriel. Punkt.

3. Morrissey – Kill Uncle

Helt legitimt, även i de mest inbitna kretsar, att må dåligt av. Konstigt nog. Vissa av låtarna är sjukt klassiska. Som our frank och Mute Witness. Fast vissa av låtarna är obegripligt dåliga. Som Found, found, found. Albumet känns på något sett mer rätt i tiden nu än 1991. Nyligen remastrad.
Fast låtarna är bäst live.

4. Gary Moores alla bluesplattor. Att gilla Gary Moore kommer nog aldrig vara creddigt i hippa kretsar, men i synnerhet hans blueskatalog tävlas det om att håna. Vilket är rent trams. Han vitaliserade bluesen.

5. Van Halen – III

Skoja. Detta album är verkligen inte bra. Man längtar efter Sammy Hagar, vilket nog borde säga en del!

6. Bob Dylan – Saved

Why should the devil have all the good music?
Detta är ett stabilt rhythm and blues album! Jag förstår inte alla som hånar. Kanske för att jag inte är ett stort Dylan-fan och därmed kan lyssna med oskuldsfulla öron. Jag vet inte.

Mäktiga bluesklipp, i brist på annat

Ja, det är inte speciellt ofta jag uppdaterar bloggen numera. Så det gäller att passa på när tid och inspiration finns. Finns det något NI VILL att jag ska blogga om förresten? Något jag missat? Någon aspekt av musiken ni vill jag ska ta upp med hjälp av mitt otroliga intellekt?

Inte det nä.

Då får det bli lite mäktiga klipp då istället.

Bob Dylan låter bättre när andra sjunger

Bob Dylan. Helt enkelt.

Så fyller Bob Dylan 70 bast. Grattis. Själv har jag en minst sagt avspänd relation till Bob Dylan. Jag har nog egentligen inte hört mycket mer än hitsen, och det låtar jag tycker är bäst är de som andra medverkar i. Till exempel tycker jag The Band lyfte Forever young något grymt i The Last Waltz. Och hur ofta Bob Dylan än spelar All Along the Watchtower live, tillhör låten ändå Jimi Hendrix. Detsamma gäller It ain’t me babe och Girl from North Country, som Johnny Cash framförde med den äran.

Men vilka låtar. Hatten av. För eller senare kommer väl även jag trilla dit.

The Electric Flag – något förbisedd pärla från 68

Buddy Miles - började lira med Hendrix.

Mer Mike Bloomfield. 1968 ett klassiskt musikår och kanske är The Electric Flags två album från detta år något förbisedda. An american music band och även A long time comin’ är två episka album, inspelade av en riktig supergrupp. Är detta blues? Inte alls i renodlad bemärkelse men musiken tydligt rootsorienterad, och allt Mike Bloomfield hade med att göra mynnade ut i blues. Men visst. Musiken låter som den fusion av blues, soul, psychedelica och rock som förmodligen bara kunde inträffa just där och då. A long time comin’ brukar ses som bandets magnum opus, med rätta. Lineupen är inte att leka med på något sätt.