Hur har jag kunnat missa JD Simo!

SIMO-1033x1024Förhandslyssnar denna afton på SIMO:s nya album ”Let love show the way”. Låt dig inte luras av den trippiga titeln. Detta är bland det bästa och mest uppfriskande jag hört på väldigt länge. Ok, inte uppfriskande i den meningen att det är fråga om ett bluesmusikaliskt paradigmskifte eller så. Men det är inte långt ifrån. Bandledaren, sångaren och gitarristen JD Simo, blott 30 år gammal (i sammanhanget en fullständig junior) både förvaltar och vitaliserar den – låt oss vara ärliga – tröttaste genren i universum: Amerikansk bluesrock.

Hans gitarrspel är vitalt, totalt obehindrat och bekymmerslöst, rotat i americana, southern rock, Hendrix, Cream, Led Zeppelin, Duane Allman (ja, han använder dessutom Duanes gamla Les Paul, helt sjukt!)  och klassisk blues, typ BB King och Freddie King. Men, inte nog med detta. Jag hör även något färskare influenser som till exempel the Jon Spencer Blues Explosion och kanske även White Stripes. De otaliga förgreningarna till både gammalt och nytt blir aldrig påklistrat eller irriterande. JD Simo har sin eget unika och samlade sound som går rakt in i ryggmärgen.

Han är inte en ung artist som letar efter sitt sound – han hittade det nog redan på BB eller någonstans i morsans mage. Jag tror att det är så det funkar i Nashville.

Som lök på laxen är hans röst mogen, kraftfull och karaktärsfull, men samtidigt precis lagom slyngelaktig och radiovänlig.

J.D. Simo: The Best Guitarist in Nashville?  lyder en rubrik i Guitar World. Nog finns det gitarrister till att gödsla med i Nashville, men nog kunde de ha skippat frågetecknet.

Vilken start på bluesåret 2016! ”Let love Show the Way” kommer ut den 29 januari.

Kolla in denna spelning.

 

 

Annonser

Aynsley Lister – britt med bra bett

Aynsley Lister
Aynsley Lister. Foto: Tim Ellis.

Jag gillar när jag surfar runt på Spotify och tror mig upptäcka en ”ny spännande och ung artist”. För att sedan upptäckta av vederbörande har släppt över tio album och två live-DVD:er. Som med Aynsley Lister från England. Jag kan, efter ytligt lyssnande, konstatera att det inte rör sig om patriotisk brittisk blues i Creams eller tidiga Fleetwood Macs anda. Lister håller sig relativt trogen den amerikanska Texasbluesrocken. Utan att för den skull spela över eller överanvända wah wah-pedalen vilket ju helt ärligt är ganska vanligt i genren.

Visst är det ganska mycket Stevie Ray Vaughan över Aynsley Lister. Men inte bara. Han spelar melodiskt, dynamiskt, med bett och med god känsla för feeling. Som på covern av Purple rain.

Jack Bruce – basgigant ur tiden

Jack Bruce.
Jack Bruce

Jack Bruce har avlidit. Blues- och rockvärlden är nu ännu en gigant fattigare. Även om Bruces karriär var betydligt längre och mångsidigare än bara Cream-eran, är det trots allt för bildandet av världens första – och bästa  – supergrupp vi kommer att minnas honom. Kanske hamnade hann lite i skymundan bakom den hårdslående Ginger Baker och den på den tiden explosiva bluesshreddern Eric Clapton, men hans roll i bandet var givetvis totalt avgörande, musikaliskt och låtskrivarmässigt.

Beware of Mr Baker indeed!

Ska ni se bara en musikdokumentär denna sommar, hade jag valt den fantastiska Beware of Mr Baker, av Jay Bulger.

Det vore säkert frestande att göra en dokumentär som fokuserar på en galen, arg och skrev gammal gubbe som bor på undantag i Sydafrika. Men faktum är att denna dokumentär faktiskt har siktet inställt på ett syfte: att berätta historien om en av världens absolut bästa trummisar, någonsin.

Historien tar oss tillbaka till 50-talet då Ginger Baker inledde sin karriär som jazztrummis i London, hur han bildade Cream med Eric Clapton och Jack Bruce, hur han plötsligt flyttade till Afrika och byggde en studio där, hur han bad sin son att dra åt helvete. Dokumentären avslutas med misshandel medelst en käpp.

Ok. Han är kanske liten galen. Inte bara som trummis, men man kan inte få allt.

Som bäst är han när han, totalt orättvist, dissar John Bonham: ”He couldn’t swing a bag of shit”.

Det bästa är att dokumentären finns på Youtube, med bra upplösning och ljud!

335:an hemmets konung

Jag har blivit den där bloggaren som inleder varje inlägg med en ursäkt för att han bloggar så sällan. Just nu skyller jag på att jag har sålt min lägenhet, köpt en annan och snart måste mellanlanda hos morsan, för att sedan, äntligen, flytta in på Skomakaregatan i Malmö i juni. Jag längtar!

Mycket grejer har man. Det upptäcker man när man ska flytta. Jag funderar lite på att sälja den Gretsch jag terapiköpte i somras. Det är en jättebra gitarr, men den samlar för tillfället mest damm.

En gitarr jag aldrig någonsin kommer att avyttra är min Gibson ES 335:a. Jag kan inte helt greppa att jag faktiskt äger denna fulländande pjäs. Förvisso en nyproduktion, så den imponerar inte på vintagebögen, men jag skulle inte byta den ens mot en Fender Stratocaster från 1950-talet – om man nu ska jämföra äpplen och päron. ES 335:an är en av få elgitarrer tillverkade i USA jag faktiskt tycker är riktigt prisvärd. Billig, rentav. Det är förvisso en halvakustisk pjäs som rimligen inte lämpar sig för trash metal och liknande excesser, men i övrigt klarar den det mesta. Vilket musikhistorien visar. Larry Carlton  – ”Mr 335” – använder en till sin slicka jazz. BB King  har en. Chuck Berry har en. Alvin Lee spelade på en. Eric Clapton under Cream-eran, men även några år senare. Gary Moore utförde underverk med en 335:a.

Continue reading ”335:an hemmets konung”

Pink Anderson gav namn åt Pink Floyd men står sig bra själv

Pink Anderson. Pretty in pink.
Pink Anderson. Pretty in pink.

För en del kanske Pink Anderson (1900-1974) mest är känd för att ha inspirerat Syd Barret till att döpa sitt band till Pink Floyd. (Pink efter just Pink Anderson och Floyd efter Floyd Council, en annan bluesartist). Men helt klart är Pink Anderson en bluesman som förtjänar sin plats i blueshistorien. Han spelade en blandning av blues, ragtime, och countryblues, kryddad med en röst som drog kanske inte till det råa, utan snarare till matta, torra och lugnt prosaiska.

Att han tvingades dra sig tillbaka från turnerandet redan 1957 på grund av hjärtproblem, torde vara en anledning till att hans musik inte drogs med i den bluesvåg som drog fram knappt 10 år senare då band som Yardbirds, John Mayall and the Bluesbreakers, Cream, etc. lyfte fram äldre svarta artister.