Etikett: dokumentär

Mästerlig dokumentär om Jojje Wadenius

Ska du bara lyssna på en P4-dokumentär om Jojje Wadenius, ska du lyssna på denna. Delvis på grund av att det är den enda som finns, delvis och framförallt på grund av den är otroligt bra. Jag vet inte alls i vilken grad Micha Arlt kände till Jojje Wadenius karriär innan hon gjorde denna dokumentär. Men hon lyckas teckna en bild av Wadenius långa och minst sagt stjärnspäckade karriär (LUTHER WANDROSS OCH SEX ÅR I HUSBANDET I SATURDAY NIGHT LIVE!) med en precishet och lagomhet som är mästerlig. Oavsett om det gäller åren i Made in Sweden eller Blood, Sweat & Tears låter hon Wadenius fördjupa sig och lägga ut texten, men det blir aldrig överdrivet nördigt eller navelskådande.

I Sverige är Jojje mest känd för sin barnmusik. Gott så, men visste du att han under ett antal år var en av de mest anlitade studiomusikerna i USA? Man blir verkligen aldrig profet i sitt eget hemland! På sätt och vis kan man kan säga att Jojje Wadenius är en föregångare Yngwie Malmsteen, i just det avseendet.

I centrum står inte bara musikern Jojje Wadenius, utan också människan. En uppenbart sårbar och känslig individ med en, för att vara en av Sveriges främsta och mest uppburna gitarrister, befriande närhet till sina egna innersta känslor. Jojje Wadenius, som han skildras av Micha Arlt, är själva antitesen till den arketypiska, inte sällan ganska grunda, manliga machogitarristen. Hans ödmjukhet inför musiken, sina egna förmågor och livet självt är nästan misstänkt – så sympatisk är han. Men just detta gör i alla fall att detta är en dokumentär som inte bara är till för dig som älskar musik. Det är en dokumentär för dig som är intresserad av livet.

Hittade även denna på tuben precis! Ska kolla in den. Men, börja nu med P4-dokumentären. Ladda ner och sätt din Iphone på flygplansläge.

Chucken spelar livet ut

Sent på det! Grattis till Chuck Berry, 87, som emottog Polarpriset förra veckan. Detta pris som delas ut för extremt lång och trogen tjänst inom musikvärlden.

Alla inom blues och rhytm and blues har lånat och snott från Chuck Berry, som även han lånade en hel del från blueshjälten T-Bone Walker.

Som Duke Robillard uttrycker det:

”Chuck Berry just took T-Bone’s style and put it to a different beat. And a lot of the technique and the little T-Bone phrases that define his style, Chuck Berry, when he rearranged the beat, they became rock ‘n roll guitar licks. So in essence, T-Bone was not only the first electric blues guitar player, but he was the first electric rock ‘n roll guitar player, really.”

Kolla gärna in denna dokumentär på Youtube! Chuck Berry tar oss med på en historisk vandring från 50-talet till 1987, då dokumentären spelades in. En hel del riktiga pärlor! Då var Chucken 60 bast och var sugen på att trappa ner. Så blev det inte riktigt. Han tillhör den generation som kommer att spela livet ut.

Och kolla in T-Bone!

 

 

This Is Spinal Tap tillhör allmänbildningen

One louder.
One louder.

Läser att Michael McKean, främst känd (in min lilla värld) från den episka rockkomedin This is Tap, råkat ut för en bilolycka. Lyckligtvis väntas han bli fullt återställd.

Har du inte sett Spinal Tap? Då kan du ju skippa kvällens spektakel i Baku och istället fixa Spinal Tap. Denna fantastiska dokumentär är the mother of alla musikfilmer och tillhör helt enkelt allmänbildningen. Varken mer eller mindre.

Den klassiska scenen.

 

Kommer någon någonsin överträffa Hysteria?

Hysteria.
Hysteria.

Spanade igår kväll in denna mycket trevliga och djuplodande dokumentär som handlar om hur Def Leppard, trots att mycket gick emot dem, lyckades spela in en helt fantastiskt efterföljare till 1984 års Pyromania. Med mycket gick emot dem menar jag till exempel att trummisen Rick Allen förlorade en arm i en bilolycka och tvingades lära sig spela trummor på ett helt nytt sätt, att demonproducenten Robert John ”Mutt” Lange, hoppade av, för att sedan hoppa på igen och att hela bandet helt uppenbarligen led av grym prestationsångest. Eller snarare: En envis drift att spela in världens bästa rockalbum. Ett album som inte bara är ett rockalbum, utan som även når ut till en marknad som annars kanske mest köper Phil Collins eller Elton Johns album. Möjligen en inte helt lätt balansgång.

Men Def Leppard lyckades. Hela albumet är, som nämns i dokumentären, ett Best of album utan brister. Första singeln Animal satt som en fläskläpp och resten är historia.

Bandets ambition var att spela in ett album lika komplext, välproducerat och polerat som Queen i bandets mest slicka ögonblick. Och de lyckades. Lyssna till exempel extra noga när Joe Elliot och Phil Collen går igenom de gamla mixarna. Det blir väldigt uppenbart att Hysteria är ett album som befinner sig på en helt annan nivå en den andra sleazerock som producerades under samma epok.

Phil Collen – denna undervärderade gitarrist – blommade verkligen ut på Hysteria, trots eller kanske på grund av att hans solon skalades av och förenklades under inspelningarna. Inspelningarna fodrade inte räcersolon.

Hysteria var också det sista albumet Steve Clark spelade på. Han dog 1991, i en överdos.

Frågan jag ställer mig: kommer något liknande att spelas in? Finns det fortfarande utrymme för denna typ perfektion, och segdragna envishet inom rockmusiken 2012?

För dig som gillar ”gear talk”.