Varför faller tjejer för killar som spelar gitarr? Om det nu är så.

Ni vet vad jag snackar om.

Det är en mossig föreställning och myt jag tar upp. En unkig stereotyp som kanske inte bör förstärkas eller underblåsas. Men jag antar att det gnuggar mig helt enkelt, och att jag måste göra en nätt ansats till att reda ut detta.

Påfallande ofta upplever jag att tjejer rent generellt är väldigt förtjusta i killar som spelar gitarr.

Jag har gjort min beskärda del av dejtande och det som slår mig är hur ofta något händer, hur något tänder till lite extra i henne, så snart jag berättar att jag spelar gitarr. Det tillför en extra krydda jag själv inte kan förstå eller förutsäga. Inte sällan räckte det med att via en given dejtingapp nämna att jag spelade gitarr för att till synes helt opåkallat få ett 😍 i respons. Jag har egentligen aldrig förstått varför. Tvärtom har gitarren – och musiken i stort – för mig alltid stått i rak opposition kärlek och sex.

En celibatär frizon

Jag började spela gitarr och att intressera mig för musik på allvar under tonåren, en för mig oftast mycket svår och komplicerad tid präglad av en stor del ensam och ”nedstämdhet”. Tjejer fanns inte ens på kartan och min identitet vilade mer eller mindre framgångsrikt på konceptet om den ensamma plågade musikern. Kanske känner någon igen sig?

I synnerhet Morrissey erbjöd en av nöden tvungen celibatär frizon där ensamhet och avhållsamhet var en vacker dygd. Jag konstruerade en verklighet i vilken kvinnan var en invasiv art som riskerade att störa den (skenbara) kreativa balans som utgjorde min bubbla i vilken jag innan 20 års ålder skulle skriva 20 låtar och inte minst publicera min första roman. Inget av detta hände i fall någon missat det.

Jag under tonåren.

Detta innebar i praktiken att jag stördes mycket av machobilden av gitarrhjälten, som jag trots allt och till min egen förtvivlan inte kunde låta bli att beundra mycket, innerst inne.

Alla blues- och rockhjältar och deras kvinnoaffärer! Hur skulle jag med min asketiska livsstil passa in i allt detta?

All vår början bliver svår. 

Dagens positiva grej: Kaskelott

Efter en skitdag utan motstycke, fanns det inte mycket att se fram emot. Men tror ni inte att jag 1) Fick klappa en hund på bussen 2) Upptäckte ett mejl från Joakim Orneblad i Kaskelott.

Hur ska jag beskriva denna grupp? Som ett modernt Eggstone? Kanske, fast lite råare och definitivt mer dansant. Jag tänker lite på Editors!

De har inte mycket ute på Spotify just nu, men finns det någon rättvisa blir det ändring på det. EP:n ger mersmak.

A slave to the money then you die – men liket lever

Jo, jag finns kvar och musiken är knappast mindre betydelsefull än tidigare. Tvärtom. I svåra tider blir musiken, och litteraturen i mitt fall, minst lika viktig. På sistone har jag bland annat funnit någon slags märklig tröst i Stig Larssons litteratur (Läs i första hand inte När det känns att det håller på ta slut, utan hellre den betydligt intimare Avklädda på ett fält), men det är givetvis inte därför jag skriver detta blogginlägg.

Intressant fakta. Jag upptäckte precis häromdagen hur otroligt fantastiska the Verve är i alla avseenden. Musikaliskt och rent låtmakarmässigt. Jag älskade Urban Hymns redan när den kom ut 1998, men tappade sedan intresset. Oklart varför i detta nu. Hela deras katalog är givetvis fullkomligt utan fel.

Så märkligt, ja jag kan inte säga annat än märkligt, att deras mest kända låt på det stora hela summerar min nuvarande situation i livet:

You’re a slave to the money than you die

Alltså lite märkligt ändå! Men, musiken har räddat mig spirituellt, och rent konkret, förr. Det kan väl hända igen.

Tills dess, njut av denna fantastiska spelning!

Gott nytt år.

Idag är det nyår.

2012 har bland annat inneburit: nytt jobb, ny lägenhet och en hel del annat. Därför har jag inte hunnit blogga så mycket som jag brukar.

Jag hoppas jag kommer ta tag i detta under 2013. OBS: Inget löfte!

Skolavslutning med Martin Rossiter

Martin Rossiter. Foto: Chris Boland, http://www.distantcloud.co.uk

Aaaw vad ska jag säga om denna fina platta? För fin är väl egentligen det bästa ordet om jag ska beskriva Martin Rossiters The Defenestration of St Martin. Indievärldens svar på Appetite for destruction? Kanske inte, men nästan.

Om man känner igen tongångarna från Gene? You bet. Men utan bandet. Kvar är Martin Rossiter och ett piano. Och 10 skolavslutninspsalmer, fast utan större hopp om den ljusnande framtid och så vidare.

Nej, jag har inte närläst texterna. Men jag tror inte det är nödvändigt. Jag vägrar tro att Martin Rossiter har växt upp allt för mycket. Det ligger inte i mitt intresse att misstänka det. Därför nöjer jag mig att konstatera att detta får bli julplattan 2012, som jag inte kommer lyssna på varje dag, men nästan!

Och denna, läckt för 100 år sedan, är superfin.

Bigmouth (eller inte) strikes again

Morrissey.

Som ni möjligen märkt älskar jag Morrissey, för hans musik och texter primärt. Att han inte gillar (milt uttryckt) monarkin ser jag, i egenskap av republikan, som en ren bonus.

I sitt senaste utspel i australiensisk tv spekulerar Morrissey i om huruvida inte Kate Middleton, och det engelska hovet i synnerhet, i själva verket är ansvariga för den stackars sköterska som dog efter den ödesdigra busringningen. Typiskt Morrissey. Hyperbolerna, överdrifterna. En del av charmen ibland, ibland inte, som i detta fallet. Alltid en del av paketet.

Morrissey lär med detta uttalande inte locka nya anhängare till den republikanska rörelsen, snarare tvärtom. Kommentarer i mainstream media och på sociala medier har varit mer eller mindre enigt fördömande. Och med all rätt. Han gick över gränsen. Som vanligt. Oavsett vad som framkommer kring omständigheterna kring självmordet.

Skillnaden mot 1980-talet är att vi idag har internet och sociala medier. Läs igenom gamla intervjuer från 1980-talet och låt dig förfasas. 

Han är inte politisk, inte i den meningen. Han vill inte organisera någon. Inte vara med i någon klubb. Inte stå på någon barrikad.

Icke desto mindre. Jag måste i övrigt beundra honom för hans rakryggade och konsekventa ståndpunkter i frågan om monarkin. Genom hela sin karriär har han motverkat den. I intervjuer och inte minst genom sina texter. Killen gick så långt att han, som ni såklart vet, döpte 1980-talets bästa album till The Queen Is Dead.

Jag känner inte till någon ”modern” artist som på allvar tar ställning mot monarkin, vilket är beklämmande. Jag kan inte föreställa mig en överhet viktigare att kritisera. Av lätt insedda skäl. Att en statschef tillsätts genom samlag kan ingen demokrat försvara.

Dessutom. Är vi inte väl inkonsekventa och änsliga i hur vi dömer popstjärnor? Injicera all världens droger? Inga problem.

Men att på allvar provocera – utan influenser av alkohol eller droger – är subversivt och märkligt. Det var det 1983, då the Smiths slog igenom på allvar, det är det fortfarande 2012. Ingen hade tagit Morrisseys uttalanden på allvar om de kommit från säg Pete Doherty. Men nu råkar de komma från världens enda intellektuella popstjärna. Och en av få som inte bugar för överheten, oavsett var den kommer ifrån. Höger eller vänster.

Vi vill gärna tro att utvecklingen har gått framåt. Vi vill tro att gränserna för vad vi tolererar har förskjutits i och med Lady Gagas köttklänning och Chris Browns osmakliga halstatuering. Men är det så? Är det inte så att världen är känsligare än någonsin för den som på allvar avviker? Inte genom kläder eller yta, utan genom att verkligen ha en åsikt.

Som på gott och ont skiter i vad alla tycker. På allvar.

Det som är lite speciellt med Mr Big

Paul Gilbert. Cirka bäst.

Det finns en del saker med Mr Big som är speciella. Nästan unika.

1) De lyckades, som tillsynes stereotypt hårband från 1980-talets slut, överleva och frodas i i en tid (1990-talet) då grungen var på högsta modet och då liknande band i princip dog ut, vissa mer strokeartat än andra.

2) Tillsynes stereotypt hårband, ja. Det som skiljer Mr Big från andra musiker-musiker är att de faktiskt skrev låtar för alla. Poplåtar som man kan nynna på. Paketerade i pyrotekniskt musicerande med kirurgisk precision, men ändå.

3) Paul Gilbert är inte bara bra. Han är en av världens absolut bästa rockgitarrister. Seriöst. Han är är det. Sanslös plektrumteknik, men mycket, mycket old school-känsla. Och känsla för melodier. Och humor. Samt världens bästa tappingintro, i det att han faktiskt lyckades bygga en vettig låt, Green tinted sixties mind, kring denna ibland NÅGOT överutnyttjade teknik.

För dig som spelar elgitarr, oavsett genre (nästan), rekommenderar jag Paul Gilberts lektioner, varav många finns på Youtube. Han bryter ner olika tekniker, främst alternate picking och string skipping, så att man förstår. Man måste bara öva 12 timmar om dagen också.

4) Billy Sheehan. Ja, han är som Paul Gilbert. Fast på bas.

Och ändå. Folk känner mest till dem på grund av To Be With You.

This Is Spinal Tap tillhör allmänbildningen

One louder.

Läser att Michael McKean, främst känd (in min lilla värld) från den episka rockkomedin This is Tap, råkat ut för en bilolycka. Lyckligtvis väntas han bli fullt återställd.

Har du inte sett Spinal Tap? Då kan du ju skippa kvällens spektakel i Baku och istället fixa Spinal Tap. Denna fantastiska dokumentär är the mother of alla musikfilmer och tillhör helt enkelt allmänbildningen. Varken mer eller mindre.

Den klassiska scenen.

 

Vem i hela friden köper CD-skivor?

Balls to the wall kom ut samma år som jag föddes. 1983. Det är stort!

Jag har just börjat utforska den för mig nya Spotifyappen/tjänsten Tunigo. Jag tycker det verkar vara en bra och smidig tjänst för att dela musik med människor man inte annars träffar. Lovande! Halva grejen med Spotify är ju att dela och att upptäcka ny musik. Man blir helt klart ännu mer motiverad att betala sina 99 kronor i månaden för Spotify, en musiktjänst som helt har revolutionerat min musikkonsumtion. I fråga om bredd och givetvis ekonomi.

Jag ska flytta om mindre än en månad och har packat ner alla mina CD-skivor. Min inställning är klar: skiten ska väck. Trots att anförskaffningsvärdet av dessa själlösa plastbitar uppgår till jag vet inte hur många tusen. Jag kan inte för mitt liv förstå människor som köper musik på CD som går att få digitalt via till exempel Spotify eller Itunes. CD-skivor är fula. Ljudet är enligt mig inte bättre än det man kan ladda ner digitalt.

LP-skivor är en helt annan fråga. Där har jag betydligt större bryderier. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra av mina LP-plattor. Jag som inte ens äger en LP-spelare i nuläget. Men jag vet inte. Ta bara Accepts Balls to the wall på vinyl. Det omslaget skojar man inte bort. Jag har dessutom mött Udo. Skoja bort det om du kan.

Jag har letat efter Corrado Rustici

Jag är besatt av Zuccheros Senza Una Donna. Så var det sagt. Det är en fantastisk ballad, men världens krämigaste, porrigaste gitarrsolo någonsin. Jag vill påstå att detta solo har precis allt. Teknik, känsla, dynamik och explosivitet. Men vem spelar det? Och på vilken version? Det är konstigt att jag inte kollat upp detta förrän nu. Jag har ofta suttit och tänkt: vem spelar detta fantastiska stycke?

Följ med på min upptäcksresa. Och ja, allt jag har gjort här är några enkla googlingar. Kanske renderar inte detta i en guldspade. Men jag väljer ändå att lägga ut texten lite. Blir roligare.