Det är inte varje dag man ser ett klipp där någon lirar brallorna av Joe Bonamassa men ibland händer det, om man nu tvunge tska hålla på och jämföra musiker. Som nedan där Josh Smith dominerar. Välavvägt, dynamiskt, jazzigt, flippigt och potent men allt annat annat än vulgärt. Han påminner mig delvis om en tekniskt förfinad Sean Costello.
One to watch out for som det heter! Dock vimlar det ju av överbegåvade gitarrister i USA. Som till exempel Kingfish.
Kingfish
That said, man måste älska Joe Bonamassa för hans zero fucks-attityd kring det yttre. Han är den moderna bluesens poster boy nummer ett (oavsett vad någon tycker) men det hindrar inte honom från att konsekvent klä sig som en riktig pappa. Hoodie utan passform och praktiska cargopants med fickor, inga problem. Är det ett par läsglasögon han har på sig?
Dags för ännu en het bluesrocktjej på bloggen. Heidi Andresen & Band levererar krusidullbefriad bluesrock med en touch av Black Sabbath-influerade gitarrer. Blev tipsad om henne för några dagar sedan per mejl!
Jag ser fram emot att höra mer er i framtiden. På Spotify hittar jag bara två låtar än så länge.
Sent på det! Grattis till Chuck Berry, 87, som emottog Polarpriset förra veckan. Detta pris som delas ut för extremt lång och trogen tjänst inom musikvärlden.
Alla inom blues och rhytm and blues har lånat och snott från Chuck Berry, som även han lånade en hel del från blueshjälten T-Bone Walker.
Som Duke Robillard uttrycker det:
”Chuck Berry just took T-Bone’s style and put it to a different beat. And a lot of the technique and the little T-Bone phrases that define his style, Chuck Berry, when he rearranged the beat, they became rock ‘n roll guitar licks. So in essence, T-Bone was not only the first electric blues guitar player, but he was the first electric rock ‘n roll guitar player, really.”
Kolla gärna in denna dokumentär på Youtube! Chuck Berry tar oss med på en historisk vandring från 50-talet till 1987, då dokumentären spelades in. En hel del riktiga pärlor! Då var Chucken 60 bast och var sugen på att trappa ner. Så blev det inte riktigt. Han tillhör den generation som kommer att spela livet ut.
Blev under semestern rekommenderad av min Twitter- och bluespolare Peter att lyssna på Shoshana Bean. Hörsammade uppmaningen först idag och känner redan nu att jag kommer att spela denna tjejens två soloalbum en del framöver. Hon har en karriär på Broadway i bagaget och visst märks det att hennes röst är skolad. Men det stör inte alls, hennes röst passar perfekt i en moderniserad Motownkontext med mycket själ, hjärta och lite smärta.
Han släpper album efter album, och den 23 september är det dags för ännu ett: A different shade of blue.
Bonamassas album är imponerande jämna, välspelade och framförallt välkomponerade. Hans album består inte bara av tolvor med ändlösa flashiga solon, utan materialet är genomarbetet och varierat.
Han kommer inte att vinna puristernas hjärtan, men Joe Bonamassa väljer ändå att idogt blåsa nytt liv i bluesen.
Ska ni se bara en musikdokumentär denna sommar, hade jag valt den fantastiska Beware of Mr Baker, av Jay Bulger.
Det vore säkert frestande att göra en dokumentär som fokuserar på en galen, arg och skrev gammal gubbe som bor på undantag i Sydafrika. Men faktum är att denna dokumentär faktiskt har siktet inställt på ett syfte: att berätta historien om en av världens absolut bästa trummisar, någonsin.
Historien tar oss tillbaka till 50-talet då Ginger Baker inledde sin karriär som jazztrummis i London, hur han bildade Cream med Eric Clapton och Jack Bruce, hur han plötsligt flyttade till Afrika och byggde en studio där, hur han bad sin son att dra åt helvete. Dokumentären avslutas med misshandel medelst en käpp.
Ok. Han är kanske liten galen. Inte bara som trummis, men man kan inte få allt.
Som bäst är han när han, totalt orättvist, dissar John Bonham: ”He couldn’t swing a bag of shit”.
Det bästa är att dokumentären finns på Youtube, med bra upplösning och ljud!
Det är bara att lyssna och lära av Magic Sam. Han dog endast 32 år gammal. Få bluesgitarrister har hunnit sätta ett så djupt avtryck under så kort tid.
Som en kommentar under klippet så raljant uttrycker det: ”Holdsworth was an astonishing player. He was so masterful that he eventually went in an entirely different direction and into weirdness. He never came back…”
Extremt vanvördigt! Men inte utan ett korn av sanning. Självklart är smaken som baken och jag inser att Allan Holdsworth har utvecklats enormt och åt helt andra håll sedan 1974. Dessutom har jag inte så jäkla bra koll. Dock koll nog för att bergsäkert konstatera att detta har allt. Det är rått, det är out, lagom jazzigt och stökigt och, just det, lagom vanvördigt och nonchalant. Bara att njuta!
Det finns en oöverblickbar uppsjö av gitarrlektioner och jag har väl egentligen bara sett en bråkdel. Men jag vill ändå nämna de jag tycker är allra bäst. Hittills.
Och innan någon börjar gnälla om känsla före teknik och så vidare: Det ena utesluter inte det andra.
Pebber Brown
Det räcker egentligen. Denna charmerande och småroliga karl (gör gärna utvikningar om hur han droppade syra under 70-talet) har hur många gratislektioner som helst på sin Youtubekanal. De är dessutom långa, otroligt grundliga och generöst förklarade. Det finns alltid ifrån teorilektioner till rena tekniklektioner. Allra roligast tycker jag videon nedan är. Hans visar totalt grundläggande saker man bör börja med – men som många missar. Gå INTE direkt på Yngwielicksen, utan börja med denna livsförändrande instruktionsvideo. Men koka kaffe först!
Paul Gilbert – intense rock
Ja, detta är ju en sån jävla klassiker så jag vet inte vad jag ska säga. De första emoll-licksen Paul Gilbert går igenom är ju riktiga pärlor och alla har varit inne på dem. Överlag är ju Gilbert en fantastisk pedagog som genom åren har utvecklats lite mer åt classic rock, och alla hans lektioner är givetvis fantastiska. Men detta är liksom moderskeppet. Bonus: snyggt mode.
John Petrucci – Rock discipline
Titeln säger allt. Rockdruiden delar i detalj med sig av sina tips för hur du utvecklar din teknik. Notera trevliga stretchövningar i början. John betonar något som ibland förbises: att seriöst spela gitarr kostar på och är att jämföra med idrott.
Michael Angelo Batio – vilken lektion som helst
Kingen. I och med att hans repertoar och image numera är mer lagd åt cirkushållet kanske han överlag inte åtnjuter den respekt han borde. Grym gitarrist och väldigt tillgänglig, i sina instruktionsvideor.
Zakk Wylde.
Han är Zakk Wylde.
Självklart fodrar alla dessa videor att du helt försakar ditt sociala liv, skolan och arbete i jakten på musikalisk perfektion. Men det visste du nog redan.
Jo, jag finns kvar och musiken är knappast mindre betydelsefull än tidigare. Tvärtom. I svåra tider blir musiken, och litteraturen i mitt fall, minst lika viktig. På sistone har jag bland annat funnit någon slags märklig tröst i Stig Larssons litteratur (Läs i första hand inte När det känns att det håller på ta slut, utan hellre den betydligt intimare Avklädda på ett fält), men det är givetvis inte därför jag skriver detta blogginlägg.
Intressant fakta. Jag upptäckte precis häromdagen hur otroligt fantastiska the Verve är i alla avseenden. Musikaliskt och rent låtmakarmässigt. Jag älskade Urban Hymns redan när den kom ut 1998, men tappade sedan intresset. Oklart varför i detta nu. Hela deras katalog är givetvis fullkomligt utan fel.
Så märkligt, ja jag kan inte säga annat än märkligt, att deras mest kända låt på det stora hela summerar min nuvarande situation i livet:
You’re a slave to the money than you die
Alltså lite märkligt ändå! Men, musiken har räddat mig spirituellt, och rent konkret, förr. Det kan väl hända igen.
Bluesbloggen 