Inga krusiduller med Heidi Andresen

Dags för ännu en het bluesrocktjej på bloggen. Heidi Andresen & Band levererar krusidullbefriad bluesrock med en touch av Black Sabbath-influerade gitarrer. Blev tipsad om henne för några dagar sedan per mejl!

Jag ser fram emot att höra mer er i framtiden. På Spotify hittar jag bara två låtar än så länge.

 

Annonser

Chucken spelar livet ut

Sent på det! Grattis till Chuck Berry, 87, som emottog Polarpriset förra veckan. Detta pris som delas ut för extremt lång och trogen tjänst inom musikvärlden.

Alla inom blues och rhytm and blues har lånat och snott från Chuck Berry, som även han lånade en hel del från blueshjälten T-Bone Walker.

Som Duke Robillard uttrycker det:

”Chuck Berry just took T-Bone’s style and put it to a different beat. And a lot of the technique and the little T-Bone phrases that define his style, Chuck Berry, when he rearranged the beat, they became rock ‘n roll guitar licks. So in essence, T-Bone was not only the first electric blues guitar player, but he was the first electric rock ‘n roll guitar player, really.”

Kolla gärna in denna dokumentär på Youtube! Chuck Berry tar oss med på en historisk vandring från 50-talet till 1987, då dokumentären spelades in. En hel del riktiga pärlor! Då var Chucken 60 bast och var sugen på att trappa ner. Så blev det inte riktigt. Han tillhör den generation som kommer att spela livet ut.

Och kolla in T-Bone!

 

 

Shoshana Bean – helgens fynd

Blev under semestern rekommenderad av min Twitter- och bluespolare Peter att lyssna på Shoshana Bean. Hörsammade uppmaningen först idag och känner redan nu att jag kommer att spela denna tjejens två soloalbum en del framöver. Hon har en karriär på Broadway i bagaget och visst märks det att hennes röst är skolad. Men det stör inte alls, hennes röst passar perfekt i en moderniserad Motownkontext med mycket själ, hjärta och lite smärta.

Påminner hon inte lite, lite om Gabrielle?

Joe Bonamassa ligger inte på latsidan

Han släpper album efter album, och den 23 september är det dags för ännu ett: A different shade of blue.

Bonamassas album är imponerande jämna, välspelade och framförallt välkomponerade. Hans album består inte bara av tolvor med ändlösa flashiga solon, utan materialet är genomarbetet och varierat.

Han kommer inte att vinna puristernas hjärtan, men Joe Bonamassa väljer ändå att idogt blåsa nytt liv i bluesen.

Beware of Mr Baker indeed!

Ska ni se bara en musikdokumentär denna sommar, hade jag valt den fantastiska Beware of Mr Baker, av Jay Bulger.

Det vore säkert frestande att göra en dokumentär som fokuserar på en galen, arg och skrev gammal gubbe som bor på undantag i Sydafrika. Men faktum är att denna dokumentär faktiskt har siktet inställt på ett syfte: att berätta historien om en av världens absolut bästa trummisar, någonsin.

Historien tar oss tillbaka till 50-talet då Ginger Baker inledde sin karriär som jazztrummis i London, hur han bildade Cream med Eric Clapton och Jack Bruce, hur han plötsligt flyttade till Afrika och byggde en studio där, hur han bad sin son att dra åt helvete. Dokumentären avslutas med misshandel medelst en käpp.

Ok. Han är kanske liten galen. Inte bara som trummis, men man kan inte få allt.

Som bäst är han när han, totalt orättvist, dissar John Bonham: ”He couldn’t swing a bag of shit”.

Det bästa är att dokumentären finns på Youtube, med bra upplösning och ljud!

Allan Holdsworth som jag vill höra honom

Som en kommentar under klippet så raljant uttrycker det: ”Holdsworth was an astonishing player. He was so masterful that he eventually went in an entirely different direction and into weirdness. He never came back…”

Extremt vanvördigt! Men inte utan ett korn av sanning. Självklart är smaken som baken och jag inser att Allan Holdsworth har utvecklats enormt och åt helt andra håll sedan 1974. Dessutom har jag inte så jäkla bra koll. Dock koll nog för att bergsäkert konstatera att detta har allt. Det är rått, det är out, lagom jazzigt och stökigt och, just det, lagom vanvördigt och nonchalant. Bara att njuta!