Detta gillar jag starkt. Robert Randolph and the Family Band påminner mig starkt om The Bands samarbete med The Staple singers, Solomon Burke, Eric Claptons 70-tals-output, John Legends tidiga verk, Ray Charles och egentligen allt annat som är värt att lyssna på.
Jag har egentligen ganska dålig koll på pedal steel. Vanligen är det ett instrument som jag mest bara konstaterar att det ”finns” liksom, utan att fundera närmare. Men i det här bandet har instrumentet en ledande roll, vilket är väldigt uppfriskande. Ärligt talat, visst kan man klara sig utan ett gitarrsolo i varje låt?
Det nya albumet Brighter days kommer out den 23 augusti.
Men apropå gitarrsolon har ni kanske läst Joe Bonamassas senaste utspel i guitar.com? Det rör sig om en härligt konservativ uppgörelse med moderniteter som ”in ear monitors” och ljudteknikers påfund i största allmänhet. Han tar verkligen strid för rätten at spela högt.
You must admit most all of your favourite guitar sounds are based on an amp working hard through a tough speaker or multiple speaker cabinets. ‘All dials to the right’ worked for Eric, Eddie, Jimi, Leslie and many of us at all levels of legend and skillset. You have to admit that a one-watt amp through a speaker simulation isn’t gonna cut it in comparison to a 100-watt Marshall through four cabs like Alvin Lee had at Woodstock. It is certainly not going to sound like Brian May at Live Aid in 1985, even if it sounds like that in your in-ear monitors.
Jag går på alldeles få spelningar för att egentligen ha koll på hur stort problemet han beskriver är. Det får bli ändring på det. Synd bara att jag inte hittar några verkligt intressanta gigs i Malmö!
På Bluesbloggen gillar vi Yngwie Malmsteen, ok? Bortsett från en del mindre smickrande bitar ur Yngwies privatliv som skildras mästerligt av Anders Tegner i den biografi som utkom för några år sedan backar jag Yngwies konstnärskap till hundra procent. Likt alla rimliga människor älskar jag hans magiska personlighet, infantila självbeundran och orubbliga självförtroende i en värld där alla människor verkar göra en grej av bli ödmjuka på ålderns höst. Inte för att jag som så många andra utger mig för att hata Jante, tvärtom. Jag älskar Jante och hatar människor som hatar Jante och njuter oftast när människor trillar ner från maximalt möjliga fallhöjd. Min beundran grundar sig i att han helt enkelt är så genuin och konsekvent i sin musikaliska output. Visst har inte mycket förändrats sedan 1984, men handen på hjärtat, hur mycket förändrade Chuck Berry eller ACDC sin formula genom åren?
Sammanfattning: Yngwie är en king och en larger than life ekvilibrist som förändrade ALLT i början av 1980-talet. Alla som vet något om något vet att han satte en helt ny standard för hur man kan spela rockgitarr. Har man problem med det kan man sätta sig och lyssna på Mark Knopfler.
Detta är alltså i runda slängar mitt ingångsvärde när jag tar mig an Yngwies kommande album Blue Lightning som släpps den 29 mars. Plattan beskrivs i pressreleasen som något av en back to the roots-platta med primärt covers av artister som har inspirerat Malmsteen genom åren, som till exempel Eric Clapton, Stones (tydligen!) och, mindre förvånande, Deep Purple.
Det är lätt att kritisera rockartister som i medelåldern vill gå tillbaka ”where it all began” – Gary Moores bluesplattor dissas till exempel fortfarande av många purister som ”hårdrock”. Och visst är det så att man måste gilla Yngwie skarpt redan innan man lyssnar på denna plattan. Den kommer att omvända noll personer men provocera desto fler.
Härligast är hans fläskiga cover av Paint it black. Respektlösheten är fullständig och det är därför det också blir så bra.
Lite förvånande lyckas han också – i sammanhanget – väl med heliga While my Guitar gently weeps. Vördsamt och delikat framförd? Fuck no. Detsamma kan sägas om ZZ Tops Blue Jean blues som framförs med imponerande realness och auktoritet.
Minst lika fascinerande är att Yngwie, trots att han tillbringat större delen av sitt liv i USA, inte har lärt sig engelska.
Yngwies sångröst kritiseras ofta och visst är kontrasten mellan gitarrspelet och sången inte sällan häpnadsväckande. Minst lika fascinerande är att Yngwie, trots att han tillbringat större delen av sitt liv i USA, inte har lärt sig engelska ordentligt. Därför blir det onekligen ”lite” after ski på sina ställen, som på Smoke on the water. Var han verkligen tvungen att välja ut just den?
Förvånande väl framför han dock Claptons underskattade pärla Forever man. Det blir arenarock givetvis, men på ett bra sätt.
Sammanfattningsvis gör Yngwie det allra bäst när han väljer ut låtar som ligger långt från hans ordinarie katalog. Visst är tolkningen av Foxey Lady klanderfri men den tillför inte särskilt mycket. Man har på något sätt hört den förut.
Nästa gång Yngwie spelar en runda i Sverige är det jag som säkrar en biljett. Som vanligt när jag lyssnar på Yngwie tycker jag under tio minuter att det är det bästa jag hört i mitt liv. Sedan brukar jag tröttna men det spelar ingen roll. För vem är som Yngwie!
Allan Holdsworth spelade ”jazz fusion”, en genre som kan betyda lite vad som helst, men den bygger mycket på intrikata harmonier, udda taktarter och skalor som avviker ganska mycket från vad vi är vana att höra i popmusik, blues och även i ”vanlig” mer bluesinfluerad jazz.
Det handlar helt enkelt om musik som är ganska svår och rent ut sagt jobbig att lyssna på och som ytterst få på allvar njuter och får feeling av. Det är ingen som sätter på Alan Holdsworths ”best of” på en förfest. Tror jag i alla fall. Skulle du råka ut för en sådan person: backa långsamt ut och fly sedan. Det är värre än när lasermannen hade förfest med en skål godis och Bach.
Så premissen här är att ingen (generalisering) egentligen gillar Allan Holdsworth. Paradoxalt nog har hans hans musik och gitarrspel ändå mycket hög status i många kretsar. Bland en del gitarrspelande män i alla fall. Och, nu gissar jag grovt, bland män i allmänhet. Jag är helt övertygad om att män är betydligt mer tävlings- och prestationsinriktade när det kommer till musikaliska utövningar. Kan man tävla i musik?
”Jajamän, hold my beer här, säger mannen, lyssna på det här!”
Män gillar också att göra listor. Never ending listor. ”Here’s the ten best guitar solos ever”. ”Here’s the 100 best solos från the 1970’s”. Och så vidare. Även jag är sån.
Det finns väl inga medieaktörer som klarat sig så väl genom krisen som musik- och gitarrtidningarna. Mäns behov av att mäta, jämföra, ranka och kategorisera, sortera, analysera och få överblick är omätligt. Jag säger inte att det är något dåligt. Men, det finns en mycket specifik kategori gitarrmän som måste kategoriseras som väldigt anala. De vill lära sig och förstå precis allt som handlar om gitarrer. Varje ackord, varje skala, varje harmoni. Det finns ett egenvärde i att lära sig allt, i att lära sig ”pick fast” med kirurgisk precision, att lära sig tapping med elva fingrar, och så vidare.
Ibland går det riktigt bra för dem, men oftast slutar det i en halvsorglig Youtubekanal. Efterfrågan på experter på den superlokriska skalan är tyvärr låg i dessa dagar, och få vill samarbeta men en person som värderar sitt tekniska utövande högre än sina sociala färdigheter.
En bortglömd institution inom svenskt gitarrväsende är GMF:s gitarrforum, som av olika anledningar stängde ner 2007. Idag hade forumet såklart varit varit duktigt obsolet, men GMF-epoken utspelade sig innan sociala mediers stora genombrott, och det var the place to be för alla gitarrkillar, oavsett genre, under säg tidigt 2000-tal. Just Allan Holdsworth diskuterades stundtals mycket livligt på forumet, inte sällan i samma andetag som Yngwie Malmsteen, en annan snabbspelande virtuous. Väldigt ofta kom dessa två herrar att bli galjonsfigurer för en specifik skola inom forumet. Vi kan kalla den för den tekniska skolan. Den tekniska skolan var filosofiskt sett mycket positivistisk, nästan matematisk och konkret. Den trodde på det den kunde verkligen höra och kunde koka ner på ett notpapper eller i en tab. Det som värderades högst var det tekniska genomförandet – musik kunde helt enkelt alltid förklaras! Låt oss säga att du får gåshud av Slashs solo på November Rain. Även detta bluesiga solo kunde på något sätt monteras isär och analyseras och med all säkerhet kunde vi närma oss ett svar på varför du får gåshud. Denna skola vet jag låter väldigt osympatisk och KTH-aktig. Men motståndarsidan var inte så fräsch den heller.
På motsatt sida hade vi i brist på bättre uttryck känsloskolan. Den byggde på ett axiom som gick ut på att det finns vissa saker som inte låter sig förklaras eller blottläggas med det mänskliga förnuftet. Det fanns något Platonskt över det hela: vi människor lever i en slags skuggvärld där det sanna och sköna är mycket svårt att blottlägga. Känsloskolan var anmärkningsvärt fixerade vid Mark Knopfler, Eric Clapton och andra medelålders män. Om den tekniska skolan värdesatte tekniskt kunnande och ekvilibrism, förfäktade känsloskolan helt andra värden, inte sällan i direkt motstånd till den tekniska skolans grundteser. Känsloskolan ansåg rentav att ett för tekniskt inriktat gitarrspel kunde stå i vägen för de verkligt sanna värdena: ”känsla” och ”feeling” var två tätt återkommande begrepp som användes, inte sällan som en motsatts till tekniken.
”Visst kan Yngwie Malmsteen spela snabbt och briljant, men lyssna nu på när Peter Green bendar den här tonen! Han säger mer med en ton, en vad Yngwie gör med 1 000”, var en vanlig retorisk figur. Noterbart är att föreställningen om att en gitarr de facto ger uttryck för ett narrativ, en faktisk syntax, inte nödvändigtvis var bildlig. Känsloskolan kan ju tyckas vara lite mer sympatisk i det att den spelade ner de tekniska aspekterna och själva ”tävlingsmomentet” i musiken. Men, i detta låg ju också en inte så liten godtycklighet och översittarmentalitet. För om musiken inte låter sig värderas och mätas, vem bestämmer då vad som är ”känsla”? Vem har så att säga känsloformuleringsprevilegiet? Påfallande många i känsloskolan var män i medelåldern med väldigt bestämda åsikter. Musiken var, föga förvånande, bäst när de själva var unga, kanske till och med innan dess.
Teknikskolans motretorik kom alltid som ett brev på posten: ”Ni hatar oss för att ni själva inte kan spela snabbt och tekniskt. Surt sa räven. Ni är bara avundsjuka. Ni är de impotenta män ni är, som så gärna vill men inte kan.”
Jag tror personligen att detta är en tankefigur som håller ganska väl. Jag minns när jag som 20-åring jammade på en pub här i Malmö. Jag shreddade loss i en bluestolva tills en medelålders man ryckte loss sladden. Han hade en apdyr Fender med tillhörande skitdyr förstärkare han knappt kunde spela på. Han kunde spela bluesskalan i en position, och helst i E. Han var frånskild och hade enligt egen utsago köpt prylarna för att trösta sig själv.
Nu utspelade sig detta för mer än tio år sedan, men jag tyckte mig också kunna utläsa en politisk splittring mellan skolorna. Inte sällan hade den tekniska skolan en ganska ultraliberal hållning till mycket. Kommer ni ihåg när man gick på korridorsfest i Lund? Ofta var allt ganska vänsterdrivet, men i varje korridor fanns en autistisk högerkuf/”liberterian”, med begynnande flint sina unga år till trots, som som ingen egentligen gillade. Han älskade att kasta ur sig provocerande påståenden för att ”skapa debatt”, inte sällan med mer eller mindre Darwinistiska undertoner. ”Varför ska staten konfiskera mina pengar och lägga den på kultur och människor och som inte klarar sig själv?”. Han hade givetvis aldrig någon flickvän. Jag fick lite de vibbarna av den tekniska skolan. Mer eller mindre unga män i ett nedrunkat studentrum, studier som på KTH/LTH som går sådär.
Känsloskolan var naturligtvis klädsamt vänsterdriven, men knappast frihetlig på det där sköna hippiesättet. Snarare auktoritär, bitter, nostalgisk och nedlåtande mot meningsmotståndare på det där sättet som bara män i medelåldern kan vara. (Faktum är att jag är 99 procent säker på att en av känsloskolans mest vokala förespråkare kom att bli en mycket flitig skribent på Avpixlat.)
Fanns det då inget mellanläge? Som så ofta när uppjagade män är inblandade: nej. Debatterna var ofta mycket polariserade och föga förvånande mycket infantila. Jag visste det inte då, men det var väl en försmak på vad komma skulle i dagens pissränna till sociala medier-landskap.
Det var nog lika bra att forumet lade ner. Och lika bra att Allan Holdsworth aldrig fick veta att han fungerade som ett tveksamt ideologiskt slagträ på ett grisigt svenskt gitarrforum för unga misslyckade män.
Själv ska jag arbeta under dagar som kommer härnäst. Men du kanske är en beräknande person och har tagit ledigt? Och så känner du nu helt plötsligt att du behöver fly undan familj och eventuella svärföräldrar? Här har du några schyssta filmtips! Bara dokumentär, sånär som på ett tips.
What happened, Miss Simone?
Ok, sent på bollen här. Men detta är i alla en kritikerrosad, gripande och djup dokumentär som berättar historien om Nina Simones märkliga karriär. Uppgången, fallet och comebacken. Finns på Netflix. (Det är mitt mest hippa tips. Nedan hittar du mest snask.)
Beware of Mr Baker
Helt jävla omistlig! Jag har bloggat om den förut. Det bästa av allt: finns på Youtube. Dock sådär kvalle. Bästa citatet: ”John Bonham couldn’t swing a bag of shit”.
History of the Eagles
Alltså, det handlar om the Eagles och om bandmedlemmar som ännu inte hunnit dö. Med detta i beaktande: Ganska uppriktigt och tell it all. Finns på Netflix.
I metaforisk mening alltså. När nu The Beatles äntligen finns på Spottan finns det verkligen ingen ursäkt längre. Jag måste komma igång med att lyssna på dem.
Den lilla musikaliska trovärdighet jag eventuellt fortfarande har utraderas väl med följande erkännande: Jag har i princip aldrig gett dem en chans. Jag har lyssnat mer på Wings än The Beatles. Mer på George Harrison. Mer på Ringo Starr.
Jag älskar solot i While my guitar gently weeps, för där spelar Clapton. That’s pretty much it.
Det är inte så att jag hatar världens genom tiderna bästa och mest inflytelserika popband, inte alls. Däremot har jag svårt att närma mig en grupp som är så söndersnackad, mytologiserad och sönderkramad som The Beatles. Albumen har rankats, rankats igen, remastrats, rankats igen. Plockats isär till molekyler och sedan satts ihop igen. Alla som någonsin har haft med dem att göra har intervjuats. I mellanstadiet tvingades vi att sjunga Beatleslåtar. Ja ni fattar. Exakt samma problem hade jag länge med Jimmie Hendrix.
Som vanligt är det medelålders musikmän som bär skulden. De utgör tillsammans roten till allt ont och jobbigt i världen.
Jag är, lite som en parantes, evigt tacksam över att jag upptäckte Morrissey och The Smiths av en ren jävla slump via en överbliven CD ROM-skiva från Billboard. Tänk om jag till exempel haft en musikintresserad äldre bror eller en jobbig farsa som försökt pracka på mig musiken. Det hade aldrig blivit detsamma.
Så, i helgen måste jag försöka göra mig helt fri från mina föreställningar om The Beatles. Lämna förförståelsen bakom mig och ta mig an verken likt ett nyfött och nyfiket spädbarn. Klä av mig av naken och tända rökelse.
Men, detta är ju bättre än Elvis? Är detta verkligen blues, undrade min flickvän när jag tittade på ett klipp med Big Mama Thorntons version av Hound Dog på Youtube.
– Jodå, började jag.
– Faktum är att större delen av Elvis katalog från de tidigare åren primärt inriktade sig på gamla bluesstandards. Ta till exempel Elvis första singel That’s allright, mama. Den spelades för första gången in av Arthur ”Big Boy” Crudup, men det var Elvis som gjorde den känd. (Flickvän börjar snegla på mobil, för hon vet vad som väntar). Detta är ju ytterst vanligt. Ta till exempel Rolling Stones. Bara namnet är ju baserat på en gammal låt av Muddy Waters låt och Rolling Stones var ju från början i princip ett bluesband. Detsamma gäller ju Eric Clapton som …(flickvän laddar ner Tinder, sväljer ett cyanidpiller, etc).
Känns detta vidriga beteende igen? Jag har det inom mig. Musikalisk mansplaining. Jag FÖRSÖKER verkligen vara en så medveten och modern man jag bara kan, men just denna gubbtendens, denna så jävla irriterande drift att vilja dela med mig, ”berätta om hur det ligger till”, ”sätta in saker i ett sammanhang”, är lika svår att bli kvitt som den är repulsiv. Men den måste förtryckas till varje pris. Palla bli en mjällig gammal gnällherre som helt oprovocerat brister ut i långa hemvävda föreläsande litanior om äkthet, musikalisk ”känsla” och originalitet. Såna som sitter på vissa här hak i Malmö jag här väljer att inte nämna (ni som vet ni vet) och dricker någon jävla ALE. Som har budgetblazer och cool bandtröja under och tajta stretchjeans på grund av ”hänger med” och pratar om olika versioner av Little red Rooster.
Det är något med vissa Musikmän. Självklarheten med vilken de tar sig ton, brer ut sig och erbjuder folk sin åsikt och sina åsikter. Oavsett om någon har bett om detta eller inte. Faktum är att benägenheten att dela med sig snarare ökar om ingen frågar efter Musikmannens input. Att inte fråga om mannens två cent är i sig en kränkning, en förolämpning. Här står Musikmannen framför dig och erbjuder en lektion PRO BONO och du dissar honom. Hur vågar du helt HISTORIELÖST digga loss till Dreams av Fleetwood Mac, helt ovetandes om att det var bluesgiganten Peter Green som bildade bandet och att det ju var då de var bra och att de sedan sålde ut? Att du har mage att SLÅ DÖVÖRAT TILL när Musikmannen försöker komma med kompletterande och förädlande lyssningstips baserat på att du råkar ha med Owner of a lonely heart på en av dina listor på Spotify? och varför sitter du inte och stirrar med stora ögon när han FÖRTÄLJER OM när Jimmie Hendrix spelade på Klubb Bongo 1967?
Det är inte mycket jag bidrar med för att lämna över en bättre värld till mina stackars presumtiva barn, helt ärligt. Men jag vill åtminstone lova, offentligt, att jag ska försöka att inte bli denna man.
Men, för att sluta där jag började, Big Mammas version är såklart föredra. För övrigt är det väl Buddy Guy som kompar? Buddy Guy, som ju för övrigt inspirerade många på den tiden, förlåt jag ska sluta nu.
Foto: Carl LenderSonny Landreth. Jag har EN låt som med honom på min i övrigt, tycker jag, ganska så omfattande blueslista på Spotify. Det säger väl en del om hur mycket koll jag har på den här liraren, som ju är minst sagt namnkunnig. Han har bland annat spelat med Eric Clapton, Eric Johnson och inte minst med John Mayall som är dokumenterat världmästare på att värva de absolut bästa gitarristerna (eller vad sägs om Eric Clapton, Peter Green, Walter Trout och Coco Montoya, för att nämna några).
Det lilla jag hört med honom är också det han mest är känd för: det oortodoxa sättet att spela slidegitarr. Det är med slidegitarr som med så mycket annan inom bluesmusiken: det riskerar lätt att bli schablonartat, förutsägbart och en blek efterapning av till exempel Elmore James spelstil. Sonny Landreths kommande album, ”Bound By the Blues” släpps den 10 juni och är sammanfattningsvis en jordnära produktion med gott om standards, som till exempel Elmore James It hurts me to, Robert Johnsons Dust my broom och den urgamla standarden Key to the Highway. Han framför dessa alster med integritet och med inslag av zydeco, lagom skruvad jazz och säg moderniserad psycho-swap blues. Han klarar av att respektfullt bibehålla essensen av dessa standards, utan att falla in i konformitet och i försök att mimetiskt efterlikna svunna hjältars sound. En svår balansgång. Utan jämförelser i övrigt ser jag Landreth som en lika relevant moderniserare som till exempel den betydligt mer yvige Eric Sardinas.
Jack Bruce har avlidit. Blues- och rockvärlden är nu ännu en gigant fattigare. Även om Bruces karriär var betydligt längre och mångsidigare än bara Cream-eran, är det trots allt för bildandet av världens första – och bästa – supergrupp vi kommer att minnas honom. Kanske hamnade hann lite i skymundan bakom den hårdslående Ginger Baker och den på den tiden explosiva bluesshreddern Eric Clapton, men hans roll i bandet var givetvis totalt avgörande, musikaliskt och låtskrivarmässigt.
Ok, detta är givetvis en sponsrad dokumentär av Jim Dunlop, men who cares! Den är trevlig, välgjord, fylld av bra gitarrister och den berättar historien om en av världens mest kända pedaler: Wah wah-pedalen. Till och med folk som inte spelar gitarr känner igen denna lika enkla som härliga lakritsbit, användbar i allt från porrfilmsmusik till hårdrock. Det är härligt att höra dessa pionjärer berätta om hur de upptäckte och utvecklade pedalen. Dessutom är det uppfriskande att höra att det i praktiken inte är någon som helst skillnad mellan en Cry Baby och Vox. In your face indienördar.
Intressant även att höra om hur lätta de är att tweaka och modifiera. Till exempel får vi reda på hur Michael Schenker fick till sitt aggressiva sound!
Ska ni se bara en musikdokumentär denna sommar, hade jag valt den fantastiska Beware of Mr Baker, av Jay Bulger.
Det vore säkert frestande att göra en dokumentär som fokuserar på en galen, arg och skrev gammal gubbe som bor på undantag i Sydafrika. Men faktum är att denna dokumentär faktiskt har siktet inställt på ett syfte: att berätta historien om en av världens absolut bästa trummisar, någonsin.
Historien tar oss tillbaka till 50-talet då Ginger Baker inledde sin karriär som jazztrummis i London, hur han bildade Cream med Eric Clapton och Jack Bruce, hur han plötsligt flyttade till Afrika och byggde en studio där, hur han bad sin son att dra åt helvete. Dokumentären avslutas med misshandel medelst en käpp.
Ok. Han är kanske liten galen. Inte bara som trummis, men man kan inte få allt.
Som bäst är han när han, totalt orättvist, dissar John Bonham: ”He couldn’t swing a bag of shit”.
Det bästa är att dokumentären finns på Youtube, med bra upplösning och ljud!
Bluesbloggen 