Stötte på denna remarkabla bluesvideo från bluestävlingen ”King of the blues”, anno 2009. Snubben heter Josh ”Joshua Ray” Goosh, och är idag 24 år gammal, vilket om jag inte räknar helt fel betyder att han inte var äldre än typ tolv, eller något, i videon nedan. Vilken player! Jag tar ingen notis om de pajaser i kommentarsfältet som refererar till hans stil som ”shred” eller liknande. Nä. En grym och mogen bluesrocker är vad han är.
Han har spelat med Beth Hart och turnerar tydligen med Shania Twain. En att hålla koll på!
För dig som är purist och svänger dig med uttryck som ”less is more” kan jag bara säga, glöm första delen av denna bloggpost, gå vidare.
Men om du som jag gillar ösig turboblues i Walter Trouts anda kan jag rekommendera Danny Bryant, ett förhållandevis ungt löfte från Storbritannien, som redan hunnit släppa flera starka plattor. Vad ska man säga? Undan går det! Från 0 till 100 på 10 sekunder, och det är väl det som är meningen med denna typen av musik. Han spelar stringent, utan tvekan och välintonerat. Som en ung Joe Bonamassa, men väldigt mycket mer i den traditionella bluesboxen.
En annan ung kille (nåväl) är Chris Duarte från Texas. Mer traditionellt Fendersound i Stevie Ray Vaughans anda.
Snackar vi mer svängig och swingig Texasblues vill jag nämna Hollywood Fats! Schyssta tolkningar av Freddie Kings standards, nästan i klass med Anson Funderburgs, som ju fortfarande måste ses som en auktoritet på området. Hans gjutna tolkning av Side tracked satte verkligen standarden för den cleana tolkningen av Texasbluesen. Min åsikt. Finns tyvärr inte på Spotify.
Ja, denna låt, Side Tracked. Det är en av de där standardlåtarna, som åtminstone för säg 30 år sedan var ett absolut för en ung bluesgitarrist att bemästra. Sticket är verkligen en klassiker och fångar på något vis den något surfpoppiga anda, som letade sig in i bluesen under 60-talet, åtminstone i Freddie Kings repertoar. Och Side Tracked blev ju mycket riktigt ett hans mest uppskattade hits, även om han, möjligen tack vare Claptons råa tolkning, blev mest känd för ultraklassikern Hide Away.
Jag hittar faktiskt ingen version av Side Tracked med Freddie King på Youtube. Däremot en kanal som i övrigt verkar lovande.
Det var inte riktigt igår jag bloggade. Ursäkt? Ingen direkt. Har helt enkelt inte haft någon större lust. Vill folk läsa om blues?, tänkte jag. Kom sedan fram till att jag skiter i det. I’m gonna play this thing until the day the day I die, som BB King sjung om sin gitarr en gång. Oklar analogi.
I övrigt har det hänt roliga grejer. Jag har fått ett nytt mycket spännande jobb i Vellinge, som kommunikatör med inriktning på sociala medier. Läs mer om hur det gick till här.
I övrigt. Jag tränar en del löpning och styrka (syns icke), och håller långsamt på att hitta tillbaka till gitarren. Långsamt. Försöker nu lära mig Eruption. Slutar väl med att jag lära mig en tiondel i vanlig ordning.
Snart är det jul. Och då ska jag väl ändå köpa en julklapp till mig själv va? Va? Det ska jag väl, va? Men vilken? Rösta om du vill.
Musik är själva grejen när man är ledsen. Musik är för ledsen vad barnet är till modern. All bra musik föds ur missnöjdhet, ilska, desperation, sorg eller uppgivenhet. Att detta gäller bluesen i synnerhet är givet. Även om det finns många goda exempel på jovialisk blues (se nedanstånde inlägg) är musiken till sitt innersta väsen en missnöjesyttring.
Men om jag ska välja en låt jag i vintermörkret lyssnade mycket på blir det The Allman Brothers Soulshine. Jag tycker det är en låt som både musikaliskt och textmässigt rustar upp, istålsätter och värmer. Om man kan tala om varmt gitarrljud – och det kan man – är Warren Haynes ett måste. I klippet nedan hör vi även underbarnet Derek Trucks visa vad han går för.
Jag återupptar bloggandet efter en liten paus genom att uppmärksamma Albert Kings födelsedag. Hade han inte dött av en hjärtattack 1992 skulle han idag blivit 88 år gammal. Det är egentligen ganska fantastiskt att de tre elgitarrister som kom att dominera bluesscenen under 1960- och 70-talet skulle vara lika tjocka och ha samma efternamn/artistnamn utan att vara släkt: BB King, Freddie King och Albert King (född Albert Nelson). Fortsätt läsa ”Grattis King Albert”→
Super session med Al Kooper en given klassiker med Mike Bloomfield.
jag vet inte om Gary Moores plötsliga död försatte mig i något slags morbid limbo men under dagen har jag lyssnat ganska mycket på en annan död gitarrist. Som dock lämnade oss i betydligt yngre år än Gary Moore: Mike Bloomfield. Vilken otrolig lirare. Även här kan vi prata fet ton. Men framförallt en total respektlöshet inför musikens ramverk. Eller en insikt om bluesgitarrens oändliga möjligheter. Mike Bloomfield, leadgitarrist i The Paul Butterfield blues band var allt annat än rädd för att spela ”out”, hela tiden på gränsen till han förmådde. Lyssna till exempel på bandets version av Work song, där man man nästa kan höra hur Bloomfield i sina solon ger sig ut på små äventyr. Spelar aldrig vilse – bara nästan. På ett bra sätt!
Mike Bloomfield missbrukade länge droger och dog i en överdos 1981. Ständigt dessa droger. Trist.
Men från det ena till det andra: lyssna in detta. Vibratot! Hänget! Så jävla bra!
Bluesbloggen 