Freddie Nyström band tar oss genom dan – och sedan vidare

Det finns mycket som är svårt här i livet. Att skriva originell blues på svenska som inte blir pajig eller gör att man vill ta fram skämskudden är en sak. Att spela in en bluesplatta i studio utan att förlora den nerv och unika närvaro som finns i en livekonsert är en annan.

Men allt detta – och det vill inte säga lite – lyckas Freddie Nyström band med.

När jag lyssnar på nysläppta ”På väg igen” får jag intrycket av att detta väljoljade band, under ledning av kapellmästare Nyström, samlats i studion en morgon, riggat upp och sedan spelat in hela plattan live i en enda perfekt tagning utan misstag, för att sedan vara hemma igen lagom till kvällsmaten. Jag kan nästan ana svetten och beslutsamheten genom hörlurarna.

Även om bandet helt klart är rotat i den lite tyngre Chicagobluesen (lyssna till exempel på Allt för mig) är de inte rädda för att åka lite off pist och variera den traditionella bluestolvan, utan att tappa fotfästet, som på struttigt souliga Kärlek på burk.

Freddie Nyströms gitarrspel är kontrollerat och starkt med ett övertygande och träffsäkert vibrato, vilket blir särskilt tydligt i Dubbla budskap, en slow blues med Albert King-vibbar. Jag gillar även Tribute to AC, där Nyström spela en shuffle i Albert Collins anda, utan att tappa sin egen stil. Han är explosiv men samtidigt mogen nog att minimera de döda tonerna.

Att som man sjunga på blues på svenska är tufft. Jämförelsen med Roffe Wikström är ständigt närvarande, men i sina bästa stunder sjunger Freddie Nyström på sitt eget sätt. Allra bäst är han när rösten blir övertygande desperat och antar ett Thåströmskt skimmer, som till exempel på Min tur.

”Jag har en plan, Jag ska ta mig genom dan”, sjunger Freddie Nyström.

Med den här plattan tar sig bandet betydligt längre än så. Till en scen nära dig får man hoppas, när livet blivit normalt.

Befriande No frills med Chris Cain

Chris Cain gör det han gör bäst.

För något år sedan swischade den här videon förbi i mitt Facebookflöde. Jag minns att jag då blev grymt imponerad av gitarristens tajming och klassiska in the pocket-frasering men sedan lyckades klicka mig vidare, bort från videon som snart bleknade i minnet som så mycket annat gör på Facebook. Tills jag häromdagen fick upp den igen och lyckades spara videon och lägga gitarristens namn på minnet. Chris Cain är något så ovanligt som en gitarrist som till stora delar spelar standards eller låtar som liknar standards, men ändå med sin egen touch och personliga handpåläggning. Det är märkligt att så många licks är ”stock” och generiska, samtidigt som musiken verkligen står ut från mängden.

---

På Spotifty hittar du stora delar av hans katalog och jag skulle i dagsläget rekommendera Romaphonic session och plattan som helt enkelt heter Chris Cain.

Hans gitarrlirr bottnar tydligt i giganter som BB King, Freddie King, Albert King och Albert Collins. Inget jävla hittepå här. Sedan måste man älska en kille som lägger på det fetaste vibratot ever iförd en regelrätt slip over! Äkta badass.

Är Joanne Shaw Taylor världens bästa bluesgitarrist?

Jag kallar mig bluesentusiast. Men det var först idag jag lärde känna Joanne Shaw Taylor från Birmingham. Detta är genant. Hon är nämligen helt underbar. Hennes gitarrspel har allt: solid och tydlig förankring i det gamla – Albert Collins, BB King, Freddie King, T-Bone Walker och Jimmie Hendrix – utan att bli efterapande eller förutsägbar. Hon spelar dynamiskt, aggressivt, har fantastiskt tajming, fantastiskt vibrato, kan shredda Paul Gilbertinskt/(ianskt?) och hon är inte rädd för att spela precis lagom in and out of the pocket. Hon har snygga gitarrer OCH hon kan sjunga på riktigt.

 

Mäktiga bluesklipp, i brist på annat

Ja, det är inte speciellt ofta jag uppdaterar bloggen numera. Så det gäller att passa på när tid och inspiration finns. Finns det något NI VILL att jag ska blogga om förresten? Något jag missat? Någon aspekt av musiken ni vill jag ska ta upp med hjälp av mitt otroliga intellekt?

Inte det nä.

Då får det bli lite mäktiga klipp då istället.

Lurrie Bell förvaltar sin fars råa bluesarv

Lurrie Bell - för farsans arv vidare.

Vill bara snabbt dela med mig av denna bluesherre. Lurrie Bell. Svettig, rå Chicagoblues som vet vad den vill. Lite i samma anda som till exempel Magic Slim and the Teardrops håller han liv i bluesarvet. Ett arv som knappast blir lättare att bära då Lurrie Bells far var ingen mindre än den inte helt okända munspelaren Carey Bell som gick bort 2007.

I Lurrie Bells gitarrspel hör jag ekon från de allra största. Inte minst Albert Collins. Men även BB King, Albert King och Buddy Guy. Kanske är han inte revolutionerande i sitt gitarrspel, men sammantaget sett är detta en mycket genuin artist jag tänker lyssna in mig mer på.

Att Lurrie Bell inte nått större framgång än vad han har,  kan troligen tillskrivas att han tydligen brottats med diverse missbruksproblem.

Roy Buchanan – mästare av pinch harmonics

Roy Buchanan.

Det finns inget dåligt att säga om Roy Buchanans gitarrspel. För den som älskar TON och låtar där gitarrsolot är själva grejen, är Roy Buchanan den rätta. Hans teknik och ton är lika säregen och lätt att urskilja som Albert Collins, The master of The Telecaster himself.

Roy Buchanans stil utmärks i första hand inte av en blixtrande snabbhet – även om det finns långsammare traktörer  – utan av så kallade ”pinch harmonics”. En slags överton man kan alstra på en elgitarr genom att vinkla handen på ett speciellt sätt. Det är något de flesta får bra, då och då, Men Buchanan behärskade denna teknik till fullo. Lägg till hög volym, en hel del reverb och en djävulsk känsla för blues, och du får Roy Buchanan.