Åh vilket party!

Publicerat: mars 22, 2015 i Uncategorized
Etiketter:, , , ,

Nu när jag gott och väl passerat 30-årsstrecket får jag verkligen betala priset såhär dagen efter. Men det var det värt! Förutom mängder av alkohol och bra folk är bra musik ett måste på en fest. Bra musik i det här fallet är inte den musik festarrangören är insnöad på, utan musik som så många som möjligt gillar. Lösningen? En gemensam spellista publiceras i festarrangemanget på Facebook i god tid innan festen. Alla kan kan fylla på med hur många favoritlåtar de vill, och under festen är det listan som gäller. Inga avsteg. Ingen kan klaga, för alla har haft chansen att påverka.

Här är fest hos Mange 2015-listan! (Ej längre möjlig att fylla på!)

Igår. 👌🎉

A photo posted by Magnus Mosén (@magnusmosen) on

Den 31 mars släpps ett nytt livealbum med (Classic!) Van Halen: Tokyo Dome Live in Concert. Onekligen lovande, med tanke på en track list som är minst sagt tillgänglig och best of-mässig.

Två låtar, Panama och Running with the devil, finns redan på Spotify. Eddies gitarr, om man ska jämföra, låter råare, lite brunare och mindre polerad än på den senaste liveplattan Live – right here right now från 1993. Och det är ju positivt. Med detta sagt: Michael Anthonys ”background vocals” var en viktig del av Van Halen live och i studion. Något kommer onekligen att saknas.

Vill förresten även rekommendera detta klipp med Eddie. Kanske inte så mycket nytt för kalenderbitaren, men det är ändå intressant hur rockhistoriens främsta ”tone chaser” hittade sitt sound och sin spelstil långt innan Youtube och internet var ett hjälpmedel.

Trista tider för basister

Publicerat: mars 18, 2015 i Uncategorized
Etiketter:, , , ,

Först Mike Porcaro från Toto. Sedan Andy Frasier från bland annat Free. 

Robben Ford

Robben Ford

När det kommer till musiker-musik är Robben Ford, när det kommer till musik i gränslandet mellan blues och jazz, den absolut creddigaste gitarristen. Den stil Ford har kommit att utveckla har, såvitt jag bedömer det, kommit att bli normen för hur man tar sig vidare från den trygga och inboxade bluesen till mer flyhänt jazzimprovisation. Han är 63 år gammal, har spelat med cirka ALLA som är värda att lira med (alla från KISS till Joni Mitchell) och har knappast något att bevisa.

Själv kan jag känna en stor beundran för ett minst sagt smakfullt och väl utfört hantverk. Men ibland kan kan jag sakna både nerv och en utåtagerande känsla i de album Robben Ford har släppt på sistone. (Live är det alltid bra!) Typiskt nog är min favoritplatta den i sammanhanget ”ruffiga” Live at the Monterey festival från 1972, där Ford kompar blueslegenden Jimmy Witherspoon.

Den 1 april släpps hans senaste album, Into the sun.

Läs hela inlägget här »

Ibland glömmer jag bort hur otroligt bra Kid Ramos spelar här. Alltså riktigt jävla bra. Misshandel av en Fender Telecaster med aggressiv precision.

Aynsley Lister

Aynsley Lister. Foto: Tim Ellis.

Jag gillar när jag surfar runt på Spotify och tror mig upptäcka en ”ny spännande och ung artist”. För att sedan upptäckta av vederbörande har släppt över tio album och två live-DVD:er. Som med Aynsley Lister från England. Jag kan, efter ytligt lyssnande, konstatera att det inte rör sig om patriotisk brittisk blues i Creams eller tidiga Fleetwood Macs anda. Lister håller sig relativt trogen den amerikanska Texasbluesrocken. Utan att för den skull spela över eller överanvända wah wah-pedalen vilket ju helt ärligt är ganska vanligt i genren.

Visst är det ganska mycket Stevie Ray Vaughan över Aynsley Lister. Men inte bara. Han spelar melodiskt, dynamiskt, med bett och med god känsla för feeling. Som på covern av Purple rain.

Mönsterås bluesband

Mönsterås bluesband

Calle Engström, gitarrist och sångare i Mönsterås bluesband, skickade mig förra veckan ett exemplar av bandets senaste album: 40 years. Japp, de har varit aktiva i 40 år. Imponerande. Under 40 år har bandet inte vikt en tum från den lite barska Chicagoblues som har kommit att bli dess signum. Calle Engström är och förblir Sveriges yppersta uttolkare av den elektrifierade Chicagobluesen. Hans stil är i mina öron så ortodox och stiltrogen att hans sound, kanske paradoxalt nog, blir omisskännligt.

40 years, som består av både covers och eget material, är inget undantag. Soundet är, som vanligt tajt, avskalat och nära. Att bandets gamla polare Sven Zetterberg gästar med både munspel och gitarr på ett flertal spår gör knappast saken sämre. Att bandet har valt ut covers som inte är uttjatade och överspelade känns också som ett stort plus. Till exempel tolkar de Bettye Crutchers ”Paying through the nose” och Magic Slims ”Living in my neighborhood” Knappast något du hör på din lokala pub varje dag.

Tummen upp!