Jag är team Kenny G

Allt Kenny G ville vara att sprida lite god stämning. Och internet är inte sena med att håna, i kommentarsfält och i sociala medier. Jag blir så trött. På att man alltid ständigt ska behöva läsa sån skit om människor som det har gått bra för inom jazzvärlden. So what att han kanske är lite av en sell out.

Det är så lame. Jag tänker även på Pat Methenys sågning för några år sedan. Ja du Pat, det är ju tråkigt för dig att du inte du inte får samma kärlek som Kenny G med ditt ändlösa gitarrunkeri. Du kanske bara borde loosen up lite och spela något man annat än finniga vänsteresterare gillar? Något man kan dansa eller hångla till?

Nästa gång jag har dambesök ska jag sätta på Kenny G bara för att.

Se glädjen i Kenny G:s ansikte. Jag tror den är äkta. Jag är team Kenny G.

 

Lika bra att Holdsworth aldrig fick veta att han fungerade som ett tveksamt ideologiskt slagträ på ett grisigt svenskt gitarrforum

Allan Holdsworth är död. Jag har tidigare skrivit lite om honom här på bloggen och har väl mest kärnfullt konstaterat att jag gillade hans early stuff bäst.

Allan Holdsworth spelade ”jazz fusion”, en genre som kan betyda lite vad som helst, men den bygger mycket på intrikata harmonier, udda taktarter och skalor som avviker ganska mycket från vad vi är vana att höra i popmusik, blues och även i ”vanlig” mer bluesinfluerad jazz.

Det handlar helt enkelt om musik som är ganska svår och rent ut sagt jobbig att lyssna på och som ytterst få på allvar njuter och får feeling av. Det är ingen som sätter på Alan Holdsworths ”best of” på en förfest. Tror jag i alla fall. Skulle du råka ut för en sådan person: backa långsamt ut och fly sedan. Det är värre än när lasermannen hade förfest med en skål godis och Bach.

Så premissen här är att ingen (generalisering) egentligen gillar Allan Holdsworth. Paradoxalt nog har hans hans musik och gitarrspel ändå mycket hög status i många kretsar. Bland en del gitarrspelande män i alla fall. Och, nu gissar jag grovt, bland män i allmänhet. Jag är helt övertygad om att män är betydligt mer tävlings- och prestationsinriktade när det kommer till musikaliska utövningar. Kan man tävla i musik?

”Jajamän, hold my beer här, säger mannen, lyssna på det här!”

Män gillar också att göra listor. Never ending listor. ”Here’s the ten best guitar solos ever”. ”Here’s the 100 best solos från the 1970’s”. Och så vidare. Även jag är sån.

Det finns väl inga medieaktörer som klarat sig så väl genom krisen som musik- och gitarrtidningarna. Mäns behov av att mäta, jämföra, ranka och kategorisera, sortera, analysera och få överblick är omätligt. Jag säger inte att det är något dåligt. Men, det finns en mycket specifik kategori gitarrmän som måste kategoriseras som väldigt anala. De vill lära sig och förstå precis allt som handlar om gitarrer. Varje ackord, varje skala, varje harmoni. Det finns ett egenvärde i att lära sig allt, i att lära sig ”pick fast” med kirurgisk precision, att lära sig tapping med elva fingrar, och så vidare.

Ibland går det riktigt bra för dem, men oftast slutar det i en halvsorglig Youtubekanal. Efterfrågan på experter på den superlokriska skalan är tyvärr låg i dessa dagar, och få vill samarbeta men en person som värderar sitt tekniska utövande högre än sina sociala färdigheter.

En bortglömd institution inom svenskt gitarrväsende är GMF:s gitarrforum, som av olika anledningar stängde ner 2007. Idag hade forumet såklart varit varit duktigt obsolet, men GMF-epoken utspelade sig innan sociala mediers stora genombrott, och det var the place to be för alla gitarrkillar, oavsett genre, under säg tidigt 2000-tal. Just Allan Holdsworth diskuterades stundtals mycket livligt på forumet, inte sällan i samma andetag som Yngwie Malmsteen, en annan snabbspelande virtuous. Väldigt ofta kom dessa två herrar att bli galjonsfigurer för en specifik skola inom forumet. Vi kan kalla den för den tekniska skolan. Den tekniska skolan var filosofiskt sett mycket positivistisk, nästan matematisk och konkret. Den trodde på det den kunde verkligen höra och kunde koka ner på ett notpapper eller i en tab. Det som värderades högst var det tekniska genomförandet – musik kunde helt enkelt alltid förklaras! Låt oss säga att du får gåshud av Slashs solo på November Rain. Även detta bluesiga solo kunde på något sätt monteras isär och analyseras och med all säkerhet kunde vi närma oss ett svar på varför du får gåshud. Denna skola vet jag låter väldigt osympatisk och KTH-aktig. Men motståndarsidan var inte så fräsch den heller.

På motsatt sida hade vi i brist på bättre uttryck känsloskolan. Den byggde på ett axiom som gick ut på att det finns vissa saker som inte låter sig förklaras eller blottläggas med det mänskliga förnuftet. Det fanns något Platonskt över det hela: vi människor lever i en slags skuggvärld där det sanna och sköna är mycket svårt att blottlägga. Känsloskolan var anmärkningsvärt fixerade vid Mark Knopfler, Eric Clapton och andra medelålders män. Om den tekniska skolan värdesatte tekniskt kunnande och ekvilibrism, förfäktade känsloskolan helt andra värden, inte sällan i direkt motstånd till den tekniska skolans grundteser. Känsloskolan ansåg rentav att ett för tekniskt inriktat gitarrspel kunde stå i vägen för de verkligt sanna värdena: ”känsla” och ”feeling” var två tätt återkommande begrepp som användes, inte sällan som en motsatts till tekniken.

”Visst kan Yngwie Malmsteen spela snabbt och briljant, men lyssna nu på när Peter Green bendar den här tonen! Han säger mer med en ton, en vad Yngwie gör med 1 000”, var en vanlig retorisk figur. Noterbart är att föreställningen om att en gitarr de facto ger uttryck för ett narrativ, en faktisk syntax, inte nödvändigtvis var bildlig. Känsloskolan kan ju tyckas vara lite mer sympatisk i det att den spelade ner de tekniska aspekterna och själva ”tävlingsmomentet” i musiken. Men, i detta låg ju också en inte så liten godtycklighet och översittarmentalitet. För om musiken inte låter sig värderas och mätas, vem bestämmer då vad som är ”känsla”? Vem har så att säga känsloformuleringsprevilegiet? Påfallande många i känsloskolan var män i medelåldern med väldigt bestämda åsikter. Musiken var, föga förvånande, bäst när de själva var unga, kanske till och med innan dess.

Teknikskolans motretorik kom alltid som ett brev på posten: ”Ni hatar oss för att ni själva inte kan spela snabbt och tekniskt. Surt sa räven. Ni är bara avundsjuka. Ni är de impotenta män ni är, som så gärna vill men inte kan.”

Jag tror personligen att detta är en tankefigur som håller ganska väl. Jag minns när jag som 20-åring jammade på en pub här i Malmö. Jag shreddade loss i en bluestolva tills en medelålders man ryckte loss sladden. Han hade en apdyr Fender med tillhörande skitdyr förstärkare han knappt kunde spela på. Han kunde spela bluesskalan i en position, och helst i E. Han var frånskild och hade enligt egen utsago köpt prylarna för att trösta sig själv.

Nu utspelade sig detta för mer än tio år sedan, men jag tyckte mig också kunna utläsa en politisk splittring mellan skolorna. Inte sällan hade den tekniska skolan en ganska ultraliberal hållning till mycket. Kommer ni ihåg när man gick på korridorsfest i Lund? Ofta var allt ganska vänsterdrivet, men i varje korridor fanns en autistisk högerkuf/”liberterian”, med begynnande flint sina unga år till trots, som som ingen egentligen gillade. Han älskade att kasta ur sig provocerande påståenden för att ”skapa debatt”, inte sällan med mer eller mindre Darwinistiska undertoner. ”Varför ska staten konfiskera mina pengar och lägga den på kultur och människor och som inte klarar sig själv?”.  Han hade givetvis aldrig någon flickvän. Jag fick lite de vibbarna av den tekniska skolan. Mer eller mindre unga män i ett nedrunkat studentrum, studier som på KTH/LTH som går sådär.

Känsloskolan var naturligtvis klädsamt vänsterdriven, men knappast frihetlig på det där sköna hippiesättet. Snarare auktoritär, bitter, nostalgisk och nedlåtande mot meningsmotståndare på det där sättet som bara män i medelåldern kan vara. (Faktum är att jag är 99 procent säker på att en av känsloskolans mest vokala förespråkare kom att bli en mycket flitig skribent på Avpixlat.)

Fanns det då inget mellanläge? Som så ofta när uppjagade män är inblandade: nej. Debatterna var ofta mycket polariserade och föga förvånande mycket infantila. Jag visste det inte då, men det var väl en försmak på vad komma skulle i dagens pissränna till sociala medier-landskap.

Det var nog lika bra att forumet lade ner. Och lika bra att Allan Holdsworth aldrig fick veta att han fungerade som ett tveksamt ideologiskt slagträ på ett grisigt svenskt gitarrforum för unga misslyckade män.

Undervärderad bluesman död

J Geils. Foto: Tim Carter
J Geils. Foto: Tim Carter

J Geils avled under tisdagen, 71 år gammal. Som jag tidigare skrivit på bloggen var J Geils gitarrspel undervärderat och delvis missförstått i den meningen att hans främsta bedrifter kom antingen före eller efter det kommersiella genombrottet under 80-talet. Det tidigaste plattorna var stökiga bluesrocktillställningar (lyssna särskilt på ”Full house”) och på äldre år spelade J Geils in flera bra swing- och jazzalbum, bland annat tillsammans med Duke Robillard.

Man måste gå vidare

Det har varit ett turbulent halvår och ibland tappar man på något sig själv i allt som händer. Det är svårt att förklara – inget överdramatiskt har hänt (i mitt liv) – men ibland tappar man fotfästet, och fokus. Man trillar. Reser sig upp, tror allt är ok och sedan trillar man igen. Man blir trött.

Man blir distraherad och ofokuserad. Man bloggar inte heller särskilt mycket. Hjärtesorg tenderar i motsats till den allmänna uppfattningen inte gynna kreativiteten. Inte för mig i alla fall.

Eller kanske lite. Jag har börjat öva lite mer på gitarren. De trista grejerna. Skalövningar och annat. Det repetitiva lugnar mig.

Men idag, när jag vaknade, kändes något. Jag är ju för fan bluesman. Jag har gått igenom saker i livet som gör att jag nog borde ge mig själv ett break och känna lite stolthet över att vara den jag är (med alla brister) och där jag är.

Så idag blir det Fjellis tolkning av Walking blues på repeat. Man måste gå vidare.

Bluesens största hjärta har slutat att slå

Sven Zetterberg
Sven Zetterberg

Det känns sorgligt att återuppta bloggandet där jag senast slutade: med Sven Zetterberg som nu har avlidit i en ålder av 64 år. 

Det har aldrig funnits en bättre eller mer komplett bluesartist i Sverige. Gitarrspelet var explosivt, ”balls out” och modernt, men ändå troget de gamla hjältarna: BB King, Albert King, Albert King, Magic Sam, T-Bone Walker, Otis Rush – you name it. Rösten var helt i en liga för sig och fullt jämförbar med många samtida artister från USA.

Mitt första minne av Sven måste ha varit från bluesfestivalen i Mönsterås 2002. Jag skulle precis ta studenten och dissade studentbalen till förmån för att lyssna på gubbablues tillsammans med farbröder i skinnväst och tanter i batik. Helt ljuvligt. En amerikansk artist vars namn jag nu inte kommer ihåg ställde in och i någon slags panik kallade festivalledningen in en Sven Zetterberg.

”Jaha, han IGEN”, konstaterade min något äldre och mer erfarna kompis lakoniskt.

Det var något elektriskt med Sven från första sekunden. Han gled in på området iförd moderiktiga Ray Bans, Hawaiiskjorta och med en perfekt rågblond rockabillyfrisyr, lojt sippandes på en kaffe. Själva framträdandet med småländska Wolves var världsvant, karismatiskt, kraftfullt och fyllt av en självklar pondus. Sedan den kvällen är Sven nummer ett för mig. Kort efter detta började jag sporadiskt mejlväxla med Sven med den entusiasm man troligen endast uppbådar under adolescensen. Vilka strängar använder du till vilken gitarr? Varför spelar du på en Gibson Trini Lopez? Vilken förstärkare är bäst? Sven, som möjligen kan ha undrat vad jag var för ufo, svarade alltid artigt och skyndsamt.

Själva USP:en i Svens musikaliska eftermäle ligger främst i den högkvalitativa mångsidigheten. Han bemästrande allt från den råa Chicagobluesen till southern soul. Dessutom fick han mig att söka mig vidare i det svarta musikarvet. Han öppnade en ny värld.

De flesta av hans album finns på Spotify, tyvärr inte en hans bästa ”Let me get over it”. Jag har påbörjat en lista.

Jag kan bara låta musiken tala för sig själv och konstatera att svensk blues och soul idag blev oändligt mycket fattigare.

 

I sanning något för alla med Sven Zetterberg

15680185088_a9831e73b9_b
Sven Zetterberg. Foto: Thomas Hjert 

”Something for everybody” heter Sven Zetterbergs senaste album. Och mycket riktigt finns det något för alla på denna platta som kan uppfattas både som mångsidig och spretig, beroende på vilken sida man vaknat på.

Men onekligen måste man ge Zetterberg en eloge för att han inte står still. Han hade kunnat fortsätta på den inslagna vägen, säg i samma stil som på Blues from within från 1999 – hans kanske mest puristiska album som en gång för alla etablerade hans position som Sveriges främsta bluesartist. Istället har han än mer fördjupat sig i southern soul (hans andra paradgren utöver den råa Chicago- och Texasbluesen) men också flörtat med country, bilkörarrock, funk (ish), americana och för all del en del pop.

”Something for everybody” sammanfattar denna nyfikna kärlek till det afroamerikanska musikarvet väl. Det finns blues. Det finns ännu bluesigare blues (Don’t ever leave me.). Det finns soul (The small talk days are over.). Det finns en antydan till jazz (Do we get the chance to play at Fasching now). Det finns en klassisk ballad (once in a while is (bether than never at all)). 

Själv kommer jag alltid vara som svagast för Zetterbergs något högoktaniga powerblues (han är fortfarande en av landets absolut bästa solister.) Icke desto mindre: detta är hans bästa album sedan 2004 års kraftigt underskattade album ”Let me get over it”.

 

Det känns som att jag känner Axel och Mats

”En podcast om gitarrer. Kan det vara kul?”

Den retoriska frågan är uppstarten till den nya (?) svenska gitarrpodden Gitarrism. Svaret är givetvis: ja.

I alla fall om man gör det som Axel Karlsson och Mats Persson, två uppenbara supernördar som i likhet med undertecknad helt uppenbarligen saknar liv.

De pratar initierat men ändå med distans och humor om det som JAG gillar. Helt underbart blir det i avsnittet om huruvida Joe Bonamassa suger eller inte. En pärla: ”Man kan rent se i Derek Trucks och Billy Gibbons ansikten hur de avskyr det Joe Bonamassa spelar”. 

Om man som jag spenderat timme efter timme framför Youtubeklipp med gitarrsolon blir detta otroligt roligt. Tänk att de nämner just det klippet som JAG också har funderat över.

Det känns som att jag känner Axel och Mats.

Ingen detalj är obetydlig i gitarrismvärlden. Hur pass mycket påverkar tjockleken på halsen ljudet? Vilken gitarr är snyggast?

Och så vidare, och så vidare och så vidare!

Det enda problemet är att de inte uppdaterat podden sedan februari.

Bara in på Itunes eller vad det nu heter och tryck prenumerera, så att de uppmuntras att fortsätta. Om du är en nörd, det vill säga. Det räcker inte med att vara ”musikintresserad”.

De har även en blogg.