Varför faller tjejer för killar som spelar gitarr? Om det nu är så.

Ni vet vad jag snackar om.

Det är en mossig föreställning och myt jag tar upp. En unkig stereotyp som kanske inte bör förstärkas eller underblåsas. Men jag antar att det gnuggar mig helt enkelt, och att jag måste göra en nätt ansats till att reda ut detta.

Påfallande ofta upplever jag att tjejer rent generellt är väldigt förtjusta i killar som spelar gitarr.

Jag har gjort min beskärda del av dejtande och det som slår mig är hur ofta något händer, hur något tänder till lite extra i henne, så snart jag berättar att jag spelar gitarr. Det tillför en extra krydda jag själv inte kan förstå eller förutsäga. Inte sällan räckte det med att via en given dejtingapp nämna att jag spelade gitarr för att till synes helt opåkallat få ett 😍 i respons. Jag har egentligen aldrig förstått varför. Tvärtom har gitarren – och musiken i stort – för mig alltid stått i rak opposition kärlek och sex.

En celibatär frizon

Jag började spela gitarr och att intressera mig för musik på allvar under tonåren, en för mig oftast mycket svår och komplicerad tid präglad av en stor del ensam och ”nedstämdhet”. Tjejer fanns inte ens på kartan och min identitet vilade mer eller mindre framgångsrikt på konceptet om den ensamma plågade musikern. Kanske känner någon igen sig?

I synnerhet Morrissey erbjöd en av nöden tvungen celibatär frizon där ensamhet och avhållsamhet var en vacker dygd. Jag konstruerade en verklighet i vilken kvinnan var en invasiv art som riskerade att störa den (skenbara) kreativa balans som utgjorde min bubbla i vilken jag innan 20 års ålder skulle skriva 20 låtar och inte minst publicera min första roman. Inget av detta hände i fall någon missat det.

Jag under tonåren.

Detta innebar i praktiken att jag stördes mycket av machobilden av gitarrhjälten, som jag trots allt och till min egen förtvivlan inte kunde låta bli att beundra mycket, innerst inne.

Alla blues- och rockhjältar och deras kvinnoaffärer! Hur skulle jag med min asketiska livsstil passa in i allt detta?

All vår början bliver svår. 

Hon kan vara vem som helst

Jag tror att det finns ett antal olika arketypiska gitarrkillar (den narcissistiska ”tänkaren”, den hedonistiska rockstjärnan, den autistiska savanten, den självutplånande nihilisten och så vidare), men den kvinna som svärmar lite extra för gitarrkillen är enligt min beprövade empiri svårare att, åtminstone rent ytligt, definiera och gestalta i skriven text. Hon kan vara vänster, hon kan vara höger, rik eller fattig, hon kan vara servitris, hon kan vara narkoman, hon kan vara jurist, hon kan vara lärare, hon kan vara spritt språngande galen eller ett under av behärskning. Jag hittar då inte en röd tråd, vilket stärker min något ur röven dragna tes om att detta är frågan om ett universellt och allmänt fenomen. Men vad beror det på?

Med viss självsäkerhet slängde jag ur mig följande fråga i ett gitarrforum på Facebook, övertygad om att en mängd anekdoter och erfarenheter skulle stärka mig ytterligare i min övertygelse:

”Min hypotes är att en frapperande stor andel kvinnor dras till män som spelar gitarr (om man jämför tex med män som utövar den ädla sporten Badminton), och jag försöker ta reda på varför det är så här – eller om det ens ÄR såhär.
En idé jag har är att det inte är fråga om gitarren, utan om våra sköra egon som står och faller med dessa instrument, vilket kvinnan intuitivt snappar upp. 
Fyll gärna på med tankar och erfarenheter kring gitarrer, kvinnor och kärlek!”

Notera att jag mitt all stöddighet ändå lägger in en liten brasklapp, ett litet aber, ett uns av tvekan. Tur var väl det, för jag blev långt ifrån unisont bekräftad av mina gruppkamrater.

Men del repliker och inspel ledde mig vidare i mitt tänkande och bekräftade en del tankar och erfarenheter jag redan har. En kille skriver såhär:

”Jag tror det hela handlar om att man uttrycker sig estetiskt och visar känsla, tänk en talangfull konstnär som står och målar fantastiska porträtt på gatan, då kommer folk stanna till och beundra, men om han målar halvskumma streckgubbar kommer ingen bry sig. Samma med musiken, om man uttrycker sig estetiskt på ett positivt vis kommer folk dras till det, medans snubben som sitter och spelar wonderwall med en ostämd acke blir ignorerad (och ibland utskrattad) . Sen är ju det debatterbart vad som är ” bra ” och inte, men jag antar att det är själva faktumet att man uttrycker sina känslor som är attraktivt”

Denna insiktsfulla kommentar kommer får mig att osökt att tänka på mina tre grundregler för att bli medlem i det jag nu lite spontant väljer att kalla enprocentsklubben, den lilla skara av män som besitter a ”particular sets of skills” som gör att de sticker ut från resterande 99 procent. Är du nyfiken på dessa? Om ja, läs vidare. Detta utgör givetvis en avvikelse från ämnet, men välj att se det som ett bonusmaterial.

Bluesbloggens tre grundregler för att tillhöra enprocentsklubben

1. Se bra och snygg ut. Allt detta med snygghet och good looks och kan verka ytligt och inte minst subjektivt – vad som egentligen är snyggt ligger i betraktarens ögon. Icke desto mindre, respektera dig själv och gör det absolut bästa av det du har. Om vår herre inte har välsignat dig med ett rejält käkparti – fundera på skägg, som dessutom är lite inne. Tunnhårig? Raka av skiten eller satsa på bra produkter och en hårfön – mejla mig för tips. Om du inte trivs med din kroppshydda, ät rätt och börja träna, och så vidare. Man har så mycket vunnet i livets samtliga aspekter om man är snygg och om man tar hand om sig själv. OBS: lyssna inte för mycket på vad tjejer rekommenderar. De tycker alla så olika. (Och har dessutom förvånande ofta påfallande dålig och reaktionär smak, vilket jag för övrigt borde ägna ett helt separat blogginlägg åt.) Vissa vill till exempel att du ska ha skägg, andra inte. Vissa kräver att du ska ha skjorta, andra blir galna av din slitna hoodie. Följ istället din inre röst. Om du trivs med din stil signalerar du good vibes och så vidare.
2. Tro mig, du behöver inte vara pennans Paganini, men lär dig att skriva hyfsat ordentligt. Detta gäller inte om du fiskar efter den typen av tjejer vars Tinderprofil endast består av emojis, men jag tror inte heller att det är dem du vill åt i långa loppet. Om du till exempel nätdejtar i någon form (vilket är normen idag), skriv en bra och personlig presentation och lär dig inte minst författa fullständiga meningar som inte är totalt jävla generiska i dialogen med tjejer. Ta dig den tiden.
3. Lär dig att visa och kommunicera dina känslor. Och det är är här vi kommer in på kommentaren från Facebook ovan. Enligt min erfarenhet är kvinnor svältfödda på män som har nära till sin egna känslor och som dessutom också kan uttrycka dem i någon form. Jag spelade för en tid sedan in en enmanspodd som till stora delar var en förlängning av mina egna terapisessioner (PDT). Jag satt ensam i min lägenhet och spelade in en podd (ett 40-tal avsnitt) i vilken jag vände ut och min på mig själv och blottlagde mina absolut värsta grubblerier och tvivel kring min egen person, som till exempel min påstådda rädsla för intimitet och då uppenbara oförmåga att bibehålla ett längre förhållande med en kvinna – för att nämna några saker. I bästa fall sårbart och hudlöst, men troligen mest patetiskt. En normalt funtad kvinna eller tjej borde se varningssignaler och lägga benen på ryggen, men icke. Podden hade rakt motsatt effekt så till den milda grad att jag tillslut nästan kände äckel och förakt kring den verkan den hade. Jag blev nästan irriterad på de tjejer som hörde av sig, med en färdig analys kring min person och hur de skulle reparera mig. Just nu är det inne bland tjejer som är ”woke” att göra sig lustiga över män som frustrerade över att kvinnor inte väljer snälla och bra killar. Det är givetvis tacksamt lågt hängande frukt att göra sig lustig över dessa män, men deras frustration bottnar i en sanning: Det spelar ingen roll hur mycket av en fuck up du är, så länge du är beredd att prata länge och välartikulerat om det. Tjejer väljer en sån jävla katastrof som mig sju gånger i veckan, hellre än en kille som förvisso är tillknäppt och tråkig, men ett under av lojalitet och stabilitet. Det är klart att det retar upp. Vad allt detta har med gitarrspelande män att göra? Jo, jag skulle väl säga att gitarrspelet i vissa fall kan vara den verbalt handikappade mannens sätt att uttrycka något slags känsla, och det är klart det funkar. Kvinnor tar allt de kan få, verkar det som. Kanske för att män, överlag, är så jävla dåliga va, för att mycket grovt parafrasera Göran Persson.

Vad säger forskningen?

Jag har gjort research i frågan (googlat), men inte kommit fram till särskilt mycket av reellt intresse. Jag finner att Guitar Player mycket entusiastiskt refererar till en fransk och en israelisk studie. Nu tillhör jag inte akademien direkt, men jag bedömer det statistiska underlaget som högst tveksamt. Emellertid refererar de även till en betydligt mer intressant och inte minst roande artikel i Men’s Health, i vilken journalisten Eric Spitznagel går till botten med fenomenet genom att fråga ut psykologisk expertis. Sammanfattningsvis: Det handlar primärt om biologi. Sad. Kvinnorna vill helt enkelt föda gitarristers barn.

“Females of many species select the best male musicians as mates,”, förklarar en psykolog med hänvisning till djurriket. Det finns till exempel olika typer av grodor och apor som lockar till sig honor med hjälp av sång och andra typer av musicerande.

En psykolog förklarar att ”great music” görs av män som är extra intelligenta och hälsosamma, vilket gör dem extra lämpliga att avla med.

“Mating with an intelligent and creative partner increases the likelihood that one will have children who are intelligent and creative, and this is good for one’s own reproductive success.”

Frapperande läsning för den som brukar hänga med män som lirar gitarr. Intelligenta? HÄLSOSAMMA? Jag antar att biologin ibland spelar oss ett spratt.

Därefter börjar någon psykolog prata om påfågeln, och en sexolog om fingerfärdighet, och därefter tappade jag lite intresset. Det måste finnas mer att hämta här. Inte fan kan vi reducera ALLT till biologi, fortplantning och de mest primitiva instinkter. Nog kan vi gräva djupare. I kulturen, i psyket och i den kulturella kontext vi befinner oss i och har utvecklats ur.

Frågan är bara var vi börjar. Fråga en klassiskt marxist och du får ett svar, fråga en genusvetare och du får, med all sannolikhet, en lång föreläsning om att allt handlar om patriarkatet. Det är tuffa tider för oss som brinner för sanningen.

Gitarristen – det manliga hybridgeniet i skärningspunkten mellan intellekt och fysik

Trots att jag är liberal, eller rentav liberalkonservativ när jag är som värst, kan min fixering vid klass, eller som jag brukar säga börd (då detta ord för mig inbegriper allt från klass till etnicitet) mäta sig med den mörkrödaste socialist. Med all säkerhet beror detta på att jag gjort en liten klassresa. Ytterst få i min släkt har en akademisk utbildning och med all säkerhet är jag den enda som valt en ”bachelor of arts” med en bas i journalistik. Så jag har en tendens att läsa in klass och bakgrund i allt jag ser. Allting betyder alltid något. Inget bara är, uppkommet ur intet.

Även om vi på många sätt har kommit tillrätta med många orättvisor i Sverige, är skillnaderna i gångbart kapital lika stora som de är intressanta. Det rör bland annat – och framförallt – sättet att se på och värdera kroppen och hur vi använder den.

När och där jag växte upp var allting enkelt och fysiskt mätbart. De egenskaper som klassades högt i en man var lätta att rada upp: fysisk styrka, praktiska kunskaper och atletiska färdigheter. Man ska vara stor och stark, kunna lyfta tungt, kunna trixa med en boll, och så vidare. Jag rörde mig inte i en social misär (även om jag såg den) men det var tydligt vilka egenskaper som klassades högst. Andra mer intellektuella begåvningar som att kunna läsa en bok, att som kille ägna sig åt dans (extremt bögigt) eller någon annan kulturell utövning sågs kanske inte som suspekt, men det var inte normen. Jag är allt annat än missnöjd men min uppväxtmiljö i Fosie, Malmö. Jag är rentav tacksam över att ha en traditionell fysisk maskulin fostran i bagaget då jag ibland känner att det är till min fördel när jag numera – sedan ganska många år – upplever mig kunna röra mig tämligen fritt och obehindrat i den övre kulturella medelklassen, vilket jag själv numera oftast tillhör. Ibland upplever jag att att det finns något lite funktionshindrat och stukat i de män i min egen generation som ha växt upp i en något mer välordnad och semicurlad miljö. Det är som att de i chocken över att det verkliga livet inte är lika hänsynstagande och progressivt sockersött som under uppväxten måste överkompensera och uppföra sig extra buffligt och jävligt, i synnerhet mot kvinnor av den enkla anledningen att de inte lärt sig fungera och inordna sig i homogent maskulina strukturer.

En liten utvikning till, gällande synen på kroppen och att vara sexig

(Den högakademiska klassens ledsamma förhållande till kroppen är värt ett inlägg i sig. Vad beror det till exempel på att intellektuella män till synes aktivt väljer bort till normen sett sexiga kvinnor med stora bröst, fylliga, läppar och svallande blont hår, till förmån för charmlösa skåp med pannlugg och osexiga second hand-klänningar? Det är ju bara att se sig omkring. Och varför sätter de en stolthet i att själva uppvisa minsta möjliga muskelmassa? Vad beror det på att medelålders konsultmän i Topeco-strumpor gärna jämför löptider men aldrig hur mycket de tar i bänkpress? Var kommer föraktet för det kroppsliga och muskulösa från? Jag minns till exempel ett samtal med en polare i Stockholm som numera tillhör en slags litterär elit. Jag var vid detta tillfälle ihop med en tjej som helt enkelt måste beskriva som klassiskt snygg: långt svallande blont hår, mycket kvinnlig, mån om sitt utseende, duktig på make up, och så vidare. Vi satt och fikade och han hade ett plågat uttryck. Han hade precis gjort slut med sin tjej. Vi kan kalla min kompis Gustav och min dåvarande för Martina.

– Alltså, jag brukar ju oftast bli ihop med tjejer som är på ett visst sätt, förklarar Gustav.

– Jo, det är ju klart, svarar jag. Alla har väl någon slags typ ändå, inom vissa ramar, säger jag.

– Ja, fast prylen är ju den att jag blir ihop med tjejer som jag bör bli hop med, liksom, fortsätter Gustav.

– Nu förstår jag inte.

Jo, men tjejer som liksom är rätt. Som har läst de rätta böckerna, rätt lyrik, sett rätt filmer, kan mycket om konst…ja du vet, politiskt korrekta ”vänstertjejer”, eller tjejer som jag delar kulturella referenser med? Men ibland, ibland känner jag…

– Ja? Känner vad?

– Nämen titta på dig och Martina till exempel.  Eller, TITTA på Martina, snarare. Jag skulle aldrig..

– Ja? Aldrig vad?

– Nä, alltså, hon verkar ju vara en toppentjej, men jag vet vet inte om jag skulle kunna bli tillsammans…

– Med en tjej som Martina, menar du? Varför inte det? Det kanske är JUST EN SÅN TJEJ du borde bli tillsammans med? Det har ju inte funkar så bra hittills, med ditt ”modus operandi”.

– Ja, jo, kanske. Eller alltså, jag känner att jag befinner mig i någon slags..

– Men du, vad fan menar du? Alltså jag förstår mycket väl, alltså jag tar ABSOLUT inte illa upp, jag vet ju att Martina inte är en SÅN tjej, som man liksom klickar med på ”det sättet”. Men hon är otroligt omtänksam, gullig, söt och definitivt någon att satsa på i längden. Hur ofta träffar man en tjej som, ja men du vet, har allt? Hon är rolig, snygg…

– Ja, hon är ju väldigt…

– Ja, snygg! Söt! Det är väl för fan något man ska ha rätt att unna sig! Vi är väl sexuella varelser, inte sant? Finns inte en omedelbar fysisk attraktion är det ju liksom skitsamma! Det är ju inget som kommer att växa fram i längden som i ett slags märkligt resonemangsäktenskap. Det du beskriver för mig är ett självpåtvingat resonemangsförhållande! Inte sant? EGENTLIGEN vill du testa en riktig brud-brud, eller hur?

Nu gjorde jag slut med ”Martina” ändå. Men jag tror nog att poängen framgår.)

Åter till ämnet

Med allt detta sagt, och mer till poängen: Jag kände mig ganska utanför i denna miljö. Hur skulle jag, med min sparriskropp, kunna hävda mig och stå ut, i synnerhet i relation till de tjejer jag innerst inne ville ha? Jag var långt in i tjugoårsåldern fast mellan två sfärer. Jag kunde kunde inte hävda mig i en stereotypt maskulin och fysiskt kontext, men inte heller i en intellektuell miljö. Allt jag sa framstod antingen som alldeles för plumpt, banalt och bonnigt, eller som alldeles för poserande, pretentiöst och inövat. Jag var ofta genuint obekväm i mitt eget skinn, även om jag inte helt förstod det då.

Men gitarren var något annat. En oas.

Alla hatar en gitarrkille på en fest, det är vad folk säger, men nog fan lyssnar de. Oavsett sammanhang: Om det finns en gitarr i närheten, och om man visar att man kan spela mer än Wonderwall får man uppmärksamhet. När jag verkligen hade lärt mig att tämligen obemärkt kunna jamma loss bluesräkor längs hela halsen på en gitarr kunde jag helt sjunka in i detta på vilken tillställning som helst, utan att ens titta upp på flera timmar. Men, sure enough, när jag väl tittade upp satt alltid någon tjej med blicken storögt och stadigt fäst på mig.

Min ännu en gång ur röven dragna tes är att gitarristen är en kroppslig och fysisk aktör, en något disträ påfågel till viss del jämförbar med en upphöjd fotbollspelare. Fotbollsspelarens kapital är primärt fysiskt och ekonomisk, och han attraherar en viss kvinna. Det intellektuella (well) manliga geniet lockar till sig en helt annan.

Gitarren utgjorde för mig den perfekta mellanförskapsidentiteten. Det involverade inte en boll, ingen råstyrka eller explosivitet. Icke desto mindre finns en – och det inser alla som har sett en bluesgitarrist in action – en fysisk och utåtagerande metodik som jag tror måste beskrivas som sexuell i åhörarnas ögon.

Dock inbegriper inte gitarrspelandet verklig intellektualism eller risken att behöva göra bort sig i någon som helst verbal duell. Men man kommunicerar och uttrycker ändå något som de lärde aldrig kan artikulera, oavsett titel eller bokhylla.

Att kunna spela gitarr konstituerar fortfarande en definitiv frihet och en slags subkulturell statslöshet. Att ens kunna säga att man spelar gitarr utgör ett absolut överläge.

Jag kan riktigt se framför mig hur de överlägsna, de boklärda, de smarta, de med rätt bakgrund, står handfallna likt mähän med stängda käft när jag drar mina licks. Jag kan se hur hur sportfånarna står där och spanar på sina spänstiga muskler och undrar var allt gick fel.

Musiken är mellanförskapets och den osynliga mellankillens revansch.

Men inte vet jag. Det kanske är så att vår kollektiva syn på musikern bottnar i vår kollektiva syn på barden eller gycklaren. Det finns – trots allt – något harmlöst och allmänmänskligt med oss som spelar gitarr. Det vi gör berör (eller irriterar) alla oavsett klass, bakgrund eller social status, då alla har någon slags relation till det vi sysslar med och det vi kan. Hur många gånger har jag inte lyckats skapa en meningsfull om än tillfällig relation till en människa baserat på gemensamma nämnare inom musik.

När allt annat fuckar ur kan man lita på oss. Orkestern lär ha spelat in i det sista på Titanic.

Kort avslutning

Just ikväll vet jag faktiskt inte riktigt vad det här texten ska tjäna till. Jag var på ett ställe i livet när jag började skriva för ett antal helger sedan, jag är på annat ställe idag. Om vi ska prata kärlek och relationer är det patetiskt hur oförmögna vi är att egentligen påverka vår egen situation, på gott och ont. Det är möjlighet att vi kan göra både de ena och det andra för att öka våra chanser och för att på mer eller mindre kosmetisk väg sondera terrängen för vår egen framtid. Men jag tror det är skitsamma. Vi är hopplöst maktlösa.

För mig verkar det som att ödet (eller var man nu väljer att tro på) ibland serverar en ett optimalt guldläge i livet som man aldrig hade kunnat våga drömma om, helt oberoende av hur bra man råkar spela gitarr. Det är ett tossigt läge, men det är bara för mig att vara djupt tacksam när lyckan ler mot en bluesman som kanske haft the blues väl länge nu.

(C, du är min dröm.)