Om Håkan Hellström och rengöring av betonggolv

Igår morse lite efter klockan 9 gick jag ut för att rasta hunden och att köpa frallor.
Redan vid denna tid ringlade sig en inte oansenlig kö utanför Folk & Rock. Varför? Håkan Hellström var i stan för att signera skivor.

En del fnissar lite von oben åt den typ av beteende. Att köa från tidig morgon för att se eller träffa sin idol, men jag har gjort samma sak tre gånger. I Köpenhamn, i Göteborg och i Berlin. Det gällde såklart Morrissey.

Jag kan förstå att Håkan framkallar den typen av hysteri, hängivenhet och kärlek. Han är passionerad, till synes självutlämnande och bär hjärtat utanpå. Men ändå borgerligt trygg och snäll med sunda värderingar. Han är som vi.

Själv satt jag senare tvärsöver och drack en öl och åt en burgare på Mando, kvarterskrogen. Våren kom på allvar igår till Malmö.

Jag tänker inte ens länka till den pinsamma recensionen i Expressen där hans senaste platta sågades. Men två anledningar till att det är en illa utförd recension:

1. Skribenten drar löjets skimmer över sig själv då han inte kan dölja sin frustration och besvikelse över att Hellström vägrar växa upp och skriva texter om topplån, Webbergrillar och hur man lättast rengör ett obehandlat betonggolv från alger.
Tillåt mig tipsa om Tomas Ledins samlade katalog.

2. Han utgår endast från sina eget känsloliv och berättar överhuvudtaget inget om den musik han får betalt för att recensera. Av texten lär jag mig att skribenten måhända är två steg från parterapi, men inte mycket mer.

Min egen inställning till Håkan har alltid varit: solklart positiv men inte speciellt engagerad. Men den senaste plattan gillar jag.

I synnerhet titelspåret och Du kan gå din egen väg. En tungt soulspår med riktiga körer, en liten nick, såklart, till Fleetwood Mac, och något som kan liknas vid ett groove, något vi inte varit bortskämda med tidigare.

Bandet är bättre än någonsin och den hysteriska blåsorkestern är sedan länge borta. Nu ersatta med stråkar och en saxofon vid ett tillfälle.

Kanske har temat för Håkans texter inte direkt utvecklats, men musiken har gjort en betydligt längre resa. Till det bättre.

Hur man rengör ett obehandlat betonggolv? Ja, det är en svår fråga vi brottas med i detta hem. Medelklassens osjungna hjältar och så vidare.

Nedan: viktig bild på mig när jag satt och tittade på folk.

20130421-140650.jpg

Låt jag minns från min barndom (repris) En fladdermus i mitt tak – Arja Saijonmaa

Det är tid att sjunga sånger. Album jag minns.
Det är tid att sjunga sånger. Album jag minns.

Glöm föregående inlägg! Visst, jag erkänner att Shabooms R.O.C.K. var den första singel jag köpte/valde. Fair enough. Men ett betydligt mer innerligt och bestående intryck gjorde morsan på mig när hon spelade upp den helt underbara LP:n ”Det är tid att sjunga sånger”, från 1977.

Arja Saijonmaa. Vilken underbar sångerska. Vilken kvinna. Jag älskar verkligen hjärtligheten och ärligheten i hennes artisteri.

Jag lyssnar kanske inte dagligen på henne, men detta album minns jag mycket väl. Min mamma skulle tvunget lalla med i dessa fantastiska sånger, signerade Mike Theodorakis, som berättade historier om arbetets  – det riktiga arbetets – oglamourösa, fula verklighet, och jag var så otroligt rädd för att någon kompis skulle komma förbi och höra min mamma när hon skrålade på. Lide pinsamt med en falsksjungande morsa.

Detta är riktig arbetarmusik som utgör soundtracket till familjen Moséns liv på Munkhättegatan i Malmö. ”Varje Morgon” skulle kunna handla om min farsa, Kockumiten, som varje dag sedan det tidiga sjuttiotalet tog cykeln när till hamnen för att jobba.
Finsk-grekisk blues med känsla, innerlighet, sorg och melankoli.

Själv minns jag, av någon anledning, mest En fladdermus i mitt tak.  

Dag 7: en låt som påminner mig om ett visst tilfälle: Mr Bojangles

Jag har nu funderat på detta under cirka 15 minuter. Den enda låt jag erinrar mig är Sammy Davis Juniors Mr Bojangles och den påminner mig om när jag under ett flertal åt sommarjobbade på det gamla Kockumsområdet i Malmö. En av mina uppgifter var att sortera muttrar, brickor och skruvar. Då lyssnade jag på Mr Bojangles. Inga konstigheter.

Dag 7: Låt som påminner mig om en plats: Magic Bus

The Who live at Leeds.
The Who live at Leeds.

Början av högstadiet var på sätt och vis den viktigaste tiden i mitt tonårsliv. Många snackar om gymnasiet, men det tyckte jag var ren skit, i princip. Högstadiet däremot. Då hamnade jag i en bra klass där många hade musik som tillval. Bland annat träffade jag den begåvade Joar vars smått osannolika hippiefarsa Ankan hade en helt sublim musiksamling. För oss var det en ren guldgruva. Detta var några år innan fildelning – och CD-bränning! – kom igång, så det var kassetband, inspelade från Ankans stereo som gällde. Vad jag minns var det ett antal plattor som allt kretsade kring. David Bowies The rise and Fall Ziggy Stardust and the spiders from mars, och The Who:s Live at Leeds från 1970.

Jag kommer speciellt ihåg boogieinfluerade Magic Bus som jag alltid tyckte ekade perfekt mot Augustenborgsskolans tegelväggar när Live at Leeds strömmade ur Joars portabla bandspelare. På ett ställe i en stad i ett sammanhang där få verkade förstå någonting var musiken mer än på bara en förströelse. Det var på blodigt allvar.