Dag 16: En låt jag älskade men nu hatar: Trash

När jag första gången hörde Trash med Suede är min systers klockradio insåg jag att jag var med om något stort. Vad var det jag hörde? Musse Pigg på speed med elgitarr? I vilket fall. 1996 insåg jag, 13 år gammal, att Suede och inte Oasis var det största britpopbandet. De var lite coolare, lite mer sofistikerade, lite bättre. Oasis var var pubrock. 1990-talets Status Quo.

Idag tycker jag inte så alls. Jag tycker det är Oasis som skrev de oförglömliga hitsen. Låtarna som i längden håller, just eftersom bandet aldrig försökt vara något annat än just 1990-talets Status Quo.

Suede tycker jag inte har åldrats väl. Jag menar inte bara att plattorna efter Coming Up inte håller måttet. Jag menar att bandets samtliga plattor åldrats utan värdighet. Det är som att jag rent visuellt ser musiken ruttna om jag stirrar noga på den blanka CD-skivan. (Eller är det jag som åldras?)
Brett Andersons pretentiösa nödrim och forcerade metaforer saknar djup, träffsäkerhet och mening. Ett töcken av drogromantik och inget annat. När jag idag hör Trash eller någon annan av bandets hits känner jag mig mest lite generad. Speciellt de få gånger jag är ute och verkligen märker hur dansgolvet lever upp när the Beautiful ones spelas. Grow the fuck up, säger jag och tränger mig djupare in mot baren. Jag skäms inför gud, å mina medmänniskors vägnar. Jag skäms också över att jag, för länge sedan, försökte efterlikna Brett Andersons katastrofala Hitlerjugendfrisyr.

Jag tycker mest att Suede, Blur och Pulp (dessutom!) är ytliga slyngelband utan själ och hjärta, som blev just de enkla produkter de från början ansåg sig stå i opposition mot.

Oasis må vara förutsägbara och allt annat än nydanande rent musikalisk och textmässigt. Men de är ärliga. På riktigt.

Britpopen. Hoppas du dör, som vi säger i Malmö.

Dag 15. En låt som beskriver mig: Alma Matters

Vi vill alla ha frihet. Stå för oss själva och göra våra egna. Rent filosofiskt är det i själva verket svåra frågor. Vad är frihet? Finns frihet? Och vem gör egentligen mina val?

Men när jag i tonåren hörde Alma Matters för första gången summerade den ganska väl min inställning till livet och till politiken: It’s my life to ruin my own way. 

Under årens lopp har blivit mer fascinerad av Morrisseys person, snarare än musiken och texterna. Hans ilskna oberäkneliga kompromisslöshet, ovilja att fjäska – det jag vill kalla integritet. På så vis är mannen, säkerligen med sina fel och brister, en förebild. Och allt började med Alma Matters från totalsågade albumet Maladjusted 1från 1997.

Dag 13: En låt som är Guilty Pleasure – Do you remember

Jay Sean. Svänger. Faktiskt.
Jay Sean. Svänger. Faktiskt.

Det var ett bra tag sedan jag gjorde upp med Guilty pleasure. Verkligen. Jag har satt mig över den typen av dårskap. Att skämmas för att man gillar en låt? Trams.

Ett tag tänkte jag på Michelangelo med Björn Skifs. Men den svänger ju. Det är en objektiv sanning sanning som vilken hipster som helst kan skriva under på. Skifs körade till Oh Fibes, Oh fibes. Han är i ropet, helt enkelt.

Så kollade jag igenom min tränings/löparlista i Spotify. Då hittade jag: Jay Sean. Jag tycker det är sjukt välproducerad…vad man nu ska kalla det. Men jag kan inte direkt säga att jag spricker av stolthet. Men när jag kubbade runt ett snöigt Pilldammarna i vintras gjorde denna låt susen. 

Dag 11: En låt av ditt favoritband: The Boy with the thorn in his side

Handlar denna låten om mig? Kanske. Ibland, eller ofta, känns det så. Jag kan inte bortse från att detta är mitt favoritband. Det handlar om ärlighet, att korrekt presentera mig själv. Och det handlar om hjärta. För i ärlighetens namn var The Smiths inte jättebra som liveband betraktat. Mike Joyce och Andy Rourke var utbytbara, och de hörs när man lyssnar på alla de otaliga liveinspelningar som finns.

Själva essensen av The Smiths var så klart den övernaturliga kemin mellan Morrissey och Johnny Marr. I min värld finns det inget bättre.

The Boy with the thorn in his side var den första låten jag hörde med bandet. Jag hörde bara en snutt från ett musikaliskt uppslagsverk på en CD-romskiva (!) men jag visste direkt att detta är grejen. Detta är bandet för mig. Några år senare, 1999, såg jag Morrissey för första gången i Köpenhamn. Jag var 16 år gammal. Övernaturligt.

Dag 10: En låt som får mig att somna (tryggt)

Morrissey.
Morrissey.

Svårt. Mycket svårt. Jag kan tolka det som att jag uppmanas välja en låt som är så tradig att jag somnar. Jag skulle då kunna välja vilken låt som helst av Pixies, Radiohead, the Wedding present, Sonic Youth, Soundgarden, Smashing Pumpkins, Nick Cave, Leonard Cohen eller Jackson Brown. Men orka negga.

Istället låter jag mig tryggt vaggas till sömns av en röst som är raka motsatsen till bluesens blåa krumbukter, men som jag likväl älskar och har lyssnat på dag efter dag, år efter år utan att tröttna det minsta.

Självklart ❤ Morrissey.<3  The Smiths – Asleep. 

Dag 8: En låt jag kan hela texten till: Stormy Monday

T-Bone Walker - mannen bakom Stormy Monday.
T-Bone Walker - mannen bakom Stormy Monday.

Stormy Monday är låten jag lite skämtsamt brukar kalla mitt paradnummer. Det är den första blueslåt jag spelat live och således en av få låtar där texten verkligen sitter i ryggmärgen. Jag kan den verkligen inifrån och ut, just av denna anledning. Annars har jag svårt att memorera texter till 100 procent.

Stormy Monday är en verkligen en av bluesens absoluta evergreens – värdigt nog. Det är mitt intryck att många människor förknippar den med The Allman Brothers klassiska version från live at The Filmore East från 1971. Det är inte så konstigt. Det är en väldigt bra något uppjazzad version som bandet levererar när det befinner sig på karriärens höjdpunkt. Man ska inte heller glömma Bobby ”Blue” Blands silkeslena tolkning.
Fortsätt läsa ”Dag 8: En låt jag kan hela texten till: Stormy Monday”

Dag 7: en låt som påminner mig om ett visst tilfälle: Mr Bojangles

Jag har nu funderat på detta under cirka 15 minuter. Den enda låt jag erinrar mig är Sammy Davis Juniors Mr Bojangles och den påminner mig om när jag under ett flertal åt sommarjobbade på det gamla Kockumsområdet i Malmö. En av mina uppgifter var att sortera muttrar, brickor och skruvar. Då lyssnade jag på Mr Bojangles. Inga konstigheter.

Dag 7: Låt som påminner mig om en plats: Magic Bus

The Who live at Leeds.
The Who live at Leeds.

Början av högstadiet var på sätt och vis den viktigaste tiden i mitt tonårsliv. Många snackar om gymnasiet, men det tyckte jag var ren skit, i princip. Högstadiet däremot. Då hamnade jag i en bra klass där många hade musik som tillval. Bland annat träffade jag den begåvade Joar vars smått osannolika hippiefarsa Ankan hade en helt sublim musiksamling. För oss var det en ren guldgruva. Detta var några år innan fildelning – och CD-bränning! – kom igång, så det var kassetband, inspelade från Ankans stereo som gällde. Vad jag minns var det ett antal plattor som allt kretsade kring. David Bowies The rise and Fall Ziggy Stardust and the spiders from mars, och The Who:s Live at Leeds från 1970.

Jag kommer speciellt ihåg boogieinfluerade Magic Bus som jag alltid tyckte ekade perfekt mot Augustenborgsskolans tegelväggar när Live at Leeds strömmade ur Joars portabla bandspelare. På ett ställe i en stad i ett sammanhang där få verkade förstå någonting var musiken mer än på bara en förströelse. Det var på blodigt allvar.