På Bluesbloggen gillar vi Yngwie Malmsteen, ok? Bortsett från en del mindre smickrande bitar ur Yngwies privatliv som skildras mästerligt av Anders Tegner i den biografi som utkom för några år sedan backar jag Yngwies konstnärskap till hundra procent. Likt alla rimliga människor älskar jag hans magiska personlighet, infantila självbeundran och orubbliga självförtroende i en värld där alla människor verkar göra en grej av bli ödmjuka på ålderns höst. Inte för att jag som så många andra utger mig för att hata Jante, tvärtom. Jag älskar Jante och hatar människor som hatar Jante och njuter oftast när människor trillar ner från maximalt möjliga fallhöjd. Min beundran grundar sig i att han helt enkelt är så genuin och konsekvent i sin musikaliska output. Visst har inte mycket förändrats sedan 1984, men handen på hjärtat, hur mycket förändrade Chuck Berry eller ACDC sin formula genom åren?
Sammanfattning: Yngwie är en king och en larger than life ekvilibrist som förändrade ALLT i början av 1980-talet. Alla som vet något om något vet att han satte en helt ny standard för hur man kan spela rockgitarr. Har man problem med det kan man sätta sig och lyssna på Mark Knopfler.
Detta är alltså i runda slängar mitt ingångsvärde när jag tar mig an Yngwies kommande album Blue Lightning som släpps den 29 mars. Plattan beskrivs i pressreleasen som något av en back to the roots-platta med primärt covers av artister som har inspirerat Malmsteen genom åren, som till exempel Eric Clapton, Stones (tydligen!) och, mindre förvånande, Deep Purple.
Det är lätt att kritisera rockartister som i medelåldern vill gå tillbaka ”where it all began” – Gary Moores bluesplattor dissas till exempel fortfarande av många purister som ”hårdrock”. Och visst är det så att man måste gilla Yngwie skarpt redan innan man lyssnar på denna plattan. Den kommer att omvända noll personer men provocera desto fler.
Härligast är hans fläskiga cover av Paint it black. Respektlösheten är fullständig och det är därför det också blir så bra.
Lite förvånande lyckas han också – i sammanhanget – väl med heliga While my Guitar gently weeps. Vördsamt och delikat framförd? Fuck no. Detsamma kan sägas om ZZ Tops Blue Jean blues som framförs med imponerande realness och auktoritet.
Minst lika fascinerande är att Yngwie, trots att han tillbringat större delen av sitt liv i USA, inte har lärt sig engelska.
Yngwies sångröst kritiseras ofta och visst är kontrasten mellan gitarrspelet och sången inte sällan häpnadsväckande. Minst lika fascinerande är att Yngwie, trots att han tillbringat större delen av sitt liv i USA, inte har lärt sig engelska ordentligt. Därför blir det onekligen ”lite” after ski på sina ställen, som på Smoke on the water. Var han verkligen tvungen att välja ut just den?
Förvånande väl framför han dock Claptons underskattade pärla Forever man. Det blir arenarock givetvis, men på ett bra sätt.
Sammanfattningsvis gör Yngwie det allra bäst när han väljer ut låtar som ligger långt från hans ordinarie katalog. Visst är tolkningen av Foxey Lady klanderfri men den tillför inte särskilt mycket. Man har på något sätt hört den förut.
Nästa gång Yngwie spelar en runda i Sverige är det jag som säkrar en biljett. Som vanligt när jag lyssnar på Yngwie tycker jag under tio minuter att det är det bästa jag hört i mitt liv. Sedan brukar jag tröttna men det spelar ingen roll. För vem är som Yngwie!
Bluesbloggen 