Så jag kom att lyssna på Lana Del Rey ikväll (igen) och hennes musik fodrar en viss sinnesstämning för optimal njutning. Eller rentav, en viss melankoli för att ens kunna tolereras och tas in. Jag tvivlar (kan ha fel) på att någon människa utan djupare erfarenhet av destruktiva relationer, missbruk i någon form, sorg och depression verkligen kan ta emot, uppskatta och absorbera melankolisk och sorgsen musik. Jag vet att detta är världens mest gymnasiala och narcissistiska tanke och att allt jag skriver lätt kan liknas vid en dåres (nästan i bokstavlig bemärkelse) försvarstal. Jag har aldrig varit en stor tänkare, jag inser detta.
Allt jag skriver här grundar sig på mina personliga upplevelser och anekdotisk bevisföring. Jag har noterat att jag under mina korta och sällsynta stunder av lycka (med detta menar jag stunder då jag inte påverkas av oro, nedstämdhet eller ångest) inte heller känner lika mycket för den musik jag annars tycker är livsviktig, emotionell och meningsbärande. Det förs ibland fram att depression och melankoli ibland kännetecknas av att man inte känner något, att man i någon mån upplever sig sakna känslor.
Jag däremot känner och tänker inte lika mycket när jag är glad. Lyckan och nöjdheten, som jag upplever den, präglas för mig av en glättighet och grundhet, för att uttrycka saken i negativa ordalag. Jag skulle också, likt en normalt funtad person, beskriva tillståndet som att jag har ”flow”, att allt går av sig själv och att jag således inte behöver tänka efter särskilt mycket. Jag har alltid sett den här lyckan, det bekymmerslösa tillståndet av flyt, som ett mycket bedrägligt rus, värre än den värsta fyllan. En rejäl drängfylla må leda till överilade handlingar men den straffar sig i princip omedelbart.
Det lyckliga tillståndet klingar av successivt och till slut står jag där och känner mig blottad, ertappad (oklart av vem) dum och fylld av skam likt en bakfull person som inser att han blir en helt annan person på när han är berusad. När jag har varit lycklig eller glad under en period känner jag ibland i efterhand att jag gjort bort mig, att jag tappat fotfästet och inte varit mig själv. I melankolin, i deppigheten, finns en stabilitet, en jordnära påtaglighet och äkthet jag värdesätter högt. Jag må vara vissen och butter, men världen, livet och musiken blir desto märkbarare och mer direkt. Allt jag utsätts för blir på gott och ont ofiltrerat, koncentrerat och objektivt då inga intryck, i mitt tycke, förvrids eller mattas av i lyckans förrädiska prisma. Detta gäller musiken i synnerhet. Harmonier, beats, basgångar, trumfills, riff, gitarrsolon, stråkar, blåsarrangemang och givetvis texter går rakt in i blodet och blir totalt vitala under en melankolisk episod. Detta tror jag inte händer en lycklig person.
Jag minns en period då det blev otroligt viktig för mig att lyssna på rätt låt när jag klev av bussen för att gå över vägen till min dåvarande arbetsplats. Jag gick upp i svinottan för att vara på jobbet kl. 8 och det blev av någon anledning (kanske lider jag av någon mild form av tvångstanke) totalt avgörande att då lyssna på en låt som helt representerade mitt sinnestillstånd den dagen. Då var det inte sällan någon låt av Säkert (som jag i mina mer uppsluppna stunder tycker är en outhärdlig gnällkärring) som passade in i det pisshål till åker min arbetsplats låg i. Jag kan väl inte vara ensam om detta?
Ibland kan jag oroas av mitt frosseri i den här typen av musikalisk känslopornografi då jag i vissa stunder misstänker att det hindrar mig från att gå vidare i livet, till ett mer normalt och inordnat liv. Att till exempel bli lämnad eller att lämna en relation var för mig länge en icke odelat negativ upplevelse. Tvärtom, när den initiala sorgen eller ilskan var bearbetad kändes det som att jag kom hem igen, att jag blev jag igen. En äkta person som inte spelar någon särskild roll, annat än rollen som sig själv, vilket är jobbigt nog. Plötsligt kan jag helt gå in i musiken igen, och bli trogen min riktiga älskarinna. Den verkliga världen är osäker och kaosartad, men musiken kommer aldrig att lämna mig.
Det fanns en period under min tidiga adolescens då jag, och detta är sjukt, kände att jag på något vis var otrogen mot Morrissey då jag skaffade en flickvän. Det må så vara att många av hans texter uttrycker en önskan om att äntligen hitta någon för att bryta ensamheten. Men när man väl gör det, när man väl hittar någon, vad gör man då? Jag upplevde att den så kallade lyckan och tvåsamheten var synonym med en skilsmässa från mitt tidigare äkta och mer hemtama jag.
Tack gode gud för terapi. Under mina sessioner blev frågan om äkthet, att vara äkta och sig själv, en av flera röda trådar.
Det har skrivits en del om sorglig musik och depression, samtidigt som det ändå finns ett behov av mer forskning.
En studie föreslår att den genuint sorgsna musiken får oss att må bättre då den får våra egna liv att framstå som inte fullt lika jävliga längre. Det kanske är så enkelt ibland?
En intressant artikel trycker särskilt på att musik kan ha en renande och positiv effekt på en människa som är ledsen och går igenom en svår period. Det motsatta gäller för den som verkligen lider av en kronisk depression. Ledsen musik tenderar att göra den personen ännu mer deprimerad: ”
For example, a person who has had a recent break-up might listen to Adele’s Someone Like You, have a good cry, and then walk away feeling better, focusing on thoughts of moving on and becoming stronger through their experiences.
A person with a tendency to depression, however, might listen to the same song but focus on thoughts of how love never works out for them, or how they will never be able to fall in love with anyone else. Thus, instead of feeling better, their negative thought patterns are only deepened by listening to such a song.”
Om detta stämmer gäller det att vara försiktig. Är den ledsna musiken jag en gång började lyssna på som håller mig tillbaka? Borde jag lyssnat mer på tradjazz?
Kanske, i mina allra värsta stunder. Men ofta känner jag mig (skratta gärna) utvald och lyckligt lottad. Att få känna så mycket som jag gör via musiken, att bearbeta livet och ångesten med musiken och att leva genom musik är nog inget jag skulle vilja byta bort.
En given faktor är identifikation. ”I didn’t want music that would cheer me up, I wanted to stay with those emotions for a while until I was ready to let go of them”, nämnde en kvinna. Vem kan inte relatera?
Studien nämner även ”self-regulatory functions”. En kvinna nämner att hon använde sorgsen musik för att lättare komma i kontakt med känslorna: ”I was at home, feeling sorry for myself … though I could not cry,” said a 24-year-old female. “So I decided to play some sad music in order to cry a little and then feel relieved and move on.”
Detta påminner mig om en period för ett drygt år sedan då jag påfallande ofta lyssnade på Maskinens ”Kärlek vid sista ögonkastet”. På något sätt formade den låten ett visuellt narrativ av en relation som tyvärr hade tagit slut för lite mer än ett år innan dess. Jag kan inte säga att texten var hundra procent on point i relation till mitt egen erfarenhet, men den gjorde tricket i och med att den FANTASTISKA VIDEON är väldigt suggestiv, på så sätt att alla de bilder som dyker upp i den kan bytas ut mot mina egna bilder jag har på mig och mitt ex.
Hon verkligen flög i väg som ett pappersplan den tjejen och jag tror att låten blev ett säkert och tryggt sätt för mig att stanna kvar i sorgen, även om jag inte fattade det fullt ut då. Till det yttre gick jag vidare på alla sätt. Jag gick all in i mitt nya jobb och började dejta nya tjejer. Men morgonen började inte sällan med en kopp kaffe, en cigg och Kärlek vid sista ögonkastet på repeat. Jag fattade inte varför detta kändes så nödvändigt för att kunna börja dagen på rätt sätt. Jag lyssnade på låten och alla bilder på mig och henne rullades upp i ändlösa collage i mitt huvud. Samtliga bilder fanns kvar i min kamerarulle på mobilen men att scrolla tillbaka och titta på dem kändes lika smärtsamt och otänkbart som att i ett svep radera dem.
Jag kommer nog alltid att få upp bilder på mig och henne i huvudet när jag hör låten. Men om jag tidigare kände smärta och sorg över att hon försvann från mitt liv känner jag idag mest glädje över att den tid vi hade och allt det jag lärde mig av henne och vår relation, och att det har gått så bra för henne. Min psykolog var ofta inne på att jag hade ouppklarade/obearbetade affärer (mina ord!) med den här tjejen, och det hade han kanske rätt i. Det varken han eller jag fattade var att jag bearbetade uppbrottet, fast på mitt sätt. Med hjälp av Maskinen, varje morgon, bildruta för bildruta. Ett idogt arbete, men jag tog mig igenom. Jag förstår att det finns många vägar att gå, men musiken var min.
Idag tror jag att jag är redo för att skapa ett nytt litet collage med nya bilder och minnen, tillsammans med rätt person och med ett helt nytt soundtrack. För det är väl det som är grejen med livet. Playlisten ska fyllas på med nya känslor och minnen.
Bluesbloggen 