Det är inte helt ovanligt att framgångsrika artister och musiker hittar sin stil och sedan håller fast vid den resten av karriären. Detta gäller gitarrister i synnerhet, och kanske särskilt de hårdrocksgitarrister som hade sin storhetstid under 80-talet, ingen nämnd ingen glömd men jag tror ni fattar.
Paul Gilbert är ett fett undantag. Han inledde på allvar sin karriär med metal/cirkus-gitarrbandet Racer X för att sean bilda Mr Big i slutet av 80.talet, ett band som både var musikaliskt fulländat OCH skrev poplåtar som ibland kan mäta sig med de allra bästa.
Någonstans där i mitten av grungen la bandet av (för att sedan återförenas några gånger på 2000-talet) och istället för krampaktigt hålla fast i pudelfrillan valde Paul att klippa sig och att utvecklas som musiker. Otroligt nog ska sägas, då han redan i början av 80-talet var tekniskt fulländad. Han fördjupade sig först i classic rock, för att sedan rikta in sig mer mot bluesorienterad musik. Visst, killen kommer aldrig att sluta shredda men fokus ligger numera mycket mer på vibrato, bluesiga harmonier och bends.
Hans senaste video är helt något i hästväg. Är det progg, är det jazz, frijazz, fusion, rock, progg? Ven bryr sig. Killen är hetare än någonsin. Visst låter han som Paul Gilbert (hans alternate picking känner man igen) men det han spelar har jag inte hört förut.
Det är inspirerande med folk som aldrig slutar att utvecklas och som tar sitt musicerande på största möjliga allvar.
Bluesbloggen 