Jag hoppar över alla biografiska oväsentligheter och går rakt på musiken, det viktiga. BB King har ett stort antal album på Spotify. Vilka ska man lyssna på? Svaret är som så ofta: det beror på. Men expertisen, till mig vilken jag blygsamt sällar mig, skulle förmodligen peka på de album BB King släppte under säg 1960-1970-talet. I synnerhet liveplattorna, och i synnerhet Live at the Regal, som har kommit att symbolisera det sound han hade under 1960-talet.
Detta är inte alls fel men jag skulle i sammanhanget även vilja lyfta fram den betydligt råare och mer spartanska Blues is King som känns ännu mer nära och påtaglig i sin upptagning. Lyssna till exempel på Gamblers blues och Nightlife och säg att du inte älskar BB King. Det går inte, jag lovar. Spotify daterar den till 1967. Jag vill hävda att det står 1966 på min vinylutgåva (finns i förrådet), men det känns som en i sammanhanget oväsentlig detalj.
Jag vill också nämna de två liveplattor med Bobby Bland som han gav ut. I synnerhet den första, Together for the first time, är en härligt stökig historia.
Men varför är det då så väsentligt när plattorna släppts? Jo, det är så att BB King fullbordade sitt unika inte bara ”sound” utan sin hela gitarristiska palett först då. Under 50-talet och det tidiga 60-talet var det givetvis inget fel på BB King, men han letade fortfarande efter sitt eget sound och hans sätt att spela påminde fortfarande om T-Bone Walkers och kanske typ Lowell Fulson. Men sedan hände något. Kanske delvis på grund av att BB King försökte efterlikna solon spelade av trumpetare och saxofonister började han utveckla sitt klassiska vibrato som blev hans signum. Utan att bli för teoretisk: BB King skalade ner sitt sätt att spela gitarr, men utvecklade det samtidigt. Hans klassiska” box” bestående att ett fåtal toner var en game changer. Alla började imitera BB King, vare sig de kände till honom eller ej, och idag kvittar det i princip vad du lyssnar på inom rock. Nog fanken är alla inspirerade av BB Kings patenterade licks. Jimmy Page, Eddie Van Halen, Slash eller Gary Moore är, på ett eller annat sätt, alla ambassadör för BB Kings sätt att spela gitarr.
Från 70-talet och framåt blev soundet mer inspirerat av pop, soul och annan musik som för tillfället låg i tiden. Ibland lyckades det helt, som med hans största och enda egentliga hit, The Thrill is gone, ibland inte alls.
Nu har bluesmusiken förlorat sitt främsta namn, ”the chairman of the board”, men jag är tacksam för att han var så flitig med att både turnera och att spela in sin musik.
Bonusmaterial
Arne Weise i högform
Från den klassiska Afrikaspelningen
Live från Sing Sing. Riktigt bra!
Bluesbloggen 