Jakten på den perfekta Susie Q

James Burton spelade in originalet med Dale Hawkins. Foto: Alex Regine
James Burton spelade in originalet med Dale Hawkins. Foto: Alex Regine

”Är detta bästa versionen av Susie Q?”, twittrade @Paulronge till mig häromdagen, varpå han länkade till Creedence Clearwater revivals version av denna låt, som så många artister tolkat.

Sedan var det igång. Det länkades bland annat till Sonny Boy Williamson (för råheten), Rolling Stones (för slyngelapproachen) och till något slags märklig discoversion av låten, för att illustrera livets bottennapp. Paul Ronge är inte ensam om att inte få nog av denna låt. Men vem var först?

Även om Susie Q av många betraktas som en typiskt blueslåt, skrevs låten av rockabillyartisten Dale Hawkins, (1936-2010) som gav ut den stompiga låten 1957. På skrammelgitarr (in a good way!) hör vi en ung James Burton som senare, down the road, kom att lira med ingen mindre än Elvis Presley, som dock aldrig gav sig på låten.

Det skulle dröja 10 år innan låten verkligen slog igenom, i och med CCW:s debutalbum från 1968, även om The Rolling Stones spelade in en enligt mig strået vassare version redan 1964 på albumet 12 x 5, vilket för mig är en häpnadsväckande insikt då jag egentligen alltid hävdat att Stones är ett på det stora hela överskattat band. Kanske bör jag omvärdera mitt liv.

Är originalet alltid bäst? Svårt att säga, när det gäller standards som blivit musikaliskt allmängods. Att till exempel Phil Collins version av You can’t hurry love inte riktigt når upp till originalet håller han själv med om, men när det gäller blues är allt svårare. När en låt spelats in av tillräckligt många uppgår den i ett slags gemensamt kartotek där det enda som är viktigt är framförandet, inte nödvändigtvis vem som skrev låten.

Anledningen till att så många spelar in den? Naturligtvis är Stones och CCR två väldigt bidragande orsaker. Men också att låten är enkel och lätt att ta till sig, samtidigt som den har ett riff som är tacksamt att spela och känna igen, och som skänker låten musikalisk identitet och färg.
Kanske är det därför vissa låtar spelas till döds på bluesjam världen runt. Alla känner igen introt till Red House, Hey Joe, Texas Flood eller Pride and Joy. Det är blues, men med en twist som skänker låten karaktär.

Min favorit? Svårt att säga. Men finnarna i Agents & Jorma Kääriäinen ligger bra till. Men, också Archie Hall JR. Här en en hel lista!

2 reaktioner på ”Jakten på den perfekta Susie Q

  1. Läs Life, Keith Richards självbio – där skriver han om blusen som sin största inspirationskälla vid många tillfällen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s