Här har vi en intressant och rolig app till Facebook. Baserat på bland annat hur ofta folk kommenterar din status, räknar den ut hur populär du är bland dina vänner. Naturligtvis grovt missvisande (ja, jag fick en bottenplacering) då jag är tveksam till om den tar hänsyn till hur många vänner du har (ju fler vänner desto fler kommentarer) och vad det är för vänner du har har. Okynneskommenterare är inget att ha. Eller värre: okynnesgillare. Gillaknappen. Denna slappa feature.
Jag tolkar appen som ett uttryck just för den statusbekräftelse som har kommit att allt mer dominera åtminstone min newsfeed. Det är ett fenomen som det bloggats mycket om tidigare. En viss kategori människor stajlar sin Facebook lika mycket som de stajlar sitt vardagsrum för att upprätthålla bilden av sig själva som lyckliga, eller lyckade. En ofrånkomlig effekt av att herrar i rosa Gantskjorta hittade till Facebook.
Inget att hetsa upp sig över. Det som egentligen förvånar är att fler hipsters inte överger fejjan för Twitter. Lek med tanken: ”Gå med i Facebook. Här kan du se bilder på tonårstjejer som kastar sig i lövhögar, bilder på din kusins barn som har en potta på huvudet och läsa om hur mycket din chef njuter av en whisky efter efter avslutad golfrunda”.
Inte så lockande.
Därför når inte denna app riktigt fram. Det borde finnas en klychometer. Kanske ska jag utveckla en. Appen känner av vissa värdeord: ”barn”, ”bag in box”, ”vin”, brasa”, ”hunden”, ”älskade”, ”make”, ”busig”, ”ljus”, ”tända”, renovering”.
Den ska ha den säljande titeln: ”Hur mycket hatar dina vänner dig, egentligen?”.
(Man kan psykologisera över detta i all oändlighet. Varför är det så vidrigt, egentligen, att bli bombarderad med bilder på folks ungar? Eller läsa om att folk har en skön fredagskväll? Egentligen? Har vi sedan gammelmedias dagar en inbyggd önskan om att bara vilja ta del av dåliga nyheter och elände? Det får bli en ny bloggpost. Nu ska jag laga lite mat lagom till min flickvän kommer hem från jobbet. Sedan ska vi mysa och se på film.)
Bluesbloggen 