Jag läser en intressant kolumn i The First post, i vilken Brendan O’Neill med framgång pekar på ironin i att Morrissey och Johnny Marr, på lite olika grunder, fördömer David Cameron som Smithsfan. ”The Smiths were fundamentally conservative, with a small c at least. Allergic to modernity, nostalgic for the past, disdainful of casual sex, and a little bit concerned about foreigners…”
Man kan debattera i all oändlighet om huruvida Morrissey är rädd för invandrare, men i övrigt har O´Neill en mycket relevant poäng. The Smiths var ett konservativt band, i flera bemärkelser. Säga vad man vill om Johnny Marr, men 1983 var hans gitarrspel allt annat än progressivt och cutting edge. Briljant absolut men de flesta influenserna kom från 1960-talet. The Byrds, The Beatles i modern studiotappning.
Morrisseys texter är och förblir en enda lång referens till 50- och 60-talet, med ett dominerande inslag av bland annat Oscar Wilde.
Flera andra tidningar skrivit om denna pseudohändelse, som alltså har sitt ursprung i en liten kommentar på Twitter från Johnny Marr.
Möjligen visar detta på att det finns ett behov, åtminstone bland journalister, att diskutera och fastställa vem, och vilken politisk riktning, som äger The Smiths. Då the Smiths var ett folkets band i bred bemärkelse är det många som gör anspråk på äganderätten.
Bluesbloggen 