Om man läser min blogg kan lätt tro att det enda jag uppskattar är elektrifierad jävlaranamablues med mycket testosteron. Kan mycket väl ligga något i det. ”The two most dreaded words in the english language: acoustic set”, sa en gång Van Halens David Lee Roth. Ligger något i det!
Till och med när jag såg Steve Vai på KB för rätt länge sedan nu kunde jag inte låta bli att sucka lite när han tog fram sin pimpade Ibanezacke – och en freakin’ PALL att sitta på. Akustisk gitarr. Ett jäkla nedåttjack.
Allt detta är förstås ren och skär infantil idioti, och okunskap. En av de mest ekletitiska och intressanta bluesartisterna idag spelar ofta bara akustiskt, och alltid avskalat: Keb’ Mo’. Fler gitarrister än vad man tror lever enligt mottot less is more – och misslyckas. Keb’ Mo’ är inte en av dem.
Han inspireras mestadels av gammal countryblues och har också en röst som förefaller komma från andra sidan av 1940-talet. Fast ändå lyckas han i detta format revitalisera bluesen. Ge den nytt liv. Han har till och med skrivit en av de finaste, modernaste kärlekslågtarna jag hört, Shave yo legs, som finns med på rakt igenom njutbara Live and Mo’.
Men detta mitt agg gentemot den akustiska gitarren då? Jag vet inte på rak arm. Men kanske är det Gitarrkillen som har förstått allt. Ni vet han den vidriga. Han som tar fram gitarren. Alltid. På alla fester. Ni vet han. Jävla han.
En artist artist i sammanhanget är naturligtvis Eric Bibb.
Eller varför inte lyssna på vissa av Eric Claptons tolkningar av Eric Johnsons katalog? Den plattan bör en gång för alla göra slut på fördomen om av ”Slow hand” är en one trick pony.
Bluesbloggen 
Keb Mo spelar Muddy Waters. Det akustiska framförandet av I can’t be satisfied är riktigt bra, sen får man man en, förvisso svängig men lite ofokuserad, elektrisk låt på köpet.
Tack Gustav! Fett!