Daniel Widegren – imponerade löfte från Stockholmsdeltat

Blev häromdagen tipsad om Daniel Widegren, ung bluessångare och gitarrist från Stockholm. Han marknadsför sig såvitt jag kan se mest på Facebook, där han även har lagt ut ett antal klipp. Bland annat ett på vilket han tolkar Poor Me, en låt av Charley Patton, ”the father of Delta Blues”.

En ung kille som spelar och sjunger delta blues? Utan att ens ha lyssnat ska han ha pluspoäng bara för den smakfulla kulturgärningen. När jag sedan inser att Daniel spelar och framförallt sjunger med imponerande auktoritet och förankring i deltatraditionen blir jag ännu mer uppspelt. Sin ringa ålder till trots har han det där gubbvibratot (komplimang!) som kännetecknar de riktigt gamla gubbarna: Robert Johnson, Skip James, etcetera.

Jag ser verkligen fram emot att höra mer. Och hatten av för denna fina tolkning av Spanish Harlem Incident. Give the guy a record deal.

Crossroads bygger helt på klassisk duell

Ry Coooder - med uppenbar känsla för stil.

Visst är det en kalkon. Som en musikalisk Karate Kid. Men ändå. Filmen Crossroads (ej att förväxla med Britney Spears film från 2002), är sevärd, om än bara för den klassiska duelscenen mellan Eugene Martone (Ralph Macchio) och flyhänte racergitarristen Steve Vai.
Eugene har begett sig ut på en luffarresa i Södern med den äldre herren Willie Brown, som säger sig känna till ett outgivet spår med Robert Johnson. Som de alltså nu ska leta efter. Ni fattar vilken bra film det är.

Keb’ Mo’ fick mig att ta den akustiska bluesen till hjärtat

Keb' Mo' - lysande röst och gitarrspel.

Om man läser min blogg kan lätt tro att det enda jag uppskattar är elektrifierad jävlaranamablues med mycket testosteron. Kan mycket väl ligga något i det. ”The two most dreaded words in the english language: acoustic set”, sa en gång Van Halens David Lee Roth. Ligger något i det!

Till och med när jag såg Steve Vai på KB för rätt länge sedan nu kunde jag inte låta bli att sucka lite när han tog fram sin pimpade Ibanezacke – och en freakin’ PALL att sitta på. Akustisk gitarr. Ett jäkla nedåttjack.

Allt detta är förstås ren och skär infantil idioti, och okunskap. En av de mest ekletitiska och intressanta bluesartisterna idag spelar ofta bara akustiskt, och alltid avskalat: Keb’ Mo’. Fler gitarrister än vad man tror lever enligt mottot less is more – och misslyckas. Keb’ Mo’ är inte en av dem.

Han inspireras mestadels av gammal countryblues och har också en röst som förefaller komma från andra sidan av 1940-talet. Fast ändå lyckas han i detta format revitalisera bluesen. Ge den nytt liv. Han har till och med skrivit en av de finaste, modernaste kärlekslågtarna jag hört, Shave yo legs, som finns med på rakt igenom njutbara Live and Mo’.