J. Åsling Roots & Friends: ”The Stockholm Sessions”: allt annat än blassé

Sven Zetterberg och Jörgen Åsling.

Som jag tidigare har nämnt – Jag är jävig. Icke desto mindre. Nu har jag lyssnat igenom min vän och gitarrlärares fjärde album ”The Stockholm sessions”. När jag först lärde känna och ta gitarrlektioner av Jörgen var han, som jag minns det, tämligen fokuserad på att fånga den stil och anda artister som till exempel T-Bone Walker, BB King och Peter Green gav uttryck för. Mycket tid lades ner på att, inte sällan ton för ton, planka nämnda herrars solon och riff. (Jag försökte hänga med så gott jag kunde!) Något som Jörgen bevisligen lyckades mycket väl med. Hans första album är högoktaniga jumpbluesgroggar där en och annan känslig bluesballad slängs in som välbehövligt virke. Det handlar om bra och stabila album som väl fångar den nerv han och hans band (i varierande konstellationer) alltid lyckas förmedla på scen, oavsett om giget utspelar sig i ett rent a tent på Malmöfestivalen eller i en obskyr lokal på Lorensborg. Detta är gott nog i sig.

Men The Stockholm sessions är något helt annat. Albumet är ett ”labour of love”, och resultatet av en upptäcktsresande i musiks åthävor. Ingen låt är egentligen den andra lik. Minsta gemensamma nämnare: Jörgen Åsling har skrivit alla låtar själv. I studion har han dessutom haft hjälp av ingen mindre än giganten Sven Zetterberg, en bluesidol jag och Jörgen har gemensam.

Det finns upplyftande poppiga afrobeats i ”Will there be peace tomorrow”, spaghettiwesternblues i ”Blues for Tarrantino”, Eric Bibb-ishiga melodier i ”Jesus in the cockpit” och Ry Coderiansk slide i ”Mama used to say (a love song)” och en DYI-soutern soul- countrylåt i ”Please tell me”.  Och, för den som oroar sig, visst finns det en och annan shuffle för den med bluesreaktionära tendenser också.

Att skriva alla låtar själv, i så vitt skilda stilar och med en såpass jämnhög kvalité imponerar stort på mig. Jag är minst sagt nyfiken på nästa steg.

Scrolla ner för att läsa om när Jörgen slängde ut mina kalsonger på Eslövsgatan. Det är också läsvärt.

Dag 23: En låt jag (kanske) vill ha på mitt bröllop: Shave Yo’ Legs

Eric Bibb.

Skämskuddescenariot nummer ett är inte när en partiledare försöker fria i direktsänd teve vid en illa vald tidpunkt. Eller när ingen skrattar under stand up comedyn.

Skämmigt på en helt annan nivå är det finstämda ”romantiska” ögonblick i kyrkan då det ska sjungas för det lyckliga brudparet. Det är så klassiskt.

I upplösningen av denna uppstyltade och överdrivet högtidliga amatörteater ska det helt plötsligt sjungas och med känsla därtill. En stackars solist, ofta kvinnlig, ska framföra en banal kärleksmelodi – på svenska oftast –  ackompanjerad av ett piano. Inget jobb jag avundas. På Bröllopsguiden hittar jag de vanligaste melodierna. Går ej igång på de låtar som presenteras.

Men en fin låt jag kommer att tänka på är Eric Bibbs Shave yo legs . Jag tycker helt enkelt den säger väldigt mycket med väldigt enkla medel. Så kanske kommer den en dag höras i ett Rådhus nära mig, vem vet.

Keb’ Mo’ fick mig att ta den akustiska bluesen till hjärtat

Keb' Mo' - lysande röst och gitarrspel.

Om man läser min blogg kan lätt tro att det enda jag uppskattar är elektrifierad jävlaranamablues med mycket testosteron. Kan mycket väl ligga något i det. ”The two most dreaded words in the english language: acoustic set”, sa en gång Van Halens David Lee Roth. Ligger något i det!

Till och med när jag såg Steve Vai på KB för rätt länge sedan nu kunde jag inte låta bli att sucka lite när han tog fram sin pimpade Ibanezacke – och en freakin’ PALL att sitta på. Akustisk gitarr. Ett jäkla nedåttjack.

Allt detta är förstås ren och skär infantil idioti, och okunskap. En av de mest ekletitiska och intressanta bluesartisterna idag spelar ofta bara akustiskt, och alltid avskalat: Keb’ Mo’. Fler gitarrister än vad man tror lever enligt mottot less is more – och misslyckas. Keb’ Mo’ är inte en av dem.

Han inspireras mestadels av gammal countryblues och har också en röst som förefaller komma från andra sidan av 1940-talet. Fast ändå lyckas han i detta format revitalisera bluesen. Ge den nytt liv. Han har till och med skrivit en av de finaste, modernaste kärlekslågtarna jag hört, Shave yo legs, som finns med på rakt igenom njutbara Live and Mo’.