Fick Joe Louis Walker senaste album, Everybody wants a piece, skickat till mig. Sin tradition trogen levererar Joe Louis Walker maffig big city slick blues med precis lagom dos soul och funk. Plattan är knappast ortodox utan ett eklektiskt lapptäcke. Detta kan både ses som en styrka och en svaghet. En styrka då jag inte hinner bli uttråkad. En svaghet då plattan, och andra sidan, cruisar fram ganska mycket i treans växel utan att riktigt tända till. Ett stabilt hantverk producerat av Paul Nelson (som spelat med Johnny Winter) tveklöst, men det låtrt inte som att någon direkt svettades i studion.
Men, standout tracks finns givetvis. Att Walker har sin bakgrund inom gospeln är tydligt, och det märks extra mycket i lugna spår som Witchcraft, Wade in the wather, och gospel blues som hade kunnat vara en ännu bättre låt om Walker bara lämnat wah wah-pedalen hemma. Hans röst är stark, säregen och tveklöst en stämma jag vill uppleva live.
Bluesbloggen 