PJ O’Rourke (1947–2022)

Jag var 16 år gammal, bar en hopplös gammal duffel från 60-talet och brukade ofta besöka ett gammalt antikvariat på Amiralsgatan i Malmö under raster, håltimmar och när det stod idrott på schemat. Att gå på antikvariat fick mig att känna mig cool, utvald och annorlunda och jag kunde därför leva med att ägaren, en man med spretig valrossmustasch och intensiv blick, argt stirrade ut mig när jag konsekvent vägrade köpa en bok. Jag sög mest åt mig och memorerade tankeväckande titlar som jag en dag, kanske, skulle låna på biblioteket.

Tills en dag. En i sammanhanget skrikig och färgglad pocketbok fångade mig öga. ”Holidays in hell” hette den, och den var skriven av P.J. O’Rourke, en författare jag aldrig hört talas om. Den här bara måste jag köpa, tänkte jag. Jag lyckades skrapa ihop de 70 kronor som krävdes och småsprang till mitt stamhak, Vinylcafét, knappt 100 meter längre ner på gatan, och satte mig ner och läste. För ovanlighetens skull valde jag att skolka resten av dagen.

O’Rourke kunde i ”Holidays in hell” skildra det långsamt söndrande och absurda helvetet i östeuropa med humor, finess och en lagom dos välriktad sarkasm som roade mer än den upprörde eller provocerade. Kritiken mot kommunismen och dess irrläror i mitt hem var intensiv och konsekvent, men sällan välartikulerad och intellektuellt spenstig. O’Rourke visade mig att det var möjligt, rent av produktivt, att närma sig det svåra och tunga med en stor dos hjärtlighet och storsinthet. Många känner till honom främst genom hans odödliga oneliners, (se nedan) men hans journalistiska och teknik bör framhållas minst lika mycket. I synnerhet i ”Holidays in hell” tecknar han levande och nära personporträtt av mer eller mindre vanliga personer i bland annat Polen, Gaza och i Belfast.

Genom att kombinera humor med djuplodande research lyckades O’Rourke beskriva det svåra och komplexa, vilket blev än mer tydligt när jag senare tog mig an verk som ”Eat the rich”, ”Peace kills”, ”Wealth of the nations” (ett tappert försök att bryta ner Adam Smiths gamla klassiker) och ”Don’t Vote – It Just Encourages The Bastards”. Det var dessutom befriande att läsa en författare som fritt kunna röra sig mellan att försvara kapitalismen och att håna dess profitörer i samma mening. Som avhoppad hippie från 68-vågen befann sig O’Rourke till höger på den politiska skalan (”The Republicans are the party that says government doesn’t work and then they get elected and prove it.”), dock fullständigt befriad från all form av moralism och puritanism. Kort uttryckt visade han på det dåraktiga i att helt välja sida.

Journalistiken har förlorat en libertinsk litterär rocker som förkroppsligade ett ideal som i dagens hårda och allvarstyngda klimat håller på att glida oss ur händerna.

Han hade behövts under många år framöver, och jag saknar honom.

Walter Trout – nu ännu bättre än innan, då han redan var bättre än någonsin

På grund av att jag är bekväm, lat och kanske lite snål var Walter Trout på KB i Malmö i november 2018 en av de sista spelningarna jag såg innan pandemin, med några undantag, såsom The Aristocrats exakt ett år senare. Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Som jag känner nu hade jag betalt dyra pengar för att se lite vad eller vem fan som helst live.

Walter Trout, tillsammans med Gary Moore, har för mig länge förkroppsligat balls out-bluesen, i dess yppersta och finaste bemärkelse. Få är de gitarrister som kan komma undan med att ge järnet till 100 procent i början av ett solo, för att sedan öka. ”Where do you go from 100 per cent”, är en vanlig retorisk fråga. ”You go even further”, torde svaret vara om man lyssnar på framförallt Walter Trouts liveplattor från 90-talet. Men på senare år, kanske efter att han höll på att stryka med i en allvarlig leversjukdom, har något hänt. Och jag gillar det. Jag älskar förvisso högoktanig bluesshredd, men på Trouts senare plattor finns en annan variation, finkänslighet, eftertänksamhet och framförallt ett större fokus på låtsnickeriet.

Senaste albumet Ordinary Madness i synnerhet. Trout är fortfarande en bluesvirituos, men han har skruvat ner tempot och visar en imponerande musikalisk mognad. Det är, tack och lov, fortfarande bluesrock, men redan i inledande titelspåret anas ett mörker och en tidsenlig melankoli som som sätter tonen för resterande album.

”My foolish pride” är något så banalt som en lyckad soulballad om att bli gammal och att inse det.

”All out of tears” är en klassisk slowblues i moll för den som fruktat att detta skulle utebli, och ”OK Boomer” ett bra försök till uppgörelse med vår tids eländiga wokekultur. Uppskattas.

Domedagsrock med spelglädje och wanderlust

I ett mejl till mig beskriver And we should die of that roar sin musik som ”graveyard soul noir”. Det är en väldigt träffande beskrivning, om än ett understatement. ”Deathbed lullabies” är en i sanning modfälld och moloken historia i svartvit. Mest i svart och i olika nyanser av grått, för att vara mer precis. Jag hade för avsikt att lyssna igenom albumet på Pågatåget från Malmö till Landskrona, men till och med vänthallen på Landskrona station var för munter och livlig för att funka till detta album. För så är det. Detta är ett omodernt album, i den bemärkelsen att det kräver din fulla uppmärksamhet och en värdig inramning. Ett glas vin (minst), ett par ordentliga hörlurar och tid att lyssna igenom albumet från början till slut – detta i ett skede av musikhistorien när många nysläppta album kan lyssnas igenom med shufflefunktionen på.

Albumet är väl sammansatt, välproducerat och skildrar en historia, ett skeende med i det närmaste filmiska undertoner. Musiken låter rentav som ett soundtrack till en dyster thriller signerad bröderna Coen eller David Lynch. Det är spaghettivästern som möter rockabilly, som möter en gravt desillusionerad Chris Isaak som möter Nick Cave som möter, och det uppskattar jag extra mycket, en uppenbar och egensinnig gitarrnörd i Harry Hum, som han egentligen heter. Hade albumet bara varit en expose i totalt mörker hade jag nog inte varit lika entusiastisk, men när jag lyssnar på till exempel ”I’d rather be dead”, en släpig jazz- bluesshuffle med glimten i ögat, bra gung och fräscha harmonier, hör jag en lekfull och entusiastisk bluesgitarrist och musiker som uppenbarligen tycker om att ”spela ut” och ha roligt med sitt instrument och den musik han skapar. I det som vid en första lyssning kan framstå som väl dystert hittar jag stora mängder spelglädje, improvisation och musikalisk wanderlust.

Det är inte omöjligt att ”Deathbed lullabies” kommer vara ett album jag återkommer till då och då under den höst och vinter som kommer. Bistra tider kräver sin musik.

Alla älskar Steve Lukather

Långt ifrån alla rockstjärnor åldras väl. Självdistansen växer inte alltid i takt med att ölmagen sväller och att håret blir gråare eller glesnar. Ibland blir det rent av tydligt att när väl fernissan krackelerar finns inte särskilt mycket kvar att njuta av.

Steve Lukather, gitarrist i Toto och världens kanske meste studiogitarrist, är ett tydligt undantag. Hans senaste solo-singel, Run to me, med Ringo Starr på trummor, är ett litet popmästerverk i skymundan, ackompanjerad av en befriande fjantigt hemmagjord video, helt utan coola poser och rockstjärnemanér.

Detta har han råd med. Det var självklart ingen nyhet för mig att Steve Lukather är en makalös gitarrist och att han har spelat på många av de plattor vi idag anser vara ikoniska. Men ändå. Att läsa hans självbiografi, The gospel according to Luke, tog lite grann andan ur mig. Det måste krävas ett särskilt avslappnat kynne (man kanske måste vara född i LA?) för att inte helt drabbas av ett ursinnigt storhetsvansinne när man har spelat med så många och har bidragit till så många storverk som Steve Lukather, utan att få ett rättmätigt erkännande av kritikeråren. Hur många vet, till exempel, att Michael Jacksons Thriller i princip är en platta helt skriven av Toto? Hur många vet att det var Steve Lukather som Miles Davis ville turnera med i slutet av 1980-talet? (Robben Ford fick till slut jobbet, vilket förvisso inte var helt fel.)

Steve Lukather, och kanske många med honom, vet förvisso precis vad han gjort, och han kan tryggt luta sig tillbaka och njuta av ett väl utfört arbete.

Men ändå. Jag undrar, vad är det som gör att vissa artister, som är väldigt begränsade i sin musikaliska output och kapacitet, anses vara väldigt betydelsefulla, medans andra, som de facto har format den moderna musiken som vi känner den, degraderas till själlösa studiomusiker?

Jag säger inte att det var fel att ge Polarpriset till Björk, Sting eller Led Zeppelin. Men ska det finnas någon slags konsekvens och rättvisa bör priset ges även till Steve Lukather och till Jeff Porcaro, postumt.

Men, Lukather kan såklart njuta av att alla älskar honom, vare sig de vet om det eller ej. Har man ett hjärta i kroppen älskar man pop- och rockmusik från 80- och 90-talet, och då älskar man Steve Lukather.

Freddie Nyström band tar oss genom dan – och sedan vidare

Det finns mycket som är svårt här i livet. Att skriva originell blues på svenska som inte blir pajig eller gör att man vill ta fram skämskudden är en sak. Att spela in en bluesplatta i studio utan att förlora den nerv och unika närvaro som finns i en livekonsert är en annan.

Men allt detta – och det vill inte säga lite – lyckas Freddie Nyström band med.

När jag lyssnar på nysläppta ”På väg igen” får jag intrycket av att detta väljoljade band, under ledning av kapellmästare Nyström, samlats i studion en morgon, riggat upp och sedan spelat in hela plattan live i en enda perfekt tagning utan misstag, för att sedan vara hemma igen lagom till kvällsmaten. Jag kan nästan ana svetten och beslutsamheten genom hörlurarna.

Även om bandet helt klart är rotat i den lite tyngre Chicagobluesen (lyssna till exempel på Allt för mig) är de inte rädda för att åka lite off pist och variera den traditionella bluestolvan, utan att tappa fotfästet, som på struttigt souliga Kärlek på burk.

Freddie Nyströms gitarrspel är kontrollerat och starkt med ett övertygande och träffsäkert vibrato, vilket blir särskilt tydligt i Dubbla budskap, en slow blues med Albert King-vibbar. Jag gillar även Tribute to AC, där Nyström spela en shuffle i Albert Collins anda, utan att tappa sin egen stil. Han är explosiv men samtidigt mogen nog att minimera de döda tonerna.

Att som man sjunga på blues på svenska är tufft. Jämförelsen med Roffe Wikström är ständigt närvarande, men i sina bästa stunder sjunger Freddie Nyström på sitt eget sätt. Allra bäst är han när rösten blir övertygande desperat och antar ett Thåströmskt skimmer, som till exempel på Min tur.

”Jag har en plan, Jag ska ta mig genom dan”, sjunger Freddie Nyström.

Med den här plattan tar sig bandet betydligt längre än så. Till en scen nära dig får man hoppas, när livet blivit normalt.

Världens näst bästa bluesgitarrist

Mycket har redan skrivits om Peter Greens bortgång och många vittnar om hans enorma betydelse inte bara för bluesen, utan för att allt som följde efter 1960-talet.

Jag nöjer mig med att citera världens bästa bluesgitarrist, BB King, när han pratade om världens näst bästa:

He has the sweetest tone I have ever heard. He was the only one who gave me the cold sweats.”

Missa inte Mönsterås Blues Band på Malmöfestivalen

Jag har tidigare utnämnt Calle Engström till Sveriges mest underskattade bluesgitarrist.

Den utmärkelsen står sig – bandet har för övrigt släppt en hel del nytt material på Spotify – och på torsdagen den 15 augusti spelar bandet i Bluestältet på Malmöfestivalen. Missa inte detta!

In the air tonight – så jävla mörk

”Can you feel in in the air tonight, oh lawd? I’ve been waiting for the snowman, for all my life, oh lawd!”

Jag är född två år efter att Phil Collins ”In the air tonight” kom ut så det är väl inte så konstigt att jag i min barndom hörde vad jag ville höra i denna bottenlöst mörka mollballad om svek, bedrägeri och ett krossat manshjärta? Visst kunde jag intuitivt gripas av låtens melankoli men det vore väl mycket begärt att jag skulle kunna ta till mig låtens budskap till fullo.

Min semester är snart slut och jag har hunnit med att läsa ett antal böcker, varav några handlar om musik.

Jag har läst ut Janne Schaffers självbiografi. Den är inte dålig alls – tvärtom är den mycket underhållande och trivsamt ankedotisk -, men det är, med vissa undantag, en till största del ytlig och deskriptiv redogörelse över en av Sveriges främsta musiker någonsin. Namedroppandet är imponerande och mycket detaljerat, men man får inte reda på mycket om själva personen Schaffer och framförallt får vi inte reda på vad som egentligen drev denna egensinniga gitarrist att spela som han gjorde och gör. Ett viktigt undantag är kapitlet om Ted Gärdestad där Schaffers sorg och frustration över att han inte kunde göra mer för Ted blir mycket påfallande.

Jag läser i detta nu Phil Collins självbiografi ”Not dead yet” och det är bland det bästa jag läst i musikbiografiväg och jag ska försöka förklara varför.

För det första, jag har inte läst så många rockbiografier. Det kan vara en huvudförklaring.

Men förutom detta. Hur skriver man om sitt liv? En given metod är att välja ut och blåsa upp triumferna och att spela ner eller rent av skriva om och ljuga om de mindre smickrande episoderna. En annan är att cementera och förstärka myterna om sin egen persona. En väg är att skriva en patetisk förlåt mig-bok i vilken artisten ber om ursäkt för att han (för det är det) försummade ett antal fruar och barn för att leva ett backanaliskt rockliv med groupies, missbruk och ett antal havererade sportbilar.

En annan metod är att göra som Phil Collins. Med imponerande kyla, sympatisk saklighet och syrligt distanserad humor beskriver han vägen från en tillvaro som osäker trummis och hackkyckling i Genesis till att vara en av 80-talets absolut största popartister, låtskrivare och producenter. I boken skildras detta med sömlöst kirurgisk fingertoppskänsla och med en härlig balans mellan det musikaliska och det privata. Blott i det rent kvantitativa urvalet mellan det professionella och privatlivet finns det något befriande i boken. Förvisso är Collins smärtsamma oförmåga (ovilja?) att kombinera familjelivet och karriären en ihärdigt röd tråd i boken, men det är tydligt att det är musiken, trummorna, låtarna och skapandet som är Phil Collins överlägset största kärlek. Han vill (med hela sitt hjärta) och försöker vara en familjefar men det är så befriande och osentimentalt tydligt att musiken och skapandet, som det vore ett virus, kommer först. Oavsett hur många guldskivor som hänger på väggen.

Det är lätt att spotta på det manliga lättkränkta geniet. Men betänk då In the air tonight, en låt vi alla måste förhålla oss till, en som tillhör den västerländska canon. Så här skrevs den, på ett ungefär.

Phil Collins gifter sig med en tjej, Andy. Sedan börjar det gå riktigt, riktigt bra för Genesis och bandet börjar turnera världen runt, mer eller mindre oavbrutet. Via telefon meddelar hon Phil att om du fortsätter turnera i det här tempot kommer det här äktenskapet inte att hålla. Det skiter Phil i och därefter börjar hon ligga med hantverkaren. Hon har EGENTLIGEN varnat honom för detta, mer eller mindre. Det hindrar inte Phil från att i all sin förtvivlan installera en hemstudio (med trummaskin) i sovrummet. Där lajjar han i all sin ilska och sorg fram en 80-talets kanske främsta och mest långlivade låt. (Historien får utvisa.)

I sin bok beskriver han hur texten vävdes fram spontant. Vissa rader bara kom från ingenstans, andra var mycket specifikt kopplade till exfrun.

Jag själv föredrar demo-versionen då den så tydligt målar en bild av en förargad Phil som svettig och eventuellt lite full sitter i sovrummet och planlöst leker fram en låt som han själv inte förstår kommer att definiera hela hans karriär.

Detta är så långt från en beräknande popkonstnär du kan komma. Detta är inte den Phil Collins media vill få dig att tro på. Detta är det mörkaste mörkret.

PS: Har för övrigt dragit en lans för Phil Collins förut. DS.

Jag hade kunnat avsky The Divine Comedy

The Divine Comedy är ett fenomen jag rent teoretiskt borde ha svårt för. Musiken är lite så där klyftigt och excentriskt lekfull, inte sällan är texterna distanserat kåserande och sarkastiskt smarta. Lite som Doktor Kosmos (som jag verkligen avskyr!) – inga jämförelser i övrigt. Jag har överlag svårt för musik som inte är självutlämnande, rå och och akut i sitt uttryck. Och det är inte tweedgubben Neil Hannon. Han är för mig en klurig om än charmig persona jag inte helt förstår mig på.

Men det han gör är ofta fullkomligt briljant och framförallt musikaliskt milimeterprecist på ett sätt som hade gjort självaste Miles Davis avundsjuk. Visst är bandet ett band, men det har alltid varit uppenbart att han dikterar produktionen med järnhand. Finns det någon (nu levande) artist som så konsekvent testar olika sound och uttryck utan att tappa bort sig själv och sitt eget unika uttryck?

Senaste albumet, Office Politics, är inget undantag. Temat här är vad det låter som: corporate culture och det postmoderna arbetslivet med dess fåfänga och meningslösa konkurrens och förvecklingar, givetvis även av det romantiska slaget. Musikaliskt är detta en självklar syntes mellan syntpop av det hårda slaget och den träffsäkra barocka 60-tals pop som är och alltid har varit bandets ryggrad.

Fyra av fem DEL-datorer.

Me bäst är och förblir A short album about love från 1996. Den innehåller en av världens absolut bästa kärlekslåtar. Och videon är även den sublim.

Roky Erickson fick ett värdigt musikaliskt avslut

Det glesnar i leden. Jag lyssnar knappast dagligen, eller ens månatligen, på Roky Erickson, men när jag väl gör det slås jag alltid av hur unikt, modernt, musikaliskt klarsynt och melodiöst det låter, oavsett album. Förutom sitt i mångt och mycket tragiska livsöde har Erickson blivit känd för sitt bidrag till den psykedeliska rocken. Fair enough, men för mig är han en briljant låtskrivare vars verk förmodligen skulle överleva inom vilken genre som helst. Det må så vara att hans liv till stora delar präglades av svår psykisk ohälsa men den musiken han gjorde är för mig mycket målinriktad och påtaglig. Det är som att det fanns en ren, stark och opåverkad kärna i Roky som aldrig lät sig kuvas.

Mitt favoritalbum med honom är helt klart hans sista, True love cast out all evil från 2010, hans första riktiga album med orginallåtar (flera av dem med upp emot 40 år på nacken) på 14 år. Inte ett svagt på spår på albumet, utan ett värdigt pärlband av starka och distinkta låtar som alla berättar en historia. Okkervil River gör ett fantastiskt jobb som kompband på plattan och bör antagligen få ett pris för sin musikaliska kulturgärning.

Ett värdigt musikaliskt avslut.

Foto: Gina Pina