Emily Remler var second to none

Emily Remlers sista album var en hyllning till Wes Montgomery.

Att musikvärlden är ändlös succesion av tragiska och för tidiga dödsfall vet vi alla. En bortgång som det sörjs för och talas för lite om är Emily Remlers (1957-1990).

Trots att hon dog redan vid 32 års ålder, som en följd av sitt heroinmissbruk, hann hon spela in hela åtta album, varav ett med Larry Coryell. Det enda album jag hittar på Spotify är East to West från 1988, hennes sista album. Det är och andra sidan ett fantastiskt bra album. Som titeln hintar är albumet till stor del en hyllning till Wes Montgomery, som var en av hennes stora förebilder.

Jag tycker inte om att prata om manligt och kvinnligt när det gäller gitarrspel, eftersom könet  i sig är irrelevant: antingen är det man lyssnar på bra eller inte. Samtidigt är Remlers tidiga bortgång lite extra ledsam då hon och hennes färdigheter, som var i absolut världsklass och second to none, skulle varit en bra förebild för tjejer i en bransch som tyvärr fortfarande är dominerad av män. Vilket alla vi fans förlorar på.

Jimi Hendrix la sig aldrig på defensiven

Jimi Hendrix.

Jag läser att Jimi Hendrix, för vilken gång i ordningen?, utsetts till världens bästa elgitarrist av en jury bestående av bland annat Eddie Van Halen och Jeff Beck. Hur dessa herrar rangordnar sig själva i elgitarrens kanon framgår inte. Men att Jimi Hendrix är den främsta är svårt att argumentera emot. Med tanke på vad han gjorde, hur han gjorde det, när han gjorde det och vad andra hade gjort innan.

Själv har jag länge haft en ambivalent inställning till Jimi Hendrix och hans musik. Även om jag förstår att han är en briljant musiker, är det så mycket som stör, förstör och förtar nöjet av att upptäcka hans musik. När det gäller Hendrix kan man säga att journalisterna och herrarna i skinnväst gjort gemensam sak. De har alla bidragit till ikoniseringen , glorifieringen och ”omänskliggörandet” av honom, vilket gör det tämligen omöjligt att närma sig honom med någon som helst öppenhet. Detta är kanske lite ironiskt, för om det är något som utmärker Hendrix sätt att spela gitarr är det just det mänskliga och bristerna, i ordets allra mest positiva bemärkelse. Hendrix nöjde sig aldrig med att spela lika bra som under gårdagen. Han vill alltid leta sig framåt, bli bättre och hitta något annat. När jag lyssnar på hans liveinspelningar hör jag en blues- och rockmusiker som ständigt klev ur sin ”comfort zone”. Han spelade hela tiden på gränsen till vad han själv behärskade och la sig aldrig på defensiven vilket ledde till en och annan sur ton, att han kom av sig i ibland (men typ mycket sällan.)

I detta avseende har hans en hel del gemensamt med sina samtida kollegor. Jimmy Page, Mike Bloomfield och Eric Clapton (speciellt när han spelade i Cream) är tre gitarrister som alla pressade sig till det yttersta för att undvika upprepning och färden i gamla hjulspår.

Istället har jag alltid valt att söka mig bakåt, till den musik som inspirerade Jimi Hendrix. Därför är det så roligt att lyssna på honom idag. Att märka hur allt han gör är så tydligt rotat i bluesen – men ändå något helt nytt. Lyssna på Red House och hör Albert King. Lyssna på oktavsolot i Hendrix version av All along the watchtower  och hör Wes Montgomery.