Jag unfriendade Princekritiker på Facebook

Long time no bloggin’. Dåligt! Jag skyller på att jag sedan februari har ett nytt spännande jobb som tar mycket fokus och energi. När jag kommer hem fokuserar jag mest på att träna (lite), umgås med tjejen, kolla på dokumentärer om nazi-Tyskland och att dricka vin.

Jag har varit så disträ att jag till och med missat att skriva om Joe Bonamassas senaste album innan det kommer ut. (Förlåt Nusse!).

Och det är synd eftersom detta är Bonamassas bästa album på ett ganska bra tag. Mer to the point, mer mot strupen, råare. Dessutom sjunger han bättre än någonsin – Bonamassas röst har alltid varit hans akilleshäl.

Några stand out tracks: You left me nothing but the bill and the blues låter som en upphottad, vitaliserad och kanske lite speedad version av en BB King-blues från kungens glansdagar under sent sextiotal.

No good place for the lonely är en krämig soulbues av det slag vi inte är bortskämda med. Med stråkar!

Plattan avslutas som den ska: med en slow blues av den klassiska sorten med What I’ve known for a long time.

Till sist några om Prince som tragiskt lämnade oss. Jag har själv ingen djupare relation till honom eller hans musik. Jag uppskattar mest hitsen, som gemene man. Först för säg 6-7 år sedan blev jag varse om hans helt makalösa gitarrspel. Är det pop, blues, jazz eller fusion? Det man kan konstatera är att Prince hämtade inspiration helt utan gränser, restriktioner eller hämningar. Jag läste till exempel i en artikel att han hämtade inspiration från allvarligt ”avancerade” grupper som Weather Report.

I likhet med många andra häpnade jag fullständigt när jag hörde Prince solo på While my guitar gently weeps. Han krossar precis allt. Han spelar lika tekniskt som han spelar respektlöst, nonchalant och förmodligen inte med så lite med glimten i ögat. Känns det ändå inte ganska typiskt Prince att shredda sönder en så helig gubbrockslåt som While my guitar gently weeps? Detta solo verkar nämligen dela gitarrvärlden i två delar. Dels finns det coola rebelliska killar som jag, som gillar när det går undan. Och så finns det de som vill att den här typen av gamla låtar ska ”behandlas med respekt” och att ett solo ska ”andas mellan tonerna” och annat bull shit. För några år sedan hade jag en Facebookvän som uttryckte åsikter av detta slag när jag delade klippet här nedanför. Jag blev så jävla lack att jag tog bort honom som vän på Facebook.
Någon jävla måtta får det vara.

 

 

Rock Candy Funk Party: Killar gör saker tillsammans

Rock Candy Funk Party

Ekvilibristiska supergrupper är ett svårt kapitel överlag. I teorin låter det alltid bra att samla de bästa av de bästa, men slutresultat behöver inte låta lika bra som den tänka summan av de enskilda delarna. NME är inte nådiga i sin lista, och jag kan inte hålla med om allt. Till exempel tycker jag att Asia är ett genuint bra band. Den absolut bästa supergruppen? David Lee Roths klassiska Eat em and smile-band 1986-88. Stevie Vai, Billy Sheehan och Gregg Bissonette. Fantastiska musiker, fantastiskt lekfullhet, fantastiskt mycket 80-tal.

Rock Candy Funk Party består av idel kända namn. Joe Bonamassa, främst känd som en betydligt mer traditionell blues- och rockartist, Mike Merritt, känd från Conan O’Brians husband, Tal Bergman, som har spelat bland annat med Sammy hagar, och Ron Dejesus som har studerat hos ingen mindre än Scott Henderson, kingen.

Så vad kan man säga om detta spralliga och mustiga allkonstverk? Detta är funk, jazz, disco, lite rock, lite blues, lite soul, lite storband – samtidigt och hela tiden.

Jag hör allt från Tower och Power till Billy Cobhams klassiska Spectrum. Och lite Miles Davis. Och Weather Report. Ja, ni fattar. Hade detta album släppts säg 1972 hade det väckt uppmärksamhet, inte bara bland musikermusiker utan även bland en större allmänhet. Detta är ett album som onekligen bjuder ett visst motstånd med alla tvära kast i genre, tempo och rytm. I sina bästa stunder får detta albumet mig att vilja plocka upp gitarren och jamma med. Många av riffen är enkla, repetitiva, nästan hypnotiska. Extra kul är att höra Joe Bonamassa, min bluesidol, verkligen blomma ut i inspirerade jazzsolon, som dock aldrig tappar skärpa och precision. Jag hör Eric Johnson och inte minst en ung, intresserad och pigg Robben Ford. Detta är killar som träffas och har kul tillsammans, that’s for sure.

Men, det är just det. Jag vet inte vem som lyssnar på sån här musik förutom människor som, på någon slags nivå, själv spelar ett instrument. Inte för att det spelar någon roll. Vi ska väl också ha det bra ibland.

Ni får helt enkelt avgöra detta själva. Albumet kommer ut den 31 juli.