Tänk om han bara hade fått några år till?

Plattornas platta.

Vad säger man? Ena dagen finns en gigant, en konstant att räkna med. Nästa dag inte alls. Det är omöjligt att överskatta David Bowies inflytande på all popmusik som har producerats från 1970-talets början och framåt.

Mitt mest personliga minne stammar från min högstadietid, jag skulle tro från sjunde klass. Jag och min kompis Joar hade precis på allvar upptäckt popmusikens kraft, och vi samsades om att lyssna på blandband som Joar hade spelat in från sin farsas LP-samling. Två kassetter stod ut: The Who:s Live at Leeds och inte minst the Rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars med David Bowie. Joar, som ständigt låg steget före, hade dessutom lärt sig hela låten – ish – på gitarr. Således var också Ziggy Stardust den första låt jag lärde mig på gitarr. Något år senare lärde jag mig att den fenomenala gitarristen hette Mick Ronson, och att hans sista verk kom att bli produktionen av Morrisseys Your Arsenal från 1992, där Morrissey (min husgud om någon missat det), för övrigt, stjäl minst sagt frisk från Bowie på I know it’s gonna happen someday. Som Bowie dessutom gjorde en cover på något år senare.

Är Bowie blues? Ja, mer än vad många kanske fäster vikt vid. Jag såg igår denna dokumentär på SVT Play. I den framgår det tydligt att Bowies karriär fick en rejäl injektion i mitten av 1970-talet då han åkte till USA och började samarbeta med svarta musiker. Funkiga Young Americans är ett exempel. Superhiten Let’s Dance (där allas vår Stevie Ray Vaughan lirade gitarr!) ett annat.

Musikvärlden blir sig aldrig lik. Men, samtidigt, vilket produktivt liv. Och vilken final det blev. Jag lyssnade igår på Blackstar, en stark och värdig men samtidigt sorglig historia. Värdig och stark då jag inte kan tänka mig ett bättre avslut, ett bättre farväl. Sorglig då Bowie lyckades förnya sig in i det sista. Tänk om han bara hade fått några år till?

Läs även Fredrik Strage: 10 Bowiefaser vi aldrig kommer att glömma. 

 

Townshend kör på och det gör även jag

Pete Townshend. "Say what??"

Läser att Pete Townshend nu återförenas med The Who, trots sin tinnitus.

– Jag är 66 år. Jag har inte perfekt hörsel, och om jag lyssnar på musik på hög volym eller går på spelningar så har jag en tendens att få tinnitus. Men vem får inte det?, säger han.

Jag hade själv inte ens koll på att han hade slutat i The Who. Detta band som jag nog alltid mest kommer förknippa med Live at Leeds. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla med till bandets rockoperor. Det är bra, men också lite väl barockt, något fåfängt och bombastiskt i anslaget.

Tänker med viss ångest på tinnitus. Snappade upp två läkares samtal på tåget en gång, vid ett av de få tillfällen jag inte lyssnade på min Ipod.

– Ja du, de här mp3-spelarna som folk alltid använder numera. Problemen med dem har bara börjat. Jag får in allt yngre och yngre människor med hörselproblem, berättade den ena.

Jag stirrade ner i golvet med skuld i sinnet. Det är ju märkligt att våra öron inte tål mer. Kass evolution! Hur skulle jag klara tågresorna utan min mp3-spelare? Orka lyssna på folk. Ärligt.

Dag 7: Låt som påminner mig om en plats: Magic Bus

The Who live at Leeds.

Början av högstadiet var på sätt och vis den viktigaste tiden i mitt tonårsliv. Många snackar om gymnasiet, men det tyckte jag var ren skit, i princip. Högstadiet däremot. Då hamnade jag i en bra klass där många hade musik som tillval. Bland annat träffade jag den begåvade Joar vars smått osannolika hippiefarsa Ankan hade en helt sublim musiksamling. För oss var det en ren guldgruva. Detta var några år innan fildelning – och CD-bränning! – kom igång, så det var kassetband, inspelade från Ankans stereo som gällde. Vad jag minns var det ett antal plattor som allt kretsade kring. David Bowies The rise and Fall Ziggy Stardust and the spiders from mars, och The Who:s Live at Leeds från 1970.

Jag kommer speciellt ihåg boogieinfluerade Magic Bus som jag alltid tyckte ekade perfekt mot Augustenborgsskolans tegelväggar när Live at Leeds strömmade ur Joars portabla bandspelare. På ett ställe i en stad i ett sammanhang där få verkade förstå någonting var musiken mer än på bara en förströelse. Det var på blodigt allvar.