Hellsingland Underground får gärna sväva ut ännu mer

Hellsingland Underground

De heter något tufft, sportar ett lite räligt och demoniskt skivomslag och ser nästan lite farliga även i själva konvolutet. Men det slutar där.

Hellsingland Underground är ett band nytt för mig, och jag har precis lyssnat igenom deras tredje album, ”Evil will prevail”. En titel som pekar med hela handen åt ond bråd död, fisketbåtsriffsmetal, satanistiska riter samt häxbål.

Jag blir därför positivt överraskad när jag hör dels Springsteenska bilfärdsdängan ”Midsummer’s wreath meltdown” (Volvo V70, 90-väg), kommande singeln ”The lost river band” (The Band och Neil Young bildar band med unga popsnören, om ni förstår), ”King of nothing” som skulle kunna vara en låt skriven av José Gonzáles om det vore så att han föddes i Nashville,  och drömska, dynamiska countryrockballaden ”The all grew old while I grew young”, där sångaren Charlie Granberg verkar blicka tillbaka, och framåt.

…”Sometimes even the King of Sweden must stand naked”.

Och ja, de kan lira. Vilket leder mig till min hittills enda invändning, eller uppmaning. Ta ut svängarna ännu mer.

Dag 22: En låt jag lyssnar på när jag är ledsen: Soulshine

Musik är själva grejen när man är ledsen. Musik är för ledsen vad barnet är till modern. All bra musik föds ur missnöjdhet, ilska, desperation, sorg eller uppgivenhet. Att detta gäller bluesen i synnerhet är givet. Även om det finns många goda exempel på jovialisk blues (se nedanstånde inlägg) är musiken till sitt innersta väsen en missnöjesyttring.

Men om jag ska välja en låt jag i vintermörkret lyssnade mycket på blir det The Allman Brothers Soulshine. Jag tycker det är en låt som både musikaliskt och textmässigt rustar upp, istålsätter och värmer. Om man kan tala om varmt gitarrljud – och det kan man – är Warren Haynes ett måste. I klippet nedan hör vi även underbarnet Derek Trucks visa vad han går för.

Dag 8: En låt jag kan hela texten till: Stormy Monday

T-Bone Walker - mannen bakom Stormy Monday.

Stormy Monday är låten jag lite skämtsamt brukar kalla mitt paradnummer. Det är den första blueslåt jag spelat live och således en av få låtar där texten verkligen sitter i ryggmärgen. Jag kan den verkligen inifrån och ut, just av denna anledning. Annars har jag svårt att memorera texter till 100 procent.

Stormy Monday är en verkligen en av bluesens absoluta evergreens – värdigt nog. Det är mitt intryck att många människor förknippar den med The Allman Brothers klassiska version från live at The Filmore East från 1971. Det är inte så konstigt. Det är en väldigt bra något uppjazzad version som bandet levererar när det befinner sig på karriärens höjdpunkt. Man ska inte heller glömma Bobby ”Blue” Blands silkeslena tolkning.