Väntat att Takida inte kom någon vart – men recensionen är fortfarande lika dålig

Att Takida inte kom någon vart med sin anmälan av Gaffas recension var väntat. Men, recensionen är fortfarande lika dålig. 

Det här med att inte bara blogga om döda blueshjältar

Sajten Second Opinion, som ägnar sig åt mediekritik, bad om att få publicera mitt blogginlägg om Takida och Gaffaskribenten. Det gick så klart bra. Du kan läsa den här. Fast det är ju så att säga samma text som den här. Vilken valfrihet!

Snart blir det fler renodlade bluesinlägg – jag lovar – men det är alltid kul att då och då publicera inlägg som har någon som helst relevans för 2000-talet mediediskussion. ”Nyckeln verkar vara att inte blogga om folk som dog för väldigt länge sedan”, konstaterade jag och en polare nyligen.

Men. Jag låter kärleken leda mig min väg. Så räkna med blues. Hoppas det är ok.

Gaffaskribentens magplask påminner mig om viktiga utgångspunkter

Det skrattas, såvitt jag efter en ytlig översyn på sociala medier uppfattar saken, ganska kollektivt åt Takida, som polisanmäler en recensent efter en minst sagt grov text i tidningen Gaffa.  I någon bemärkelse kan jag givetvis förstå varför. Det ska nog mycket till för att bandet ska komma någonvart med sin anmälan. Tryck- och yttrandefriheten är lyckligtvis mycket omfattande i vårt land och då får man räkna med yttringar som både tangerar och överskrider smaklösheten.

För det är ju givetvis fråga om just detta. Vad man än anser om Takidas musik – jag är föga inlyssnad – kan bandets påstådda vidrighet inte mäta sig med den plumphet och äckliga ton som genomsyrar texten i Gaffa. Skribenten tycker sig säkert vara kvick, begåvad, dråplig och slagkraftig.

Jag tycker att texten är dålig. Inte bara för att den är förolämpande, utan för att den bortom kränkningarna helt misslyckas med att faktiskt säga något konkret om musiken Takida spelar. Mission failed.