J Geils avled under tisdagen, 71 år gammal. Som jag tidigare skrivit på bloggen var J Geils gitarrspel undervärderat och delvis missförstått i den meningen att hans främsta bedrifter kom antingen före eller efter det kommersiella genombrottet under 80-talet. Det tidigaste plattorna var stökiga bluesrocktillställningar (lyssna särskilt på ”Full house”) och på äldre år spelade J Geils in flera bra swing- och jazzalbum, bland annat tillsammans med Duke Robillard.
Varning: Jävigt inlägg.
Jag har känt Sir Jörgen Åsling lite mer än halva mitt liv. Ända sedan jag som 15-åring tog mina första gitarrlektioner hos honom (jag hittade honom via annons i Sydsvenskan och dök upp i hans lägenhet med rockabillyfrilla och en gammal Landola jag förvarade i en sopsäck som skydd mot regnet). Lärare och elev-förhållandet utvecklades till en vänskap som definitivt förseglades den natt/morgon då jag på Jörgen 40-års fest välavvägt beslutade mig för att strippa på soffbordet och då Jörgen lika moget beslutade sig för att kasta ut mina kalsonger på Eslövsgatan, varpå hans syster kom till undsättning med en skylande sjal jag tror hon hade köpt på Harrods i England. Jag vet inte om hon använde den igen.
Mycket har hänt sedan dess. Jörgen har bland annat släppt två riktigt bra plattor, till stilen väldigt nära T-Bone Walker och inte minst dennes nutida musikaliska motsvarighet, Duke Robillard, som både Jörgen och jag verkligen såg upp till: till denna dag är Dukes klassiska instruktionsvideo en unik pärla och klassiker.
Det är således extra roligt att Jörgen och hans band på tisdag agerar förband åt just Duke Robillard på KB i Malmö. Jörgen har just spelat in en nya platta, The Stockholm Sessions, och med utgångspunkt från vad jag hittills hört och förstått kommer den starkt avvika från de två förra. Om ledordet då var jump, swing, Texas och lite jazz, verkar det nu handla om lika mycket bluegrass, roots och Americana. jag får ett ex på tisdag och återkommer. På plattan gästar bland annat ingen mindre än Sven Zetterberg, som man, när allt är sagt och gjort, ändå får kalla kungen av svensk blues. Det är stort!
Jag har aldrig var helt hundra på Beth Harts solokarriär överlag. Lite för mycket middle of the road.
Men tillsammans med Joe Bonamassa uppstår ljuv bluesmagi. Deras senaste samarbete heter Seesaw och är inget undantag. Detta är en muskulös historia, en härlig bridgeblandning med jazz, swing och blues, såklart.
Joe Bonamassa är något mer återhållsam än vanligt vilket jag uppskattar. Det känns nästan som att han letar sig tillbaka något i musikhistorien. Lite jazzigare, lite mer avskalat och inte fult lika fläskigt. Absolut ingen high gain-laserdist utan mer gitarr rakt in i stärkare-känsla.
Inte helt ovanligt att begåvade gitarrister gör en liten resa bakåt, i positiv mening. J. Geils – the king of ölhävarblues – grottade ju ner sig i swingen på äldre år.
Bluesbloggen 