Rock Candy Funk Party: Killar gör saker tillsammans

Rock Candy Funk Party

Ekvilibristiska supergrupper är ett svårt kapitel överlag. I teorin låter det alltid bra att samla de bästa av de bästa, men slutresultat behöver inte låta lika bra som den tänka summan av de enskilda delarna. NME är inte nådiga i sin lista, och jag kan inte hålla med om allt. Till exempel tycker jag att Asia är ett genuint bra band. Den absolut bästa supergruppen? David Lee Roths klassiska Eat em and smile-band 1986-88. Stevie Vai, Billy Sheehan och Gregg Bissonette. Fantastiska musiker, fantastiskt lekfullhet, fantastiskt mycket 80-tal.

Rock Candy Funk Party består av idel kända namn. Joe Bonamassa, främst känd som en betydligt mer traditionell blues- och rockartist, Mike Merritt, känd från Conan O’Brians husband, Tal Bergman, som har spelat bland annat med Sammy hagar, och Ron Dejesus som har studerat hos ingen mindre än Scott Henderson, kingen.

Så vad kan man säga om detta spralliga och mustiga allkonstverk? Detta är funk, jazz, disco, lite rock, lite blues, lite soul, lite storband – samtidigt och hela tiden.

Jag hör allt från Tower och Power till Billy Cobhams klassiska Spectrum. Och lite Miles Davis. Och Weather Report. Ja, ni fattar. Hade detta album släppts säg 1972 hade det väckt uppmärksamhet, inte bara bland musikermusiker utan även bland en större allmänhet. Detta är ett album som onekligen bjuder ett visst motstånd med alla tvära kast i genre, tempo och rytm. I sina bästa stunder får detta albumet mig att vilja plocka upp gitarren och jamma med. Många av riffen är enkla, repetitiva, nästan hypnotiska. Extra kul är att höra Joe Bonamassa, min bluesidol, verkligen blomma ut i inspirerade jazzsolon, som dock aldrig tappar skärpa och precision. Jag hör Eric Johnson och inte minst en ung, intresserad och pigg Robben Ford. Detta är killar som träffas och har kul tillsammans, that’s for sure.

Men, det är just det. Jag vet inte vem som lyssnar på sån här musik förutom människor som, på någon slags nivå, själv spelar ett instrument. Inte för att det spelar någon roll. Vi ska väl också ha det bra ibland.

Ni får helt enkelt avgöra detta själva. Albumet kommer ut den 31 juli.

Tommy Bolin – tänk om han vore här idag

Tommy Bolin på plattan Teaser från 1975.

Det finns gott om gitarrister som dog för tidigt och lämnade musikvärlden med en känsla av att ha blivit snuvad på det bästa. Det gäller för Mike Bloomfield, Jimi Hendrix och flera andra. Och det gäller i allra högsta grad för Tommy Bolin som dog i en överdos 1976, endast 25 år gammal.

Även om Tommy Bolin fick sitt stora kommersiella genombrott i Deep Purple 1975 med Come taste the band, får man med facit i hand säg att han möjligen peakade redan 1973, då han blev värvad till att spela på Billy Cobhams debutalbum Spectrum, som anses banbrytande inom jazzfusion. Helt klart musik som bjuder motstånd, det kan inte förnekas.
Icke desto mindre är detta ett album skapat av engagerade fullblodsmusiker vars jamplatta ännu idag framstår som episk i jämförelse med en hel del introverta magplask inom samma genre från denna tid.
Jag har hört att Billy Cobham trodde sig höra en snabbspelande keyboardspelare första gången han hörde Tommy Bolins gitarr. Så flyhänt och obehindrad var han i sitt musikaliska utövande. ”Ett med gitarren” är ett slitet uttryck, men måste appliceras på Tommy Bolin.