Den israeliska sleazerocken frodas med Chase the Ace

Chase the Ace! What’s not to love!

Chase the ace från Israel släppte den 24 november sitt andra studioalbum, ”Hell yeah”, och det låter precis som man förväntar sig från ett band som heter Chase the Ace och som släpper en platta som heter ”Hell yeah”.

Det finns något för alla. Eller, om vi ska vara helt tydliga, något för alla som gillar ”balls out”-rock med tydliga rötter i säg tidiga Guns n’ Roses, Mötley Crue, Poison och Hanoi Rocks (bandet turnerar för övrigt med Michael Monroe.)

Självklart är detta till stora delar en kärleksfull och ambitiös hyllning till svunna tiders glam- och sleazerock. Men inte bara. Bandet är enormt väloljat och tajt. Låtarna är välskrivna och flera av dem hade säkert varit värdiga Billboardlistan – för 25 år sedan. Dan Parsons sologitarr imponerar särskilt. Han behärskar allt från bluesiga (nåja) gnidarbends till flyhänt tapping. En komplett guranist helt enkelt. Skulle han månne ge Satchel från Steel Panther en match? Kanske!

Stand out tracks: Full trottle (tänk Mötley crue 1988), Out of reach (tänk Scorpions 1990), covern på ZZ Tops Sharp Dressed man och balladen Dessert rose (tänk Poison 1988).

What’s not to love!!

Close Quarters går rakt på sak

Close Quarters. Foto: Lars Brundin

Vad jag vet om Vadstena? Att en av mina bästa vänner, Lasse, kommer därifrån, that’s it. Fram tills nu, det vill säga. Close Quarters släpper den 19 augusti sitt andra album ”Always Alot, never little”. Jag kommer genast att tänka på David Lee Roths tredje album ”A little ain’t enough”, och helt ”off the mark” är jag inte. Detta är högoktanig rock med gasen i botten i treans växel med rötterna i, ska vi säga 1989, med mycket sleaze och befriande nog helt utan ambitioner att uppfinna hjulet på nytt. Detta är helt enkelt classic blue collar rock som tydligt bottnar i tidiga Guns n’ roses, Electric Boys, Stones, Bruce Springsteen och varför inte John Mellencamp.

Låtarna går utan undantag rakt på sak, bandet är tajt sammansvetsat och livekänslan påtaglig. Enkelt och avskalat, absolut, men långt, långt ifrån källaren. Detta är som sagt tajt och inte minst välproducerat. Att hålla det enkelt är inte sällan en utmaning när det kommer till rockmusik.

Standout tracks: Stonesinfluenerade Broken Wings och partylåten Crazy World, som låter som Mötley Crue under bandets absoluta glansdagar.

Always a lot, never little släpps den 19 augusti.

Ska man se Rock of ages?

Nej, får man tro Fredrik Strage bör man inte gå och se Rock of ages, som snart har premiär. Tydligen ska filmen vara Disneyfierad och tillrättalagd, och dessutom utelämnar den band från Sunset strip-epoken under 1980-talet.

Fair enough. Mina förväntningar är lågt ställda. Jag förväntar mig i bästa fall en saga, någon timmes underhållning. Tom Cruise som vardande rockstjärna? Jag är tveksam, men är öppen för att bli överraskad.