För dig som är purist och svänger dig med uttryck som ”less is more” kan jag bara säga, glöm första delen av denna bloggpost, gå vidare.
Men om du som jag gillar ösig turboblues i Walter Trouts anda kan jag rekommendera Danny Bryant, ett förhållandevis ungt löfte från Storbritannien, som redan hunnit släppa flera starka plattor. Vad ska man säga? Undan går det! Från 0 till 100 på 10 sekunder, och det är väl det som är meningen med denna typen av musik. Han spelar stringent, utan tvekan och välintonerat. Som en ung Joe Bonamassa, men väldigt mycket mer i den traditionella bluesboxen.
En annan ung kille (nåväl) är Chris Duarte från Texas. Mer traditionellt Fendersound i Stevie Ray Vaughans anda.
Snackar vi mer svängig och swingig Texasblues vill jag nämna Hollywood Fats! Schyssta tolkningar av Freddie Kings standards, nästan i klass med Anson Funderburgs, som ju fortfarande måste ses som en auktoritet på området. Hans gjutna tolkning av Side tracked satte verkligen standarden för den cleana tolkningen av Texasbluesen. Min åsikt. Finns tyvärr inte på Spotify.
Ja, denna låt, Side Tracked. Det är en av de där standardlåtarna, som åtminstone för säg 30 år sedan var ett absolut för en ung bluesgitarrist att bemästra. Sticket är verkligen en klassiker och fångar på något vis den något surfpoppiga anda, som letade sig in i bluesen under 60-talet, åtminstone i Freddie Kings repertoar. Och Side Tracked blev ju mycket riktigt ett hans mest uppskattade hits, även om han, möjligen tack vare Claptons råa tolkning, blev mest känd för ultraklassikern Hide Away.
Jag hittar faktiskt ingen version av Side Tracked med Freddie King på Youtube. Däremot en kanal som i övrigt verkar lovande.
Vi höres!
Bluesbloggen 