På Paul Gilbert växer ingen mossa

Det är inte helt ovanligt att framgångsrika artister och musiker hittar sin stil och sedan håller fast vid den resten av karriären. Detta gäller gitarrister i synnerhet, och kanske särskilt de hårdrocksgitarrister som hade sin storhetstid under 80-talet, ingen nämnd ingen glömd men jag tror ni fattar.

Generisk bild

Paul Gilbert är ett fett undantag. Han inledde på allvar sin karriär med metal/cirkus-gitarrbandet Racer X för att sean bilda Mr Big i slutet av 80.talet, ett band som både var musikaliskt fulländat OCH skrev poplåtar som ibland kan mäta sig med de allra bästa.

Påfallande historielöshet kring Phil Collins

Phil Collins – hur tuff som helst. Foto: ??

Så, tydligen har några slags LUSTIGKURRAR startat en petition för att stoppa Phil Collins nyligen proklamerade come back. Mer än lovligt med glimten i ögat får man anta, men faktum är att historielösheten ofta är påfallande när det kommer till just Phil Collins. Det är fritt fram att häckla honom som 80-talets kanske främsta förkroppsligande av yta, cheap thrills och lättvunna pop-poänger.

So what. Jag kanske inte heller får gåshud av Easy lover, men det struntar jag i, för Phil Collins är en av världens absolut mest potenta trummisar någonsin, i ett av världens genom tiderna bästa progband. (Använder här ordet prog som den upplysta världen använder det, det vill säga som en förkortning av ordet progressive, och inget annat.)

Dag 2: Min hatlåt – Vem kan man lita på?

Ordet hata är ett starkt ord som bör användas med försiktighet och måtta. Jag väljer att kalla det låt jag starkt ogillar. Vi skulle kunna kalla det ”låtar jag ogillar” eller ”band jag starkt ogillar”, för det handlar ändå om Hoola Bandoola band och Mikael Wiehe.
Vad är det jag så starkt ogillar? Egentligen är det inte de enskildheterna, utan helheten som stör.
Mikael Wiehes väsande ”malmöitiska” och totala brist på självdistans. Och minst sagt otydliga avståndstagande från de galna politiska idéer han omhuldade under proggåren. Han betraktar fortfarande Kuba som ett föredöme. 

Trist musik som knappast överrumplar.

Men, själva kardinalsynden begås genom att skriva folk på näsan. Berätta ”hur det ligger till” med ganska krystade troper och grepp. Som tydligast blir detta in den så forcerade och styltiga ”Vem kan man man lita?” där strof efter strof pumpas in i lyssnarens öron. Det är fel på Bob Dylan (i låten benämns han Robert Zimmerman), prästen från konfan och gud vet vem. Tur då att Hoola Bandoola hade svaren.

Det är denna unkna och osexiga helhet som får mig att vilja klä på mig den Lidingöblå Gantskjortan och susa i väg min stadsjeep till tonerna av Da Buzz. Untz, untz!

För er oss som undrar. Detta är en del i Annikas utmaning.