Såg igår (hyrde på Apple-tv) dokumentären om Genesis, Sum of the Parts. BBC:s inblandning borgar för kvalité, tänkte jag. Och för all del. Visst är filmen välgjord, men inte så mycket mer.
Det känns väl polerat och tillrättalagt. Visst togs bandets konflikter upp, men på ett väl kamratligt och familjärt skrockande sätt. Inga fyllehistorier, inga drogeskapader.
Alla riktigt bra band som håller på tillräckligt länge och som inte är skräckslagna för att släppa sargen släpper förr eller senare ett album som av historien kommer att dömas ut som antingen riktigt usel eller en så kallad sell out av de fans som fram tills denna tidpunkt dyrkat bandet.
Och inte sällan uppskattar jag dessa verk.
1. Yes – 90125
Visst älskar jag både debutalbumet, Fragile och Close to to the edge. Men denna slipade West coast soft rock-historia får ändå ses som en vital injektion i sammanhanget. You can only prog rock it so far!
2. Allt med Genesis efter Peter Gabriel. Punkt.
Helt legitimt, även i de mest inbitna kretsar, att må dåligt av. Konstigt nog. Vissa av låtarna är sjukt klassiska. Som our frank och Mute Witness. Fast vissa av låtarna är obegripligt dåliga. Som Found, found, found. Albumet känns på något sett mer rätt i tiden nu än 1991. Nyligen remastrad.
Fast låtarna är bäst live.
4. Gary Moores alla bluesplattor. Att gilla Gary Moore kommer nog aldrig vara creddigt i hippa kretsar, men i synnerhet hans blueskatalog tävlas det om att håna. Vilket är rent trams. Han vitaliserade bluesen.
Skoja. Detta album är verkligen inte bra. Man längtar efter Sammy Hagar, vilket nog borde säga en del!
Why should the devil have all the good music?
Detta är ett stabilt rhythm and blues album! Jag förstår inte alla som hånar. Kanske för att jag inte är ett stort Dylan-fan och därmed kan lyssna med oskuldsfulla öron. Jag vet inte.
Min tanke tidigare idag var att flexa ut, åka hem och träna och sedan komma hem för att blogga lite om blues. Men det känns en kväll som denna ganska fattigt. Det som idag hände i Norge känns helt obegripligt, för jävligt och vidrigt. Verkligen. Jag la till och med till en Norge-twibbon till min visningsbild på Facebook och Twitter.
Det finns inte mycket för mig att säga. Detta är ingen politisk blogg. Jag hoppas bara man hittar de skyldiga, så fort som möjligt.
Detta känns nästan värre än den elfte september. En helt absurd tanke, iden bemärkelsen att alla människor är lika värda, och att allt mänskligt liv är okränkbart. Men jag upplever just detta som otäckare, då terrorn – som jag känner det – nu kommit väldigt, väldigt mycket närmare mig och min familj.
Bluesbloggen 