Varför faller tjejer för killar som spelar gitarr? Om det nu är så.

Ni vet vad jag snackar om.

Det är en mossig föreställning och myt jag tar upp. En unkig stereotyp som kanske inte bör förstärkas eller underblåsas. Men jag antar att det gnuggar mig helt enkelt, och att jag måste göra en nätt ansats till att reda ut detta.

Påfallande ofta upplever jag att tjejer rent generellt är väldigt förtjusta i killar som spelar gitarr.

Jag har gjort min beskärda del av dejtande och det som slår mig är hur ofta något händer, hur något tänder till lite extra i henne, så snart jag berättar att jag spelar gitarr. Det tillför en extra krydda jag själv inte kan förstå eller förutsäga. Inte sällan räckte det med att via en given dejtingapp nämna att jag spelade gitarr för att till synes helt opåkallat få ett 😍 i respons. Jag har egentligen aldrig förstått varför. Tvärtom har gitarren – och musiken i stort – för mig alltid stått i rak opposition kärlek och sex.

En celibatär frizon

Jag började spela gitarr och att intressera mig för musik på allvar under tonåren, en för mig oftast mycket svår och komplicerad tid präglad av en stor del ensam och ”nedstämdhet”. Tjejer fanns inte ens på kartan och min identitet vilade mer eller mindre framgångsrikt på konceptet om den ensamma plågade musikern. Kanske känner någon igen sig?

I synnerhet Morrissey erbjöd en av nöden tvungen celibatär frizon där ensamhet och avhållsamhet var en vacker dygd. Jag konstruerade en verklighet i vilken kvinnan var en invasiv art som riskerade att störa den (skenbara) kreativa balans som utgjorde min bubbla i vilken jag innan 20 års ålder skulle skriva 20 låtar och inte minst publicera min första roman. Inget av detta hände i fall någon missat det.

Jag under tonåren.

Detta innebar i praktiken att jag stördes mycket av machobilden av gitarrhjälten, som jag trots allt och till min egen förtvivlan inte kunde låta bli att beundra mycket, innerst inne.

Alla blues- och rockhjältar och deras kvinnoaffärer! Hur skulle jag med min asketiska livsstil passa in i allt detta?

All vår början bliver svår. 

Smakfullt och organiskt av Noel Gallagher

Han har bra gitarrsmak, Gallagher.

Noel Gallaghers låtskrivande har verkligen kommit en bit sedan hans Oasis debuterade 1993. Deras tidiga plattor var verkligen en käftsmäll. Bra popdängor som sätter sig direkt, och ett gitarrspel som biter sig fast. Noel Gallagher har aldrig fått sitt erkännande som gitarrist. Med viss rätt. Det pentatoniska manglandet är inte alltid smidigt och sällan nyskapande. Men det funkar! Och ackorden i Wonderwall och Champagne Supernova är mumma. Enkelt ja, men även till exempel Johnny Marrs främsta inspelningar är enkla. Det som utmärker både Noel Gallagher och Johnny Marr är egentligen inte riffen Eller ”chopsen”, utan snarare det som pågår bakom. Att låta samma toner ringa genom hela ackordföljden (det heter säkert något speciellt), som i Wonderwall eller There is a light that never goes out, är helt enkelt föredömligt.

Jag tycker Noel Gallaghers nya platta är riktigt bra. Det är ett ganska gammeldags album som inte direkt bjuder på några radiohitar, men som kommer ut till sin rätt när man lyssnar på det i sin helhet. Välkomponerade och täta alster med viss Beatleskänsla. En organisk brittisk trädgårdskänsla omger albumet.

Smakfullt!

Läs en intervju med Noel Gallagher i DN.

Dag 16: En låt jag älskade men nu hatar: Trash

När jag första gången hörde Trash med Suede är min systers klockradio insåg jag att jag var med om något stort. Vad var det jag hörde? Musse Pigg på speed med elgitarr? I vilket fall. 1996 insåg jag, 13 år gammal, att Suede och inte Oasis var det största britpopbandet. De var lite coolare, lite mer sofistikerade, lite bättre. Oasis var var pubrock. 1990-talets Status Quo.

Idag tycker jag inte så alls. Jag tycker det är Oasis som skrev de oförglömliga hitsen. Låtarna som i längden håller, just eftersom bandet aldrig försökt vara något annat än just 1990-talets Status Quo.

Suede tycker jag inte har åldrats väl. Jag menar inte bara att plattorna efter Coming Up inte håller måttet. Jag menar att bandets samtliga plattor åldrats utan värdighet. Det är som att jag rent visuellt ser musiken ruttna om jag stirrar noga på den blanka CD-skivan. (Eller är det jag som åldras?)
Brett Andersons pretentiösa nödrim och forcerade metaforer saknar djup, träffsäkerhet och mening. Ett töcken av drogromantik och inget annat. När jag idag hör Trash eller någon annan av bandets hits känner jag mig mest lite generad. Speciellt de få gånger jag är ute och verkligen märker hur dansgolvet lever upp när the Beautiful ones spelas. Grow the fuck up, säger jag och tränger mig djupare in mot baren. Jag skäms inför gud, å mina medmänniskors vägnar. Jag skäms också över att jag, för länge sedan, försökte efterlikna Brett Andersons katastrofala Hitlerjugendfrisyr.

Jag tycker mest att Suede, Blur och Pulp (dessutom!) är ytliga slyngelband utan själ och hjärta, som blev just de enkla produkter de från början ansåg sig stå i opposition mot.

Oasis må vara förutsägbara och allt annat än nydanande rent musikalisk och textmässigt. Men de är ärliga. På riktigt.

Britpopen. Hoppas du dör, som vi säger i Malmö.