Det är inte helt ovanligt att framgångsrika artister och musiker hittar sin stil och sedan håller fast vid den resten av karriären. Detta gäller gitarrister i synnerhet, och kanske särskilt de hårdrocksgitarrister som hade sin storhetstid under 80-talet, ingen nämnd ingen glömd men jag tror ni fattar.
Generisk bild
Paul Gilbert är ett fett undantag. Han inledde på allvar sin karriär med metal/cirkus-gitarrbandet Racer X för att sean bilda Mr Big i slutet av 80.talet, ett band som både var musikaliskt fulländat OCH skrev poplåtar som ibland kan mäta sig med de allra bästa.
Det finns en del saker med Mr Big som är speciella. Nästan unika.
1) De lyckades, som tillsynes stereotypt hårband från 1980-talets slut, överleva och frodas i i en tid (1990-talet) då grungen var på högsta modet och då liknande band i princip dog ut, vissa mer strokeartat än andra.
2) Tillsynes stereotypt hårband, ja. Det som skiljer Mr Big från andra musiker-musiker är att de faktiskt skrev låtar för alla. Poplåtar som man kan nynna på. Paketerade i pyrotekniskt musicerande med kirurgisk precision, men ändå.
3) Paul Gilbert är inte bara bra. Han är en av världens absolut bästa rockgitarrister. Seriöst. Han är är det. Sanslös plektrumteknik, men mycket, mycket old school-känsla. Och känsla för melodier. Och humor. Samt världens bästa tappingintro, i det att han faktiskt lyckades bygga en vettig låt, Green tinted sixties mind, kring denna ibland NÅGOT överutnyttjade teknik.
För dig som spelar elgitarr, oavsett genre (nästan), rekommenderar jag Paul Gilberts lektioner, varav många finns på Youtube. Han bryter ner olika tekniker, främst alternate picking och string skipping, så att man förstår. Man måste bara öva 12 timmar om dagen också.
4) Billy Sheehan. Ja, han är som Paul Gilbert. Fast på bas.
Och ändå. Folk känner mest till dem på grund av To Be With You.
Bluesbloggen 